Krönikor
”Låt mig då vara den knastertorra astrofysikern som lurar dig”
KRÖNIKA. Att fokusera på James Webb-teleskopets förmåga att leta efter utomjordiskt liv är lite som att ta sin formel 1-bil till Ica för att köpa mjölk, skriver Ny Tekniks Bill Burrau.
James Webb-teleskopet är det dyraste och mest komplicerade teleskop som någonsin byggts. Dess primära uppdrag är att undersöka universums begynnelse. Men bara rent formellt, om man ska tro journalisten Andrev Walden.
Teleskopets verkliga behållning, konstaterar han på DN:s ledarsida, ligger i undersökandet av atmosfärer på planeter i andra solsystem i jakt på tecken på liv.
Inte ens ”den mest lättantändliga av knastertorra astrofysiker”, skriver Andrev Walden, kan lura honom att hen kittlas mer av universums barndom än av den frågan.
Andrev Walden har med flertalet texter samt med bloggen Rymdslottet (tyvärr nedlagd) visat på ett stort intresse för, och stor förståelse av, rymden och utforskandet av universum.
Men låt mig då vara den knastertorra astrofysikern, och låt mig försöka lura dig.
Frågan om universums begynnelse däremot. Den är spännande på ett annat sätt.
Okej, till att börja med är jag kanske inte astrofysiker. Men hade jag haft bättre koncentrationsförmåga hade jag kunnat bli. Jag övergav mina forskningsambitioner efter min masterexamen från KTH i subatomär- och astrofysik (jag föll på målsnöret). Men den potentielle astrofysikern i mig tar ändå åt sig.
Jag är övertygad om att vi inte är ensamma i universum. Letar vi efter biomarkörer tillräckligt länge så kommer vi (med lite tur) att hitta dem.
Men letar efter biomarkörer, det gör vi redan. Med Hubble-teleskopet kan vi studera atmosfärer hos stora gasrika planeter, och det Webb tillför är möjligheten att göra samma sak för jordliknande exoplaneter. Men det som vi kommer kunna se är just biomarkörer.
Och markörer, alltså inte direkta bevis på liv, är inte något som jag är speciellt intresserad av. Jag är vidare skeptisk till att vi (eller utomjordingarna) någonsin kommer att ha teknik som gör att vi kan besöka dessa främmande världar. Vi lär få nöja oss med att vinka på avstånd när (eller om) vi någonsin hittar liv, eller tecken där på.
Ingen kan lura mig att det är mer kittlande med livsindikerande grundämnen i en galax långt, långt borta än med alltings början.
Gissningsvis är chansen att hitta liv också ganska låg. Och om det rör sig om intelligent liv (som oss), som helst inte ska ha dött ut under de tusentals år det kan ta för ljuset från deras solsystem att ta sig hit, är chansen nog ännu mindre.
Frågan om universums begynnelse däremot. Den är spännande på ett annat sätt. Främst för att det är helt omöjligt att greppa något så stort, och för att det är så mycket vi inte vet.
Vad innebär det om den stora smällen (ett mycket bättre namn än engelskans big bang) stämmer, vad fanns då innan? Vad var det som small? Om tänk om det aldrig smällde?
Vi har teorier (det finns alltid teorier) om hur universum utvecklades under sin första tid efter att det smällde. Men vi vet inte. Och med Webbs hjälp kan vi inte bara komma att få svar på de många frågor vi redan har, utan också på de vi inte ens visste att vi hade. Alla frågor, nuvarande som framtida, om rymden är de facto beroende av universums födelse och barndom.
Självklart kan man vara mer intresserad av biomarkörer än av universums begynnelse. Men ingen kan lura mig att det är mer kittlande med livsindikerande grundämnen i en galax långt, långt borta än med alltings början. Och särskilt inte när det rör sig om James Webb-teleskopet.
Webb, som är världens mest sofistikerade instrument, är speciellt designat för att skåda långt ut i universum för att se ljuset som strålades ut från de första stjärnorna. Att lägga större vikt vid Webbs förmåga att leta efter utomjordiskt liv är lite som att ta sin formel 1-bil till Ica för att köpa mjölk. Visst kan man göra det – och vi kommer självklart att göra det – men det känns lite onödigt.
