Industri
Grönt ljus gav tre Nobelpris
Ett grönlysande protein, först funnet i en manet från Stilla havet, har öppnat dörren till cellernas inre för forskare över hela världen. Nu belönas upptäckten av gfp, green fluorescent protein, med Nobelpriset i kemi.
- Äntligen!, säger mikroskopexperten Hjalmar Brismar, professor i cellens fysik vid KTH.
- Gfp har så oerhört stor betydelse för all cellbiologisk forskning.
Gfp är ett ganska litet protein som kan skarvas på till andra proteiner och få dem att lysa i uv-ljus. På så sätt blir strukturer inuti levande celler synliga och kan studeras i mikroskop.
Historien började redan 1962. Då isolerade Osamu Shimomura proteinet ur en havsmanet, Aequorea victoria. Nu får han Nobelpriset i kemi tillsammans med Martin Chalfie och Roger Tsien, alla tre verksamma i USA.
Martin Chalfie var först med att använda gfp som lysande markör, bland annat för att studera enskilda celler i en genomskinlig rundmask.
Roger Tsien kartlade vad det är som gör att gfp lyser och har sedan utökat paletten med proteiner som lyser i fler färger. I dag har gfp blivit ett av biologernas viktigaste verktyg.
- Själv började jag jobba med gfp någon gång omkring 1997, berättar Hjalmar Brismar.
- När jag sedan höll föredrag brukade jag fråga hur många i publiken som hade egen erfarenhet av att arbeta med det. Och för varje år var det fler och fler händer som sträcktes upp och i dag är det nästan meningslöst att fråga, så gott som alla cellbiologer använder det.
Genom att det nu finns en rad liknande markörer i olika färger, utvecklade ur gfp, har det också blivit möjligt att följa hur olika proteiner samverkar med varandra.
För några år sedan lyckades forskare utnyttja gfp för att få en hel mus att bli fluorescerande. Då sågs det mest som ett makabert skämt. Men de grönlysande mössen har blivit viktiga i stamcellsforskningen, för att spåra transplanterade celler.
