Apskoj att programmera robotar

När civilingenjören Paulina Modlitba skulle konstruera ett kommunikationssystem för folk som jobbar tillsammans men i olika rum, valde hon att bygga in det i små plyschapor.

-?Det finns redan formellt utformad teknik, vi ville att gränssnittet skulle uttrycka lekfullhet och valde gosedjur för att få något ludet och gulligt, det kunde ha varit vilken art som helst, men alla i gruppen gillade apor.

När aporna är vakna avlyssnar de sina rum och sänder ut ett abstrakt bakgrundsljud. Men om det händer något och ljudvolymen i det avlyssnade rummet går över en viss volymgräns, tjattrar apan till och spelar upp den intressanta konversationssnutten. Om man närmar sig sin apa hör man mer, eftersom en direkt ljudkanal öppnas automatiskt. Man kanske vill prata i apan. Eller kila bort till det andra rummet.

Apflocken är Paulina Modlitbas ex-jobb på KTH, i medieteknik med inriktning människa-dator-interaktion. Hon gjorde jobbet på MIT i Boston, där det var så stimulerande att hon återvände för att ta en master. Nu är hon hemma i Sverige igen och söker jobb. Dock inte nödvändigtvis som robotprogrammerare, även om hon verkligen gillar robotar.

-?Vi gjorde användartester på några kontor i 2-3 veckor, och de blev jätteledsna när vi tog ifrån dem aporna. Man vet att människor reagerar väldigt starkt på robotar, men man blir ändå överraskad.

* Du har presenterat dina verk i Tekniska museets nördkafésatsning. Hur nördig är du?

-?Det är egentligen relationen mellan robot och människa som är intressant för mig, snarare än själva programmeringen. Men sätt mig vid en dator och säg åt mig att programmera något - jag slutar aldrig. Så jag är allt en tekniknörd.