Krönikor

”Är ni hållbara? Upp till bevis!”

”Alla vill vara hållbara, men få klädmärken kan bevisa att de faktiskt är det. Är det bara tomma ord eller finns det en seriös ambition att göra upp med en smutsig bransch?”

Drömmen vore att alla klädmärken gjorde det lika enkelt som Fristads, som tillverkar arbetskläder. Att de inte bara kallar sig ”gröna” eller ”hållbara” och hoppas att konsumenterna godtar det. I stället skulle de dela med sig av all nödvändig information om varje plagg, så att kunderna fick möjlighet att göra en egen bedömning.

När Fristads lanserade sin ”gröna” kollektion tidigare i år var den också den första att bli miljödeklarerad. Svart på vitt kan jag läsa vilken påverkan ett specifikt plagg har på miljön och klimatet.

Därför vet jag att en vanlig t-shirt i bomulls- och polyesterblandning som Fristads säljer har krävt 17 000 liter vatten vid tillverkningen och har bidragit till 6,03 koldioxidekvivalenter, medan den i återvunnen polyester som ingår i den nya kollektionen har krävt 910 liter vatten att tillverka och har krävt 4,43 koldioxidekvivalenter.

För kunderna blir det för första gången möjligt att göra ett verkligt medvetet val, och få grepp om hur mycket resurser som faktiskt krävs för att tillverka nya kläder.

Pet-flaskor i ropet

Återvunna material är i ropet just nu. H&M marknadsför höstens Conscious-kollektion med att berätta att plaggen är gjorda av återvunna pet-flaskor. Den som läser det finstilta märker dock att det inte handlar om att alla plagg är tillverkade av återvunna material.

Efter att ha ställt frågan till bolagets presskontakt framgår det visserligen att sådana plagg finns. Men löftet är att minst 50 procent ska komma från återvunna pet-flaskor ”eller andra hållbart framtagna material”, där bland annat ekologisk bomull och återvunnen ull ingår.

Vi förstår att det här måste vara något bra, för miljön eller klimatet eller kanske både och, men vilken roll det faktiskt spelar har jag ingen aning om. Jag har inget underlag att granska, och ingenting att jämföra med. Och H&M är inte ensamt om det här problemet.

Jag lyfter ändå modejätten som exempel, eftersom den är en stor och viktig spelare som kan visa vägen framåt. Det gör H&M också när de väljer att backa svenska Renewcell, vars affärsidé är att återvinna och regenerera bomullsfibrer så att de kan bli kläder på nytt. Men det finns ännu ingen kontinuerlig storskalig produktion på plats.

Kritik från norska konsumentverket

Conscious-satsningen är också intressant för att den blir så (positivt) omskriven i en rad modetidningar, täcker stora annonstavlor och dyker upp som sponsrade inlägg i sociala medier. Men det norska konsumentverket, Forbrukartilsynet, har nyligen kritiserat H&M för att ha marknadsfört Conscious som en miljömässigt hållbar kollektion, utan att förklara vad det innebär.

Till SVT svarade H&M att kritiken inte handlar om huruvida deras produkter är hållbara eller inte, bara om att informationen inte har varit tillräckligt exakt. Men en konsekvens av att det saknas information är att vi omöjligt kan veta hur det faktiskt ligger till.

Svenska Konsumentverket säger till SVT att bolag som kommer med miljöpåståenden alltid måste kunna styrka det som påstås ”och för miljöpåståenden ställs det höga beviskrav”. Jag undrar vad det egentligen betyder. Det är allt annat än enkelt att få den konkreta information som behövs för att kunna göra en vettig bedömning.

Modeindustrin är en stor klimatbov, som många gånger bygger på trender, ständig förnyelse, ”fast fashion” och massproduktion. Om klädmärkena menar allvar med sina hållbarhetsambitioner och omsorg om framtiden är det dags att de blir riktigt konkreta med vad de egentligen menar.