Provkörning: Kia E-Soul – ”En udda fågel”

Kia Soul lanserades 2009 som en livstilsbil, men den lite udda formen har varit en vattendelare. Därtill har brist på bagageutrymme samt drivlinor av det lite tröttare slaget inte gjort modellen till den försäljningsmässiga pop-express som tillverkaren hoppades på.

Nu tio år senare är det dags för generation tre, och då har Kia rensat under motorhuven. I Europa kommer den endast erbjudas som eldriven. Något som till en början kan tyckas progressivt, men som faktiskt är en krass marknadsekonomisk sak. Soul säljer urkasst, punkt. Men i och med att bilen har trumfkortet att den går att få som eldriven, så voilà har den ett existensberättigande. Frågan är dock hur stort det är. Men vi återkommer till det.

Designmässigt är det lätt att känna igen bilen. De lådaktiga formerna, de högt uppdragna sidorna och den karaktäristiska bakdelen har hängt med. Men de har uppdaterats rejält. Baktill löper bromsljuset som en giffel runt hela bakrutan och framtill är det en smal led strålkastare som gäller.

Läs alla våra provkörningar här!

Att det är nytt märks verkligen på insidan där E-Soul känns mer vuxen än vad den lådaktiga exteriören påskiner. Det är propert och sofistikerat på ett avslappnat vis. Visst, det handlar inte om någon lyxinredning – men den är välutrustad. Den nya instrumenteringen är bra, lättläst och genomtänkt. Mittskärmen och hur man presenterar information där känns även den som att Kia låtit ingenjörerna ta ett extra varv på. Inte alls dåligt och bättre än vad jag förväntade mig.

Bilen jag rattar är i utförandet Advance Plus och då ingår det även trådlös laddare, läderklädsel och elstolar. Bland de tekniska systemen finns semi-autopilot som kombinerar filhållarassistent med adaptiv farthållare samt en bred palett av säkerhetssystem.

Till sin hjälp har föraren en head up display (även den i Advance Plus) i form av en plastskiva som fälls upp framför ratten. Och ska jag vara riktigt ärlig så är det här inget som jag känner att jag har en superstor användning av. Man kan se hastigheten och få köranvisningar från navigationen – men mitt sug efter det finns inte. Här har Tesla Model 3 och Mercedes EQC ändrat inställningen. Jag vill inte ha distraktionen i mitt synfält – jag vill ha det rent och fritt. Så även om Kia inte gör ett dåligt jobb, känns det som att tekniken inte är lika intressant längre.

Bilen har vuxit något jämfört med sin föregångare, och utrymmesmässigt är det inte trångt i kupén. Men det är framförallt i baksätet som E-Soulen blivit rymligare. Och där gör även den raka taklinjen att det är bra med huvudutrymme.

Men Soul är en kompakt bil, eller B-segmentsbil som det heter i branschen, och det märks i bagaget. Även om det är större än tidigare så kan det vara här som modellen stryks från många listor. 315 liter är det man får in.

Så är det att köra Kia E-Soul

I vardagskörningen upplevs bilen som både lättkörd och rapp på samma sätt som de flesta elbilar. Den förhållandevis höga vikten (1 807 kg) maskeras väl och det är först vid rejälare broms och rattutslag eller när det blir hetsigt som den märks av. E-soul har en identisk drivlina med E-niro vilket gör att körkänslan är liknande – dock inte en karbonkopia. Visst är den en trevlig varelse att ta på en stadstur eller på vardagssvängen till dagis och mataffären. Men när det börjar komma upp i motorvägsfart är det lite annorlunda. Soulen upplever jag som bullrigare och jag tycker att den saknar ljudkvaliteten som E-niro har.

Motorn levererar 204 hästkrafter och växlingen sker med ett vred i mittkonsolen. Utöver detta finns det en körlägesväljare där föraren kan alternera mellan eko, normal och dynamic. Justeringsmöjligheter likt dessa är numera standard i nästan alla bilar – även om majoriteten av Soul-ägarna lär glömma att knappen finns efter ett tag.

Något som jag däremot tycker är härligt är att Kia låter föraren justera bromskraftsåtervinningen med rattpaddlarna. Vissa belackare påstår att man bara leker med dem i början, enligt samma tes som att vissa sportiga bilar har rattpaddlar som förare inte ids använda i vardagen. Men det är fel. Jag paddlar på som bara den och gillar kontrollen det ger. Att man dessutom kan bromsa bilen till stillastående innebär att det går att köra helt utan att använda bromspedalen. Väl värt att testa för den som inte vet vad jag pratar om.

Och vad hamnade förbrukningen på? Det pratas inte så mycket om energieffektivitet när det kommer till elbilar. Man låter räckvidden tala för sig… hur irrelevant den officiella siffran ibland än kan vara. E-soul ska klara 452 km enligt WLTP. Och faktiskt; under de test jag gjorde – med blandad vardagskörning, tragglande i pendlingsköer och ett par längre resor så stannade förbrukningen på utlovade 1,57 kWh/mil. De dagar jag körde mindre landsväg kunde energieffektiviteten vara bättre än så. Och för vardagskörningen är det här en mycket intressantare siffra än accelerationen 0-100 km/h. Så all heder till Kia som faktiskt levererar på sitt räckviddslöfte.

Något som däremot Kia inte riktigt hänger med i är uppkoppling och kringtjänster. Exempelvis är det ägarkvalitet att från dass eller vid kafferasten kunna förprogrammera bilens navigation, med laddalternativ på vägen. Och på den punkten är Tesla, Mercedes men även Audi och Volvo mycket bättre.

En annan plump i protokollet är även avsaknaden av dragkrok.

Kia E-Soul summerat

Den elektriska Soulen har en bra kombination av prestanda, räckvidd, och utrymme. Och som elbil är det mycket bil för pengarna. Trots det finns det något som skaver lite.

Jag kan tycka att det är lite förvånande att E-Soul kostar 433 900 kr och E-Niro endast 11 000 kronor mer. Visst, det är samma drivlina – men i mitt tycke känns den senare mer prisvärd, mångsidig och kvalitativ. Och hur kommer det bli i höst då Volkswagen ID.3 kommer med en prislapp som ligger längre än detta?