Karriär

”Behöver vi ens kontoret längre?”

Vad är verkligt egentligen? Foto: Viktor Krylmark
Ny Tekniks kontor står tomt. Foto: Viktor Krylmark
Facebook satsar på realistiska avatarer. Foto: Viktor Krylmark

Kostnaden för avstånd och närvaro sjunker med ny teknik. Pandemin skyndar på utvecklingen. Kommer vi ens att behöva kontor och städer i framtiden, frågar sig Ny Tekniks Peter Ottsjö.

Ny Tekniks lokaler är mer eller mindre tomma och har så varit i flera månader. Samtidigt anser vår chefredaktör Per Danielson att vi under den här perioden gjort ett kanske bättre innehåll än någonsin.

Så uppenbarligen behöver vi inte lokalerna, eller den fysiska närheten till kollegerna, så trevlig den än nu må vara. Åtminstone inte för att göra vårt jobb bra.

Det är på vissa håll tal om att saker går förlorade, lite oklart vad, om vi även efter pandemin fortsätter att jobba på distans.

En fastighetsmogul på Manhattan, orolig såklart, frågade sig i New York Times om det går att jobba som ett lag när alla arbetar hemifrån. ”En väldigt stor utmaning”, löd mogulens omdöme. Knappt någon utmaning alls, lyder mitt.

Microsofts vd Satya Nadella, i samma tidning, ansåg att vi riskerar elda upp det sociala kapital vi i så många år byggt på våra gemensamma arbetsplatser. De små ögonblicken utanför det schemalagda, kallpratet vid kaffemaskinen, möjligheten att ge stöd och hjälp när man kan se att en kollega mår dåligt.

Vad fint det låter.

Kalla mig cynisk, men den typiska gemensamma arbetsplatsen är mer än så. Den har också en säregen förmåga att odla det dysfunktionella. Fråga bara ditt lokala skyddsombud. Om maktkamperna, bitterheten, mobbningen och trakasserierna. Det är möjligt att det finns en risk för psykisk ohälsa vid distansarbete, men den risken finns onekligen på kontor också.

Innan branschpressen som bevakar medier ringer kanske jag borde poängtera att jag talar i generella termer, den goda sammanhållningen bland kollegerna på Ny Teknik törs jag påstå avviker från normen.

Twitter-anställda får jobba hemma permanent

En del verkar tro att vägen framåt är den som leder tillbaka till forntiden. Det öppna kontorslandskapet ska ersättas med socialdistansförsäkrade bås. Det är plexiglas och enkelriktade rutter och färre handtag i lunchmatsalen. Om förespråkarna sätter sig ner med en epidemiolog och frågar om risken för smittspridning blir lägre med denna modell får jag känslan av att de snart kommer på andra tankar.

Jack Dorsey, vd för Twitter, har ett klokare budskap. Anställda på Twitter och Dorseys andra bolag, Square, får hädanefter själva välja om de vill sitta hemma eller på kontoret. ”Där de känner sig mest kreativa.” Förändringen sägs vara permanent.

Varför har vi ens kontor? Varför har vi städer?

En förförande enkel och elegant förklaring är att det bara handlar om avstånd. Eller rättare sagt att avstånd historiskt sett har varit dyrt. Att transportera människor, gods och information var behäftat med så stora kostnader att vi helt enkelt tvingades eliminera eller åtminstone drastiskt minska på antalet kilometer. Vi samlades på små gemensamma ytor och kallade dem fabriker och kontor, städer och förorter.

Så kommer det inte att förbli.

För fyra år sedan skrev Karen Harris, en expert på makrotrender hos konsultbolaget Bain, en artikel under rubriken ”spatial economics: the declining cost of distance”. Harris argumenterar i den med stor övertygelse att nära förestående teknikskiften kommer att göra denna avståndets kostnad försumbar.

Automation, robotik och 3d-utskrifter ska möjliggöra tillverkning av enstaka produkter till ett pris som normalt förknippas med serieproduktion. Fler decentraliserade bolag med färre anställda kan då blomstra trots ett mindre kundunderlag. Drönare och självkörande fordon kan transportera människor och gods från start till mål, till en bråkdel av dagens kostnader.

Karen Harris. Foto: Bain

När Bain publicerade artikeln 2016 noterade Karen Harris att 37 procent av den amerikanska arbetskraften helt eller delvis jobbade på distans. Motsvarande siffra 1995 var 9 procent. I april i år erbjöd Harris följande uppdatering:

– Befolkningstillväxten i städer i utvecklade industriländer har bromsat in. Det handlar om den minskade kostnaden för avstånd. Att många länder nu genomför ett massivt experiment som går ut på just detta, vilken kostnaden är i förhållande till sådant som produktion, tror vi kommer att skynda på den trenden.

Att avståndets kostnad redan har sjunkit så dramatiskt kan vi förstås tacka informations- och kommunikationsteknik för. Bredband och mobilnät låter oss vara uppkopplade och sammankopplade dygnet runt.

