IRB6 var ett löfte om förändring

Den var orange. Den var vacker. Den var mäktig. Den var en symbol, ett löfte om förändring i verkstadsindustrin: skitiga, monotona och farliga jobb skulle vi lära den att ta hand om. En outtröttlig verkstadsarbetare. Timme efter timme kunde den jobba. Utan att ens fråga om fikapaus. Den var vår egen, i alla fall ett par timmar i veckan. Vi fick själva programmera den under våra laborationer.

Vi teknologer var otroligt stolta över den: Asea IRB6, världens första helt elektriskt drivna industrirobot, styrd av en mikrodator med ett chipset från Intel. Linköpings tekniska högskola var en ung skola 1976, med unga professorer. De hade öppna sinnen, tog in allt som var nytt och ville utmana stötarna på Chalmers och KTH. Att bränna alla anslag på Curt Nicolins framtidshopp från Västerås ingick liksom i självbilden när ett nytt lärosäte krävde plats i den akademiska världen.

Vi älskade den. Även om programmeringen var långsam och omständlig. Och det var aldrig fråga om något finlir när robotarmen rörde sig. Men vad gjorde det? IRB6 var cool i våra ögon.

I veckans nummer av Ny Teknik Automation ber vi alla läsare rösta på sin älsklingsrobot. Nu vet ni min.

Lite Old School, som Springsteens "Born to run", är IRB6. Typ.