”Vem tar ansvar när tekniken fattar besluten?”

I hela världen, och kanske i synnerhet i Sverige, ser vi den tekniska utvecklingen som något nästintill odelat positivt. Tekniken hjälper oss att göra saker mer effektivt och ekonomiskt, och den gör vardagslivet enklare och roligare. Ibland verkar det också som att vi ser teknikutvecklingen som deterministisk. Det verkar inte gå att stoppa den, och varför skulle vi vilja det när den är så bra för oss som enskilda människor och som samhälle?

Vi vill ha mer, och kanske också snabbare. Tempot i samhället ökar, och tempot i teknikutvecklingen likaså.

Men teknikutvecklingen är inte deterministisk, utan styrs av människor. Dessutom har tekniken både positiva och negativa konsekvenser. Mot den bakgrunden har det blivit allt viktigare att vi ställer två typer av frågor som gäller ansvar och teknik.

1. Vem bär det etiska ansvaret för teknikutvecklingen?

2. På vilket sätt påverkar den nya tekniken ansvarsfördelningen?

Den första frågan sätter företagen men också ingenjörerna i fokus. Det har börjat talas om CSR, corporate social responsibility, som sätter fokus på det ansvar som företagen har för konsekvenser av deras verksamhet. Vad det talas mindre om, men som också är viktigt, är de enskilda ingenjörernas ansvar.

När man ingår i ingenjörsprofessionen har man kunskap och möjlighet att påverka människors vardag och samhället i stort, och den makten innebär att man rimligen också aktivt bör ta ansvar för hur man använder denna kunskap och makt.

Att uppmärksamma detta innebär inte att skuldbelägga ingenjörer för allt som går fel. Det innebär att ingenjörer redan under utbildningen bör få adekvat undervisning i etisk analys och hjälp att reflektera över sin roll i samhället. På så vis blir den teoretiska och praktiska kunskapen i etik ytterligare ett verktyg som de tillägnar sig under utbildningen.

Att etik bör vara en central del i ingenjörsutbildningarna har ansetts väldigt viktigt, och därför finns krav på detta i högskoleförordningen. Etikundervisning bör vara lika forskningsanknuten som resten av utbildningen. Det bästa vore därför att de tekniska utbildningarna samarbetar med utbildade och forskande etiker, där man tillsammans arbetar fram ett sätt att inkorporera etiken i utbildningen. Det är på detta sätt man arbetar i bland annat Nederländerna, ett land som kommit långt vad gäller etisk forskning och debatt om teknikutveckling.

Många lärare inom teknikutbildningarna har insett vikten av samarbete mellan disciplinerna, men det finns mycket kvar att göra. På vissa håll tror företrädare för de tekniska utbildningarna att etiken kan ”läggas till” av lärarna inom de tekniska ämnena. Man ignorerar då en hel disciplins unika kompetens. Den bästa undervisningen sker i samarbete mellan de forskande lärarna inom tekniska ämnen och forskande lärare inom etik. Dessutom sätter man tekniklärarna i en obekväm situation då de förväntas känna till forskning inom ett för dem relativt okänt område.

Den andra frågan som gäller ansvar är hur ny teknik påverkar ansvarsfördelning. Vad händer med ansvaret när tekniken tar över uppgifter och beslut från människor? Som exempel kan nämnas de nya förarlösa bilarna som kommer att förbättra säkerheten, men där frågetecken kring ansvar vid olyckor kvarstår.

Frågor om etik bör ställas redan under utvecklingen och inte endast efter att tekniken finns på plats. Detta eftersom etisk analys då kan förbättra tekniken i stället för att enbart användas för att kritisera tekniken i efterhand.

Men har vi tid att reflektera när utvecklingen sker så snabbt? Att inkorporera etisk analys i teknikutvecklingen kan eventuellt innebära att den senare måste sakta ner något. Men det kanske är ett pris vi måste betala eftersom reflektionen är nödvändig för att tekniken ska bidra till det goda samhället i stället för att människor och miljö används som labbråttor i olika samhällsexperiment.

Även om vi måste acceptera och även bejaka sådana samhälls‑ experiment för att nå framsteg och utveckling, så bör dessa experiment utföras på ett ansvarsfullt sätt.

Jessica Nihlén Fahlquist, vikarierande forskare, medicinsk etik vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Centrum för forsknings- & bioetik.