Men det är en grej som saknas. Det är den där grejen som fastighetsägare och sociologer tenderar att missa när de nu gör prognoser för ett postpandemi-samhälle.

För att parafrasera Karen Harris och Bain kallar jag det ”the declining cost of presence”. Alltså den allt lägre kostnaden för känslan av närvaro.

Susanna Toivanen, professor i sociologi vid Mälardalens högskola, säger till IDG att hon inte tror att företag kommer att lämna kontoren.

– Det sparar ju en massa pengar. Men det kan också ha kostnader som man inte tar med i ekvationen. Exempelvis kan innovationen gå ner när vi inte möts och utbyter tankar och idéer.

Eftersom vi ”möts och utbyter tankar och idéer” via verktyg som Zoom och Teams och allt vad det nu kan vara tror jag att det Toivanen menar är mer i linje med det som Satya Nadella var inne på. Den kreativitet som uppstår spontant när vi kontinuerligt befinner oss i varandras närvaro, den som inte kan planeras.

Det är bara det att även känslan av närvaro kan – och kommer att – göras virtuell.

Ett av de bästa exemplen på det finns i den amerikanska staden Pittsburgh. Där arbetar Facebooks Reality Labs med något som företaget kallar ”codec avatars”. Det är en teknik som i realtid kan rendera ditt och mitt ansikte i så hög detalj att den virtuella representationen återger varje litet känslouttryck.

Än så länge omgärdas tekniken av en hel hoper förbehåll. Den data om människan som ska göras om till en avatar måste i dagsläget läsas in i ett särskilt ljudisolerat rum bestående av över 200 kameror. För att samtala krävs något av marknadens fortfarande otympliga och dyra vr-headsets. Dessutom fungerar den för tillfället bara med ett ansikte, inte resten av kroppen.

I framtiden ska inläsningen kunna ske med en mobiltelefon och användas med en nättare enhet framför ögonen. Kostnaden för känslan av närvaro kommer att sjunka.

– En viktig aspekt av detta är att vi inte bara ska göra en bättre version av videokonferenser, eller tecknade versioner av sig själv att använda som representation i virtual reality, utan något som till syvende och sist är omöjligt att skilja från verkligheten...då går det från att vara en leksak eller ett verktyg till något som verkligen kan ändra på hur människor interagerar och kommunicerar, ungefär på samma sätt som telefonen gjorde, sa Chuck Hoover på Facebook Reality Labs i en intervju med tidningen Pittsburgh Post-Gazette.

Det är slående att artikeln, speciellt med tanke på ämnet, inte med ett ord nämner coronaviruset. USA såg vid tiden för publicering, 27 februari, inte vad som var på väg att hända. För visst kommer Facebooks teknik att skilja sig från verkligheten på åtminstone punkt: det enda virus som kan smitta om vi möts på det sättet är det som angriper kod och inte människor.

Snart tre månader senare har Mark Zuckerberg, Facebooks vd, bestämt att delar av hans globala arbetsstyrka kommer att kunna arbeta hemifrån permanent.

Zuckerberg använder inte begrepp som lägre kostnad för känslan av närvaro, utan talar i stället om ”remote presence”, alltså närvaro på distans.

– Vi jobbar med en massa närvaro på distans-teknik och produkter...de långsiktiga grejerna, virtual och augmented reality, handlar ju helt och hållet om att ge folk en känsla av närvaro på distans. Och har man åtagit sig att gå in långsiktigt där så måste man ju ändå tro att det handlar om att hjälpa folk att göra det de vill oavsett var de är, säger Zuckerberg i en färsk intervju med tekniksajten The Verge.

När vi kommer till en punkt där känslan av närvaro på avstånd är lika stark som den kan vara när man förflyttar sina atomer och molekyler fysiskt nära den man vill interagera med, så är frågan vad som händer med städerna och kontoren.

Förorterna kläms sönder

Vad händer med värdet på fastigheter? Vad händer med en stads skatteintäkter? Vad händer med alla de företag vars affär hänger på att människor åker hitan och ditan?

Karen Harris föreställer sig framtiden som formen på en hantel. Den runda skivan på ena sidan är storstaden som, oavsett om folk i lika stor utsträckning jobbar där, kommer att förbli attraktiv, i synnerhet de städer med gott om promenadstråk. Staden kommer att locka de välbeställda och de unga.

Den andra skivan tillhör de ”nya byarna”. Små samhällen långt ut på landsbygden där det är billigt att bo stort och nära till naturen. Dit kommer medelklassen att emigrera.

Stången i mitten är förorterna och de mellanstora städerna som kommer att klämmas sönder. ”De måste förbättra sina erbjudanden om de inte ska förfalla”, skriver Karen Harris.

Behöver Ny Teknik en fast arbetsplats på central adress i Stockholm i framtiden? Förmodligen inte. Kostnaden för distans och närvaro sjunker, och kostnaden för att vara fysiskt nära varandra har ökat. Kanske kan vi hyra lokaler bara när behov uppstår, ungefär som när man bokar ett mötesrum. Kalla det office-as-a-service. Storstadens nya oaaser.