Idag vill många förhandla om sin lön själva, utan hjälp av facket. Framförallt de som är unga. Och det är inte bara enskilda arbetstagare som driver trenden. Fackförbunden förespråkar själva allt oftare så kallade processavtal, där det inte finns några garantier för medlemmarna att få en högre lön, utan bara anvisningar för hur de enskilda förhandlingarna ska gå till.
Inom banksektorn har den här sortens avtal funnits några år, men modellen är ny för statligt anställda.
- Facket och arbetsgivaren tar fram några gemensamma utgångspunkter för löneutvecklingen på företaget. Sedan får enskilda medarbetare förhandla upp sin lön med sina chefer, med underlaget från fack och arbetsgivare som stöd, säger Per Björhammar, ombudsman på Jusek, fackförbundet för jurister, civilekonomer, systemvetare, personalvetare och samhällsvetare.
Lönen sätts alltså vid ett lönesamtal eller en enskild löneförhandling med chefen, utan fackets inblandning.
- Men facket får inte dra sig tillbaka helt. Vi måste serva våra medlemmar med statistik och information om hur man genomför ett bra lönesamtal, förklarar han.
Alla fackförbund är inte inne på samma linje.
- Individuella löneförhandlingar är ingenting vi strävar efter, säger Jöran Tjernell, förbundsdirektör på CF.
90 till 95 procent av CFs privatanställda medlemmar har fortfarande traditionella avtal, där man bland annat bestämmer en minsta löneökning. Det finns en fackklubb på arbetsplatsen som förhandlar för kollektivet och individen. Men chefen har ändå i uppgift att till slut sätta den individuella lönen.
- Vi har ett medlemsmotstånd mot rena processavtal, som bara beskriver hur själva processen vid en löneförhandling ska gå till, säger Jöran Tjernell.
Att löneförhandla är ingen lätt sak. Fackliga representanter på en arbetsplats har ofta inte den kunskap om en anställd som en närvarande engagerad chef har. Men lönesamtalsmodellen ställer stora krav på cheferna. De skall vara duktiga på att genomföra dessa samtal och ha en tydlig lönepolitik.
Enligt en ny undersökning från TCO vill de yngre i arbetslivet i mindre utsträckning att facket ska sköta löneförhandlingen åt dem. Endast 14 procent av de som är 18-29 år vill att facket förhandlar åt dem, och 28 procent av dem som är 40-49 år.
Jöran Tjernell säger att processavtal skulle göra att klubbarna tappar sin betydelse, och att facket tappar kontrollen över löneutvecklingen. De kan då bara utgå från statistik.
- Lönesamtalen är viktiga. Men de skall vara en vägledning för chefen för att sätta rätt lön, och ett sätt för medarbetaren att veta vad som kan göras för att höja lönen, inte en förhandling, säger Jöran Tjernell.
- Jag tror inte alls att facket ska dra sig bort från löneförhandlingarna. Det har funnits en tendens åt det hållet, men det hänger ihop med konjunkturen. Nu går det nedåt, och medlemstillströmningen ökar hela tiden. Det finns ett ökat krav på förbundet att hjälpa till lokalt.
På Sif, Svenska industritjänstemannaförbundet, är avtalen generellt sett alltmer öppna. Det innebär att det finns större utrymme för individuella förhandlingar.
- Individuella förhandlingar är något vi ser allt mer av. Det ligger i linje med hur vi jobbar, säger Mari-Ann Krantz, Sifs förbundsordförande.
- Hela samhället går mot individuella lösningar. Men man ska ju inte bara gå på trender. Man kan plocka det bästa ur trenden.
Hon tycker att individuella löneförhandlingar ställer större krav på alla inblandade, inte minst på facket. Facket ska fungera som ett slags coach. Många av Sifs medlemsföretag är små och har inte egna fackklubbar. Klubbarna blir färre och färre.
- Men det är inte så att facket kliver åt sidan. Vi vill se individen i kollektivet, men inte förkasta kollektiva lösningar. Och facket får en starkare roll som support och coach i löneutvecklingen, säger Mari-Ann Krantz.
