Så ska Sveriges miljöfarligaste vrak saneras

Det är en kall och klar novemberdag, havet ligger lugnt utanför Måseskär i Bohuslän. Tittar man ut från däck på flottans ubåtsräddningsfartyg HMS Belos svävar olja på vattenytan. Små vindpustar för med sig en distinkt dieseldoft.

Långt där nere, på 74 meters djup, ligger SS Skytteren. Sveriges mest akut miljöfarliga vrak. Det är ett 174 meter långt skepp som ligger mer eller mindre intakt på havsbotten sedan över sjuttio år.

En grupp soldater sätter sig i en dykarklocka och firas långsamt ner i det iskalla vattnet. Under en veckas tid har flottan varit på plats för att hjälpa Havs- och vattenmyndigheten, Hav, att undersöka Skytteren och ta prover. Material som ska ligga till grund för att ta fram en plan för att sanera vraket.

– Det kommer förmodligen att kosta mycket mer än vår årliga budget att tömma Skytteren, säger utredaren Fredrik Lindgren som är med på expeditionen.

Hav har kartlagt ett trettiotal miljöfarliga vrak i svenska vatten, och med hjälp av analysverktyget Vraka, som Fredrik Lindgren varit delaktig i att ta fram under sin tid som doktorand på Chalmers, har de utsett Skytteren till det värsta - och ett av de krångligaste.

Havs och vattenmyndigheten har fått ett anslag på 25 miljoner kronor om året de närmaste tio åren för att sanera akut miljöfarliga vrak på olja och spökgarn. Av runt 17 000 kända vrak i svenska vatten klassas 300 som miljöfarliga och ett trettiotal av dem behöver saneras akut. Det nuvarande anslaget bör räcka till två eller tre om året.

Men Skytteren är en annan historia. Inte nog med att skeppet är stort och kan innehålla stora mängder olja. Förhållandena är svåra.

– Här utanför Måseskär är det djupt och strömt. Vid vattenytan kan det vara flera knop, säger Fredrik Lindgren.

Sänktes under andra världskriget

Mörkret hade lagt sig den sista mars 1942 när tio norska skepp lämnade Göteborgs hamn. De tillhörde de så kallade kvarstadsbåtarna, norska handelsfartyg som låg i svenska hamnar när Tyskland invaderade Norge.

Uppdraget kallades för Operation Performance. Skeppen var lastade med svenskt stål och andra industriprodukter till Storbritannien, ombord på Skytteren tros ha funnits stora mängder kullager som skulle användas i den brittiska krigsindustrin.

Utbrytningsförsöket blev kostsamt. Utanför kusten låg ett tiotal tyska militärfartyg som väntade.

Skytteren gick norrut från Göteborg, upp längs Bohuslänskusten.

Mon hon var inte byggd för några dramatiska sjöslag. Skytteren hette från början SS Suevic när hon beställdes av White Star Line i slutet av 1800-talet, rederiet som några år senare sjösatte Titanic. Då gick hon mellan Europa och Australien. Det blev ett femtiotal resor, men så småningom hamnade fartyget i Norge, döptes om och fick tjänstgöra som valkokningsfartyg.

När klockan hade passerat sex på morgonen var Skytteren i höjd med Måseskär. Där angreps fartyget av en tysk bestyckad trålare och träffades av flera granater.

Kaptenen fattade då ett radikalt beslut. Hellre än att låta det svenska stålet falla i tyskarnas händer valde han att sänka skeppet. Besättningen detonerade en sprängladdning ombord, och flydde till livbåtarna. En man dog vid detonationen, resterande 110 fångades strax därefter in av den tyska flottan och skickades till tyska fångläger där många av dem dog.

Av de tio skeppen som deltog i utbrytningsförsöket sänktes sex. Två fick återvända till Göteborgs hamn, och två tog sig hela vägen till Storbritannien.

Dykare undersöker vraket

På bryggan på HMS Belos följer man dykningarna till Skytteren via ett antal videomonitorer. De visar bilder från kameror som är monterade på dykarnas hjälmar.

– Man är helt fokuserad på jobbet där nere. Jag hade min kamrat att tänka på och kommunikationen upp till ytan, berättar Björn, en av dykarna som varit nere vid skeppet.

De går ned två i taget i en dykarklocka, en simmar ut till vraket för att göra mätningar och den andra stannar kvar i klockan som backup. Det är så pass djupt att de bara kan stanna nere vid det sjunkna skeppet i 20 minuter i taget. Sedan väntar en långsam färd upp till ytan igen.

Dykarna andas in heliox, en blandning av syre och helium som gör det lättare att jobba i högt tryck - men av säkerhetsskäl måste dykare som andas heliox vänta minst 18 timmar mellan dyken.

– Vi har haft tur med vädret, men problem med strömmarna. Skytteren ligger i ett område där det bildas vattenströmmar som har legat uppemot två till tre knop. Då går det inte att dyka ner med dykarklockan, berättar Björn.

På monitorerna på Belos brygga ser vi hur en av dykarna lyfter ett mätredskap som med hjälp av ultraljud mäter tjockleken i skrovet. Något som är viktigt att veta för att avgöra hur akut skeppet måste saneras.

– Man har uppskattat att plåten var 13-15 millimeter tjock när hon byggdes. Mätningarna visar att det nu bara återstår 3-4 millimeter på vissa ställen, säger Fredrik Lindgren på Havs- och vattenmyndigheten.

Innanför skrovet kan Skytteren bunkra ungefär 6 000 kubikmeter olja. Exakt hur mycket hon hade ombord vid utbrytningen från Göteborg vet ingen, men en uppskattning är att det bör röra sig om runt 500 kubikmeter.

