Det enda som är litet på Mönsteråssågen är personalmatsalen. Sågverket, som invigs 27 oktober, är Södras satsning för att ta större andel av den japanska marknaden. 520 miljoner kronor har den kostat, fabriken som ska producera 300 000 kubikmeter sågat virke varje år med hjälp av endast 80 anställda.
Ännu är det snarare en byggarbetsplats än ett sågverk, även om de första kubikmetrarna levererats. Golv ska läggas, lagerhus byggas och maskinerna justeras in innan anläggningen är komplett.
Läget är noga utvalt, nära till Mönsterås hamn och nära till Södras massabruk, som tar hand om flis från sågen. Byggnaderna binds samman i en slingrande kedja över den väldiga planen bredvid bruket. In med stockar i ena änden, ut med sågat i andra, in i torken, vidare med truck till justerverket. Vägen från stock till bräda är lång, men i stort sett densamma som i ett vanligt sågverk. Den avgörande skillnaden är att så få människor är inblandade i produktionen. Den halva miljard som satsats här av Södras skogsägare och medlemmar har till stor del använts till automatisering.
- Personalen som sköter torken sitter tillsammans med dem som sköter sågen, det skulle bli ensamt annars, säger Lars Sjöberg, produktionsansvarig.
Han försvinner bort längs raden med hangarliknande torkanläggningar. Hytten där personalen kommer att sitta syns inte till, den är belägen ovanför såglinjen i en annan byggnad.
Ödsligheten kunde nog bli påfrestande om operatörerna inte satt tillsammans. För att hantera hela den 250 meter långa kedjan av barkning, vänding av stockar och sågning behövs bara två personer. En sitter bakåtlutad i en fåtölj med mängder av knappar och bildskärmar inom räckhåll, den andre rycker ut om något skulle gå fel. På samma sätt är hela sågverket uppbyggt, glasade övervakningshytter på ett fåtal platser, däremellan tomt på folk.
- Den tid då det behövdes starka armar för att arbeta i sågverk är förbi. Om någon skulle komma bärande på en bräda i dag kan det bero på två saker. Antingen är det en snickare eller också har något gått åt helvete.
Maskinerna är färgsatta i gult och blått. Svenska färger för en svensk basindustri, om än en industri som hankat sig fram de senaste åren. När Södra skogsägarnas informationschef Ulf Gunnarsson ska förklara varför ett företag satsar en halv miljard kronor på ett sågverk 1999 börjar han prata om en nödvändig omstrukturering av branschen. Det handlar om en bransch där ett stort antal privatsågar, delvis samarbetande i nätverk, står för två tredjedelar av den totala produktionen. Bara den återstående tredjedelen produceras av de stora skogsbolagen och skogsägarföreningarna.
Några mil söder om Mönsteråssågen ligger Tvärskogs Träindustri, ett av de många små sågverk i östra Småland som nu får sällskap av Södras jätteanläggning. Konkurrensen mellan sågverken gäller inte i första hand kunderna, utan snarare råvaran. Medan uttaget av skog ökat de senaste åren har prognoserna för hur mycket som kan avverkas minskat, och följden blir brist på svenska stockar. Tvärskogs Träindustri importerar redan mycket av sitt timmer från Ryssland.
- Att importera från Ryssland är ett sätt att minska trycket här hemma, även om priset är avgörande. Samtidigt får vi aldrig tappa hemmamarknaden, vi är måna om de timmerleverantörer som ligger här. Det är många som har höjt på ögonbrynen för en så stor etablering i området, det är ju så stort tryck här redan, säger Ingemar Thorstensson, Tvärskogs Träindustri.
Samtidigt är han långtifrån säker på att kunna fortsätta importera. Det är frågan om hur lång tid det tar för ryssarna att bygga upp egna sågverk som tar hand om virket.
Han visar runt på sågen. Här och där sitter hans "gubbar", de avgör om en bräda är fin nog eller ska skickas till pappersbruket, vänder stockar rätt, skjuter in brädorna som behövs mellan lagren i staplarna som ska torkas. Tvärskogsågen har 60 anställda, som tillsammans producerar 80 000 kubikmeter om året. I jämförelse med de 80 personer som krävs för att åstadkomma 300 000 kubik på Mönsteråssågen framstår Tvärskogs framtid plötsligt som osäker.
- Vi kan aldrig konkurrera med Mönsterås. Vi måste vårda de kunder vi har, ta reda på deras behov och kanske komma med paketlösningar. De mindre verken är mer anpassningsbara, det gäller att hitta sin nisch och göra lite mer än bara brädlapparna.
För Ingemar Thorstensson är sågen mer än bara ett företag. Sågen är Tvärskogs klart största arbetsgivare, viktig för byns framtid. "Gubbarna" är lojala, aldrig har han några problem att få arbetskraft om han måste köra extra någon helg.
- Det finns en känsla för företaget här i byn.
Sågverken är i allra högsta grad glesbygdsföretag, och nu sprider sig oron för att de små sågarna ska slås ut av Mönsteråssågen. Risken är att sågen, som ägs av skogsägarna, höjer priserna på timmer i deras intresse. För Ulf Göransson på Södra är svaret givet:
- Vårt intresse är att se till att våra medlemmar får så bra betalt som möjligt. För dem är sågtimret den stora inkomsten, kanske 30 procent kommer från massan.
Ingemar Thorstensson skrattar lite snett åt det hela.
- Vi har kniven på strupen hela tiden, vi måste göra allt för att få det att gå ihop. Det kommer inte att bli lätt för dem heller. Det här är Småland, och smålänningar ger sig inte så lätt.
När han räknar upp de investeringar han skulle vilja göra låter det som om Tvärskogs Träindustri skulle behöva besök av Askungens goda fé. På ett sågverk blir man aldrig färdig, förklarar han.
Nu känns det snarare som om fen har tittat in i Mönsterås. Här står de blanka, nya maskinerna på rad.
Sågverket har byggts upp på rekordtid, mindre än två år från beslut till invigning. Under tiden har lokalpressen med jämna mellanrum kunnat rapportera om miljonorder på utrustning till sågen. Det är inga små maskiner det handlar om, utan kraftiga barkningsmaskiner och hundra meter långa sorteringsanläggningar med automatisk avläsning av brädornas kvalitet. Varje bräda fotograferas av och informationen från kameran databehandlas för ett snabbt besked om hur just den brädan ska torkas och behandlas för bästa möjliga resultat.
Sågen är planerad för att kunna kapa i vilken längd som helst, inte bara de svenska standardlängderna. Det är med den kompetensen Södra hoppas kunna slå sig in på den japanska marknaden. Nu återstår bara den sista intrimningen av utrustningen innan stockarna far förbi med 150 meter per minut för att omvandlas till brädor, som kanske ska bilda stommen i ett japanskt hus.
- Man måste satsa för att utvecklas. Många har den uppfattningen att något måste hända inom sågverksbranschen i Sverige, och när det händer vill Södra inte stå vid sidan om. Vi vill se till att sågverksbranschen utvecklas, säger informationschef Ulf Gunnarsson.
Utanför kontorsbyggnaden går en man med hörselkåpor och orange shorts. Han sår gräs längs de prydliga gångarna. Den 27 oktober är det dags, då kommer statsministern hit för att inviga sågen, och omvandlingen av den småländska sågverksnäringen har påbörjats.
