”Visst, självkörande bilar överallt, men hur?”

Jag besökte nyligen Vietnam för första gången. Trafiken var förfärlig. Eller, först tyckte jag att den verkade förfärlig. Fullständigt kaosartad. Mängder av scootrar såklart. Och en hel del personbilar, arbetsfordon, cyklister och fotgängare också. Allihop trängdes i en enda röra. Här vill jag helst slippa köra, tänkte jag.

Men så förhörde jag och mitt resesällskap oss om trafiken. Andra turister vi träffade menade att den inte var så farlig. Alla tog stor hänsyn till varandra, fick vi höra.

Inte långt senare befann vi oss därför sittande på en scooter. Visserligen inte i den riktigt kompakta trafiken i någon av storstäderna, men fortfarande fundamentalt annorlunda än varsomhelst i Sverige.

Och de vi pratat med hade rätt. Det var busenkelt att ta sig runt. Maken till hänsynstagande medtrafikanter har jag aldrig upplevt. Tempot var makligt. Ingen uppträdde aggressivt. Att rödljus, enkelriktningar och väglinjer ibland tycktes fungera mer som riktlinjer än regler spelade mindre roll. Visst, en och annan vansinnig omkörning gjordes, men eventuellt mötande förare kompenserade genom att hålla ut. Under tre veckor i landet såg jag inte en enda olycka eller ens incident. Efter bara en liten stunds körning kände jag mig fullständigt trygg, ja, faktiskt lugnare än vad jag ofta gör i Sverige.

Det borde jag inte ha gjort. Vietnam är jämfört med Sverige ett u-land när det kommer till trafiksäkerhet. Enligt WHO:s statistik dog 24,5 personer per 100 000 invånare år 2013. Motsvarande siffra i Sverige var 2,8. Liknande förhållande finns om man tittar på antal döda per 100 000 fordon: 55 i Vietnam, 4,7 i Sverige.

Ett av de främsta argumenten för att införa självkörande bilar är att de har potentialen att sänka antalet skadade och döda i trafiken. En dator somnar inte framför ratten, dricker sig inte berusad och sensorerna kan se i såväl mörker som dimma. Utsagorna om när vi kan ha en bil kapabel att hantera alla situationer helt på egen hand varierar mellan allt från om några år till flera decennier in i framtiden. Eller kanske aldrig.

Människan har genom uppfinningsrikedom redan klarat av att automatisera mycket. Att se hur en maskin spottar ur sig ankarkätting eller plastfolie i rasande takt är fortfarande fascinerande, trots att det är länge sedan det blev möjligt. Inom automation handlar det dock ofta om att anpassa omgivningen så att automatisering blir möjlig. Sådana tecken har nu börjat synas vad gäller fordon. Det danska trafikverket funderar exempelvis på att inrätta speciella filer på utvalda motorvägar för självkörande bilar.

Att behöva separera självkörande och mänskligt framförda bilar är nog inte så gemene man tänker sig utvecklingen. Tanken på den investering som skulle krävas är också hisnande. Men ska en självkörande framtid bli möjlig krävs förmodligen en drastisk anpassning av omgivningen alternativt ett komplett förändrat körsätt hos de mänskliga förarna. Jag ser fortsatt många hinder som måste överbryggas innan helt automatiserade bilar kan köra omkring i Sverige – och jag vågar knappt tänka på vad som skulle krävas i en trafikmiljö likt den i Vietnam.

Missförstå mig inte, jag är egentligen inte pessimist vad gäller självkörande fordon. Men vi behöver fundera ett par varv till på hur det ska gå till.