”Pungvargen visar vägen till det förflutna – blir biologins Rosettasten”

År 1799 upptäckte franska soldater Rosettastenen under Napoleons fälttåg i Egypten. På stenen fanns ett kungligt dekret från år 195 före vår tideräkning. Dekretet var inristat tre gånger, på tre olika skriftsystem: antik grekiska, demotisk egyptiska och egyptiska hieroglyfer. Översättningarna av samma text gjorde det för första gången sen antiken möjligt att läsa hieroglyfer.

Knappt hundra år senare hamnade kroppen av en tasmansk pungvarg i samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Det i sig var inte särskilt spektakulärt och den inlemmades bland de miljontals exemplar av djur och växter som samlades in till museer av forskare under resor över hela världen. 

På museet blev pungvargen liggande medan dess vilda släktingar dog ut. Inte förrän nu under hösten 2023 fick pungvargen i Stockholm sin tid i rampljuset. Från huden och musklerna har nämligen genetiker lyckats extrahera och avläsa RNA, som bär informationen från DNA till proteinerna, för första gången från ett utdött djur.

Mycket av rapporteringen har fokuserat på att det här gör att vi kommer lite, lite närmare att kunna återuppväcka den utdöda arten genom att återskapa dess arvsmassa. Även om det är svårt att tänka sig ett mer spektakulärt resultat än ett pånyttfött djur så kommer den nya forskningen snarare att ge de riktigt stora avtrycken på annat håll. Nämligen i det ständigt växande biologiska pusslet som är en biologisk Rosettasten. 

 Framför allt betyder det att den dammiga skattgömman som finns i världens alla naturhistoriska museer blir ännu mer värdefull. RNA kan, precis som Rosettastenen, öppna nya världar.

I alla levande celler sker det en ständig översättning mellan tre olika språk: generna i form av DNA som ligger i säkert förvar i kromosomer, flexibla bitar av RNA som ständigt pilar mellan cellens olika delar och till slut proteinerna, som är alla kroppars grundläggande arbetshästar.

När man först upptäckte sambandet mellan de tre så beskrevs det som en ganska enkel hierarki. DNA är långtidslagret av information, små delar av det lagret kopieras tillfälligt till RNA som sen fungerar som mall för vilka proteiner som bildas. Som en fabrik som lydigt producerar utifrån ett patent på huvudkontoret. 

Men senare forskning har visat att sambandet inte är så enkelt. I varje steg av översättningen mellan de olika delarna sker ett ständigt finlir och nya varianter kan skapas. Dessutom handlar den stora variationen om vilka gener som översätts i varje cell och vid varje givet tillfälle. Vart och ett av de tre språken innehåller egen information och kan berätta egna historier om livet. 

Av de tre är RNA den sköraste, den som klarar sig kortast tid efter att ett djur har dött. Det ligger i dess natur att vara flyktig, och genom att undersöka den kan man se närmast en ögonblicksbild av vad som händer inne i cellerna, och skillnaderna mellan olika typer av vävnader. 

Poängen med RNA, som länge stått i storasyster DNA:s skugga, är att det berättar om hur generna faktiskt används. På samma sätt är det möjligt att titta på proteiner i gamla kroppar och med hjälp av dem både se något om hur livet har varit, men också analysera och översätta dem till genetisk kod. 

Proteinerna kan ge ledtrådar om både RNA och DNA även om ingen bevarad arvsmassa finns kvar. Just nu går utvecklingen snabbt inom alla de tre fälten. DNA klarar sig allra bäst när det är riktigt kallt och de flesta gamla prov med välbevarat DNA kommer från kroppar som legat infrysta i permafrost. 

Förra året lyckades forskare analysera is-prover från Grönland och hitta arvsmassa som är två miljoner år gammal. Forskarna hittade rester efter 135 arter i vad som då var en frodigare och lummig miljö än på dagens Grönland. 

Men DNA bryts ned snabbt i varma och fuktiga miljöer, vilket gör att det fortfarande finns stora blinda fläckar på kartan när det gäller att undersöka genetiken hos utdöda arter som levt närmare tropikerna. Som till exempel våra egna förfäder. Här kommer i stället proteinerna in. 

De kan klara sig bättre i värme, och små skillnader i vanliga och stabila proteiner som kollagen kan skvallra om genetiska skillnader. De äldsta proteinproverna som avslöjar arvsmassan kommer från nästan fyra miljoner år gamla äggskal. 

Genom att kombinera de tre metoderna öppnar vi för en helt ny förståelse för evolutionen och hur arter har reagerat på förändringar och olika miljöer. Framför allt betyder det att den dammiga skattgömman som finns i världens alla naturhistoriska museer blir ännu mer värdefull. RNA kan, precis som Rosettastenen, öppna nya världar.

Torill Kornfeldt är vetenskapsjournalist och författare och medverkar regelbundet i Ny Teknik. 

LÄS MER

Genombrott för att återuppliva utrotad art

Då ska mammuten vara tillbaka – ”Ganska säkra på det”

”Skulle vi känna igen utomjordiskt liv om vi såg det?”

”Kan vi sova hela vägen till Mars? Det skulle vara en fördel”