Hårdare krav efter KI-skandalen

Går det att laga eller ersätta skadade vävnader och organ genom att föra in nya celler? Eller kan smarta molekyler skaka nytt liv i de celler som finns kvar? Den frågan sysselsätter tusentals forskare världen över. Området kallas för regenerativ medicin. Det är ungt, hett och kantat av förhoppningar.

Men området är omdiskuterat efter den så kallade KI-skandalen. Luftstrupar av plast, täckta med stamceller, opererades under 2011 och 2012 in i tre svårt sjuka patienter vid Karolinska sjukhuset. Metoden hade utvecklats av den italienska kirurgen Paolo Macchiarini, anställd vid KI, som också ledde operationerna. Problemet var att han tillämpade tekniken direkt på människor – utan djurförsök. Det blev allmänt känt i slutet av januari. I dag är två av patienterna döda, den tredje ligger i intensivvård.

– Det var väldigt, väldigt olyckligt. Men jag tror att KI-historien också kommer att förbättra forskningen. De etiska nämnderna har blivit tuffare och kräver mycket mer dokumentation, säger Anders Malmström, professor i cellbiologi vid Lunds universitet.

Han är medansvarig för verksamheten vid Wallenberg centrum för molekylär medicin som är under uppbyggnad i Lund.

Med en inriktning mot regenerativ medicin tillhör centret ett av fyra som under tio år får dela på drygt en miljard kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Utöver det skjuter universitetet och Region Skåne till 310 miljoner. Målet är att Sverige ska bli världsledande inom molekylär medicin och att forskarrönen ska nå klinikerna, så kallad translationell forskning.

Lundaforskarna är erkänt duktiga på stamceller; omogna celler som i rätt miljö kan utvecklas till den typ av celler som våra kroppar behöver på viss plats; hjärtmuskelceller i hjärtat, nervceller i hjärnan, benproducerande celler i benvävnad etcetera.

Cellerna används i forskning där målet är att återställa andningsorgan, hjärna (se artikel intill), brosk och näthinnan. Men också för att få kunskap om hur man ska förhindra inflammationer som kan slå ut de celler som transplanteras in för att göra jobbet.

Läs mer:

Gunilla Westergren-Thorssons forskargrupp medverkar tillsammans med läkaren Leif Bjermer i jakten på metoder för att behandla lungsjukdomen kol (kronisk obstruktiv lungsjukdom). Kol är i dag den femte vanligaste dödsorsaken i Europa, och antalet drabbade ökar.

– Det är nästan omöjligt att gå in och reparera i själva kol-skadan, där finns bara luftbubblor. Men om man tar en konstgjord byggnadsställning för en lunga och sätter in olika celler, till exempel stamceller, går det förhoppningsvis att skapa en miljö som gör att den friska vävnad som finns kvar i lungorna koloniserar det nya området. Allt förutsatt att den lilla lunglappen transplanteras in, säger Anders Malmström.

På så sätt skulle lungkapaciteten kunna öka. Han poängterar dock att forskningen är på ett tidigt stadium.

– Gruppen jämför för närvarande frisk och sjuk vävnad för att förstå vad som måste ersättas för att få en fungerande vävnad.

Även KI-forskaren Paolo Macchiarini forskade på att skapa extra lungkapacitet åt personer drabbade av kol. Men han föll på luftstruparna.

– Macchiarinis tankar var inte fel, det är bara det att han hoppade över fyra steg. Hade man haft rätt plast, rätt byggnadsställning och sedan fått dit rätt celler hade det kanske fungerat. Det gäller också att se till att byggnadsställningen bryts ner så att ny vävnad byggs upp, säger Anders Malmström.

Deras utmaning är att få till en byggnadsställning där cellerna trivs och bygger upp vävnaden igen. Det gäller flertalet sjukdomar och skador, exempelvis för att kunna behandla folksjukdomen artros där brosket bryts ner.

– Broskproducerande celler är lätta att få fram, men cellerna dör när de kommer in i kroppen. Rätt byggnadsställning kan kanske få dem att överleva så att brosket återbildas.

– Det är något många forskare funderar över. I Lund finns flera 3d-bioskrivare, men projekten befinner sig fortfarande på arbetsbänken. Nästa steg är djurförsök. Det gäller att vara noggrann, man får aldrig lova för snabb väg fram till kliniken.

– Hela Sverige har fått sig en knäck. Nu gäller det för oss forskare att gå ut och tala om hur noggranna vi är.

– Parkinson ligger närmast när det gäller kliniska försök (se artikel intill). För diabetes kan det ta fem till tio år innan de första säkra kliniska försöken har gjorts. Att få brosk att återbildas ligger inom samma tidsperspektiv. Att reparera lungor ligger troligtvis tio till tjugo år framåt i tiden eftersom vägen via mus och gris är lång.

Läs mer om KI-skandalen här