– Tekniken för att mäta hur mycket som finns kvar är svår. Det går att borra små hål och ta prover, men då är risken att skrovet rämnar och allt hamnar i sjön samtidigt. Det vill vi verkligen inte, säger Fredrik Lindgren.

Som ringarna på vattenytan indikerar läcker delar av oljan redan ut. I dagsläget handlar det bara om ytterst små mängder. Droppar. Men det går inte att säga om det är ett tecken på att oljan har börjat ta slut - eller om den bara läcker ut väldigt långsamt än så länge. Det enda man vet är att det bara är några få millimeter skyddande plåt kvar innan vad som än finns där inne läcker ut och sprids längs Bohusläns kust.

– Vi har ingen information som säger att all olja skulle vara borta. Därför måste vi genomföra en operation. Det kanske finns mycket mindre olja än vi tror, eller ingen alls. Men då riskerar vi i alla fall inte att släppa ut hundratals ton olja över Västkusten, säger Fredrik Lindgren.

Hittills har tre miljöfarliga vrak sanerats av Havs- och vattenmyndigheten. Arbetet med fiskebåten Thetis utanför Smögen är klart medan vraken efter Hoheneichen och Sandön utanför Ystad går mot sitt slutskede. Alla skepp som är mindre än Skytteren och inget har legat lika djupt.

Men tekniken för att sanera den sjunkna jätten finns. Den är bara kostsam.

– I tömningsoperationen kör man ner en rov [fjärrstyrd undervattensrobot, reds. anm.] med borrutrustning, berättar Fredrik Lindgren.

Roboten borrar ett hål med ett tättslutande borrmunstycke. Sedan kopplar den på en slang ovanpå borret för att kunna pumpa upp oljan till ett arbetsfartyg vid ytan. Därefter tar man in oljan till land för att destruera den.

– Om vi bara haft pengar kunde vi bli klara under nästa år, menar Fredrik Lindgren.

Nu arbetar Havs- och vattenmyndigheten på att analysera proverna från dykningarna vid Skytteren och ta fram ett underlag för att ansöka om mer pengar till saneringen. En kostnadsuppskattning tros vara klar i början av nästa år.

Kemiska stridsvapen ett större problem

Skytteren är ett dyrt problem, men några sjömil längre ut från kusten bubblar något värre under ytan.

Efter andra världskrigets slut sänkte de allierade mängder av uttjänta krigsfartyg på flera platser i Skagerrak och Östersjön. En sådan begravningsplats finns på drygt 200 meters djup i närheten av Måseskär. Där ligger totalt 28 sänkta fartyg. Ombord finns överbliven ammunition och tonvis med kemiska stridsmedel som senapsgas och diphenylchlorarsine (Clark I och Clark II).

– Det är inte okomplicerat att pumpa upp olja från havsbotten, men det görs ändå rätt ofta när fartyg sjunker. Men att plocka upp kemiska stridsmedel från vrak görs nästan inte över huvud taget, säger Fredrik Lindgren.

Vid en studie som genomfördes förra året uppmätte forskarna låga koncentrationer av stridsmedel och rester efter stridsmedel i räkor, havskräfta och plattfisk i området.

Även om nivåerna är låga anser Havs- och vattenmyndigheten att det är en onödig risk att fortsätta tillåta fiske i närheten av vraken.

– Det pågår ett intensivt internationellt yrkesfiskande i området, och vi tittar på om det på något sätt går att få det avlyst. Både för yrkesfiskarna själva, men också för att det är onödigt att hämta sin matfisk från ett område där vi sett att fisken har spår av kemiska stridsmedel, säger Fredrik Lindgren.

I EU-projektet Daimon har forskare i flera länder undersökt sänkta skepp från krigsslutet för att se hur man ska hantera de uppemot 100 000 ton kemiska stridsmedel som dumpats i Skarrak och Östersjön. Där ingår en Chalmers-ledd forskargrupp som gjort provtagningar kring Måseskärsvraken. Under 2017 hämtade man in bottensediment från flera platser både vid vraken och ett stycke därifrån. Proverna har analyserats vid Verifin, det finska institutet för verifikation av kemiska vapen, och resultatet blev nyligen klart.

– De är inte helt färdigbehandlade, men vi kan se spår av både senapsgas och nedbrytningsprodukter efter kemiska stridsvapen på alla provtagningssajter, även de som ligger en bit norr och söder om vraken, säger ekotoxikologen Ingela Dahllöf på Göteborgs universitet som varit delaktig i studien.

Orsaken till spridningen är inte helt fastställd, men en hypotes är att trålningen i området har bidragit.

– Man har trålat här i många år, och då virvlas bottensedimentet upp och förs vidare med undervattensströmmar, säger Ingela Dahllöf.

De provtagningar som gjorts på fisk och skaldjur visar inte på någon fara för konsumenter. Däremot finns det risker för yrkesfiskarna i området - och exakt hur de kemiska stridsmedlen påverkar miljön vet vi inte ännu.

Men det är osannolikt att vraken kommer att saneras. De ligger djupt, processen är komplicerad och notan stor. Bara säkerhetsrutinerna kring att plocka upp, hantera och destruera senapsgasen skulle vara mycket krävande.

– Att plocka upp en enda bomb från havsbotten skulle kunna göra åt hela vår budget på 25 miljoner kronor om året. I den omfattningen är det, säger Fredrik Lindgren.

Tror du att de någon gång kommer att saneras?

– Jag tror att det mest realistiska är att man avlyser detta område för yrkesfiskare. Vissa av vraken kanske behöver täckas över med exempelvis betong om man ser att de ligger med öppna lastrum fulla av bomber. Men jag tror inte att en saneringsoperation är realistisk med den information vi har i nuläget.