”Vem av er blir först att rädda korna från skräp?”

Ett Facebookinlägg som flimrade förbi i somras gjorde djupt intryck på mig. Kossan Skrållan låg för döden, i smärtor efter att ha fått i sig en söndertrasad ölburk.

Inlägget hade publicerats redan 2016 av Åsa Ahlström, förman på bondgården där 2974 Skrållan bodde.

”Hon var en glad, vänlig, filosoferande och frisk ko. Hon älskade att bli kliad i nacken och att få fötterna tvättade”, skrev Åsa Ahlström.

Men nu hade Skrållan så ont att hon gnisslade tänder och plötsligt vrålade rakt ut. Fostret i magen hade dött. Så småningom avlivades hon för att slippa mer smärta.

Enligt Åsa Ahlström var det sannolikt en ölburk, som hade trasats sönder av hackvagnarna vid skörden, som orsakade Skrållans plågor.

– Man brukar kunna hitta sönderskurna bitar av ölburkar i fodret. Vi har även hittat ståltråd från japanska lyktor och någon gång hittade jag en tom kaviartub som var sönderhackad också, säger hon.

Veterinären konstaterade att Skrållan led av något vasst i magen. Men helt säkert är det inte att det var just en ölburk, eftersom Skrållan inte blev obducerad.

Inga studier men ett problem

Enligt LRF finns det inga svenska studier på hur vanligt det är med ölburkar eller annat vasst skräp som orsakar skador eller dödsfall på nötkreatur. De få internationella studier som har gjorts tyder snarare på att ståltråd från bildäck är vanligast som dödsorsak.

Men avsaknad av studier behöver inte betyda att problemet inte finns. En sökning på ”lantbrukare” och ”ölburk” på Facebook resulterar i en handfull inlägg med bilder på sjuka kor och ölburkar som har hittats på åkrar.

Däremot betyder avsaknad av studier med all sannolikhet att inget görs åt problemet. Och det är synd, för det borde gå att lösa.

Enklast är såklart att uppmana människor att låta bli att skräpa ner i naturen. Höjd pant på burkar kan vara en annan väg att gå. Men det kommer antagligen inte att hjälpa helt.

Tyvärr kan inte ölburkar, som består av aluminium, fångas upp med hjälp av vanliga magneter. Två av hackvagnarna på Åsa Ahlströms gård är utrustade med magneter som plockar upp metallskräp. Men det hjälper inte för ölburkarna.

Teknik borde kunna lösa problemet

Lösningen borde vara virvelströmsseparatorer. De används på återvinningsanläggningar och kraftvärmeverk för att skilja ut icke-järnhaltiga metaller, till exempel aluminium och koppar, genom att utsätta materialet för varierande magnetfält.

Tekniken i virvelströmsseparatorer har förfinats på senare år, så att allt mindre metallpartiklar kan separeras.

På kraftvärmeverk används sådana separatorer för att kontrollera att det inte finns aluminium i fliset som förbränns. Aluminium kan nämligen sätta igen luftintagen i pannorna.

På liknande sätt borde kossornas foder kunna sökas av efter aluminium. Den svenska leverantören av virvelströmsseparatorer, Elme Magnets i Älmhult, tror att det skulle kunna fungera.

Helt enkelt blir det inte, dels på grund av att virvelströmsseparatorerna är en ganska skrymmande teknik. Fodret måste upp på något slags matarbord för att kunna passera igenom maskinen.

Det gäller att få ekonomi i foderproduktionen, även om aluminiumkontrollen innebär ett nytt processteg.

Men jag tycker att vi har en moralisk skyldighet. Går det att skydda korna från att bli sjuka av vårt skräp så bör det göras.

Så kom igen alla leverantörer av jordbruks‑ maskiner. Handsken är kastad. Vem av er blir först?