Populärteknik
Forskarna: Den nionde planeten är ingen planet
Astronomer anser att små himlakroppars rörelsemönster bara kan förklaras av att vårt solsystem har en nionde planet. Observationer av en ny dvärgplanet stödjer teorin – men nu hävdar forskare att det förmodligen handlar om en disk av små fragment.
Pluto tar 248 år på sig för att runda solen – The Goblin, som upptäcktes förra året, behöver 40 000 år för att avsluta varvet. Den nya dvärgplanetens bana har stärkt teorin om att vårt solsystem har en nionde planet. Det är de små, avlägsna himlakropparnas beteende runt solen som skvallrar om att det förmodligen finns en riktigt stor planet där ute som påverkar deras beteende.
Dvärgplaneternas banor borde vara slumpmässigt placerade, men istället följer de samma ovala banor runt solen. Gravitationskraften skulle komma från Planet Nio, som anses ha en tio gånger större massa än jorden. Avståndet från solen tros vara allt mellan 200 till 1200 astronomiska enheter – att jämföra med 30 astronomiska enheter för vår mest avlägsna planet Neptunus, och 80 för The Goblin.
Hur kommer det sig då att en stor planet lyckas hålla sig gömd för vetenskapen? Enligt astronomer kan det bero på att det inte alls rör sig om en planet. Det är tesen i en artikel publicerad i Astronomical Journal. Där påpekar forskare att den stora massan istället skulle kunna röra sig om mängd mindre föremål som rör sig som ett objekt genom rymden, och utövar samma påverkan på gravitationen som en planet.
En nionde planet eller bara små fragment
Kuiperbältet består av små is- och stenobjekt som går i banor runt solen utanför Neptunus – 20 astronomiska enheter och utåt. Många av objekten rör sig i väldigt ovanliga banor runt solen, och helt klart är att en ännu osedd kraft påverkar dem. Jihad Touma är forskare vid American University of Beirut och en av medförfattarna till studien som presenterades i Astronomical Journal. Han anser att det finns en del hål i hypotesen kring att dragningskraften skulle komma från en nionde planet.
Dels har forskningen missat att väga in dragningskraften från de övriga planeternas gravitation. Ett annat problem är att vissa små objekt helt enkelt har ett allt för excentriskt och avvikande rörelsemönster jämfört med andra föremål för att det skulle röra sig om en enda planet.
Touma och forskarkollegan Antranik Sefibestånde ställde sig frågan om massan inte skulle kunna vara formad som en disk bestående av tusentals fragment av is och sten. Enligt duon skulle en sådan disk vara mindre än 100 km i diameter. Deras teori sticker inte hål på konceptet kring en planet, men beräkningarna pekar mot att Planet Nio inte skulle vara lika stor som tidigare forskning har föreslagit.
– Det handlar inte om att tro på Planet Nio eller inte, utan är snarare frågan kring vad man rimligtvis kan förvänta sig av det material som är en biprodukt av solsystemets skapelse. Med reservation för svårigheterna att göra observationer, och för vad som på ett naturligt sätt kan förklara den konstaterade ansamlingen av TNO:er (Trans-Neptunian object) utan att härröra detta till en extra planet, säger Jihad Touma till Popular Science.
Andra forskare förkastar dock teorin om en platt disk, bland annat med frågan om sannolikheten för att en massa som motsvarar tio jordar skulle ha vidhållit den forman i en bana runt solen under fyra miljarder år.
