Thorleif Hageberg lever med i Gnosjöandan. Han sålde sitt företag, fick bra betalt och investerar nu i nya teknikprojekt i regionen. Tillsammans med tre kamrater i samma situation har han startat Framtidskapital AB, ett lokalt riskkapitalbolag.
I ett småländskt företagarpalats tar de emot. Ljusa träslag, matt aluminium och en elegant mörkblå soffgrupp sätter standarden innanför entrén. Allt går ton i ton och andas nyinköp, de obligatoriska Mercedesbilarna ("Gnosjömopeder" kallades de ett tag) står på rad utanför. Vi har letat oss fram genom Hillerstorp, en ort med några tusen invånare i närheten av Gnosjö, på jakt efter denna ombyggda lada.
- Någon bräda någonstans är väl ursprunglig. Det hade varit billigare att riva allt och bygga nytt, säger ladans ägare Thorleif Hageberg.
Tillsammans med Boris Claesson, Peter Stjernberg och Håkan Meyer driver han ett litet företag i Gnosjötrakten. Inget konstigt med det, kan tyckas. Men företaget heter Framtidskapital och är en exotisk fågel i smålandsskogen, ett lokalt riskkapitalbolag som investerar i teknikprojekt i regionen. Det handlar om en ny sorts Gnosjöanda, när nu entreprenörerna säljer sina företag till utlandet och använder pengarna som startmotor i nya projekt. Samtidigt förändras gamla värderingar, som riskerar att rasera det traditionella samarbetet mellan entreprenörerna i trakten.
Framtidskapitals affärsidé är att stödja projekt, främst inom industrin, som kommit så långt att det finns en tydlig entreprenör. När sedan produkten är klar för hemmamarknaden, vilket Framtidskapital räknar med tar tre till fem år, hoppas man att andra finansiärer ska ta över.
Delägarna har alla utom en jobbat som företagsledare i trakten, och målet är att inte bara skjuta till kapital utan också att arbeta i styrelserna i de företag de satsar på. Erfarenheten av att förvandla ett företag från lokalt till internationellt har kostat blod, svett och tårar, men ska förhoppningsvis kunna hjälpa andra.
Efter ett år har de granskat ett sjuttiotal projekt och gått in i två. Risken är stor att riskkapitalbolagen kommer att drabbas av likviditetsproblem under våren, och det vill inte Framtidskapital råka ut för.
- Vi har inte behövt göra reklam för oss. Ryktet sprider sig, och kontaktytorna är större än vad man tror, säger Thorleif Hageberg.
Thorleif Hageberg arbetade närmare 30 år på företaget Sigharths i Hillerstorp med att utveckla, tillverka och sälja konsolsystem för radiatorer för vattenburen värme. Grunden var ett patent på ett system som effektiviserar arbetet med att montera elementen. Efter tjugofem år hade han provat på alla tänkbara arbeten inom företaget och blev vd, snart ensamägare och till sist anställd vd av det konsortium som köpte upp företaget. Ekonomiskt oberoende efter försäljningen valde han att sluta sin anställning i slutet av 1999. Nu skulle han ägna tiden åt styrelseuppdrag, konsultjobb och golf, kort sagt få ett behagligare liv än vd-åren kunnat erbjuda.
Han beslöt sig för att fara till Stockholm för att se vad han gick för utanför Småland. IT-branschen verkade krångligast, så den satsade han på. Kom hem med några nya styrelseuppdrag, och med möjligheten att studera IT-företagens nedgång och fall från första parkett.
- Det har varit kul att få vara med om något som det kommer att skrivas om i historieböckerna, säger han.
Ladan är Thorleif Hagebergs kontor sedan ett år tillbaka. Villan ligger på tomten intill, en asfalterad gångväg förkortar vägen till jobbet med ytterligare någon meter. På kontoret, bredvid en vas där en röd amaryllis balanserar på en bädd av mossa, ligger två ordförandeklubbor. Effektiv och finurligt dold ventilation tar hand om cigarettröken.
Thorleif Hageberg ser sig om.
- Här kan man göra som man vill, här finns inga andra att ta hänsyn till.
Inredningen är kanske snarare elegant än praktisk. Thorleif Hageberg säger något om att frugan är designintresserad, men hans diskreta klädsel, välkammade hår och smala glasögonbågar är kongeniala med rummet. Det är nog inte bara hans hustru som intresserat sig för utformningen av Hageberg Invests kontor.
En enda sak passar inte in. En brunlurvig Wachtelhund med viftande svans och klor som knäpper mot parketten är nämligen den första som möter upp, innan hon efter en ytlig inspektion av gästerna återgår till sin ljusblå filt. Hunden heter Lazy och är Hagebergs kollega Boris Claessons bästa vän, med överallt, så även här.
Ytligt sett är Thorleif Hageberg och Boris Claesson varandras motsatser. Claesson kör Land Rover, pussar sin hund och har en orange mobiltelefon modell större som tål det mesta, utom långvarig vistelse i vattenpölar. När Thorleif Hageberg spelar golf jagar Claesson. Men de delar i mycket samma erfarenheter, och olikheterna blir en styrka.
- Vi fyra kompletterar varandra. En är impulsiv, en annan strateg, en tredje fungerar som broms och en fjärde som ordningsman, säger Thorleif Hageberg.
Boris Claesson gav sig in i hjälpmedelsbranschen i slutet av åttiotalet. Han köpte tillsammans med en kompanjon ett företag som tillverkade rullatorer, men som inte fått något riktigt lyft. Omsättningen var på 2,5 miljoner kronor. De nya ägarna valde att satsa på design, något som visade sig ligga rätt i tiden. De formgivna rullatorerna blev en försäljningsframgång över hela världen, och företaget Dolomite växte på tio år till en omsättning på 137 miljoner kronor. 1998 dök en intresserad köpare upp, och företaget såldes. Boris Claesson hamnade i samma situation som Thorleif Hageberg, en man han knappt visste fanns trots att de båda drev exportföretag i samma område.
- När man säljer företaget förlorar man sin identitet. Här presenterar man sig med förnamn plus företagsnamn. Jag hette Boris Dolomite, när företaget var sålt var jag bara Boris.
Liksom Thorleif Hageberg hade Boris Claesson ett antal styrelseuppdrag att fortsätta arbeta med, men när han slutade på Dolomite fanns äntligen möjligheten att ta semester. Tystnaden var total. Efter att ha levt ett hektiskt liv med drygt 150 resdagar per år blev det en snabb inbromsning till att lära känna barnen bättre och renovera en gammal gård.
- Jag var hemma, det ringde inte i mobilen, e-posten kom inte längre. Man känner sig utplånad, men jag tror att många fyller på med nya saker för snabbt, säger Boris Claesson.
Det är inte längre opassande att sälja sitt företag, något som i den äldre generationen ansågs märkligt och udda. Den enda rimliga förklaringen var att säljaren var allvarligt sjuk. Nu säljs allt fler företag i området, något som på sikt kan hota gnosjöandan.
- Det innebär en risk om kapitalet blir allt för anonymt. Då tas ingen hänsyn, säger Thorleif Hageberg.
Regionens framgångar är byggda på samarbete och en grundtanke om att det som är bra för min granne gynnar också mig. Men om grannen är en multinationell företagsgrupp riskerar hela systemet att kollapsa.
- Här i bygden har man sett ett värde i produktionen och entreprenörskapet. Det är inte bara sista raden som räknas. Det viktiga är att man trendmässigt är på rätt väg. När ett företag säljs får man ett annat lönsamhetsfokus, säger Thorleif Hageberg.
- Har man köpt ett bolag är det bolaget som ska betala investeringen. Man vill få förräntning och expandera, fortsätter Boris Claesson.
Den mest uppenbara fördelen för trakten är att tillgången på riskkapital har ökat. Medan Boris Claesson fick gå till banken och sätta villan i pant i slutet av 1980-talet, kan dagens entreprenörer hitta riskvilligt kapital hos flera olika aktörer.
- Pengar kan man alltid hitta, men jag vill få in kunskap. Det svåra är att lyfta, det går tungt. Då är det bra med någon som peppar - för det kommer törnar, säger Ulf Thelander som driver ett av de projekt Framtidskapital beslutat att satsa i (se artikel om magnethärdning i NyT Industri 1999:21).
Fyra till fem företag i startskedet är vad Framtidskapital orkar med. Förhoppningen är att de ska kunna liera sig med andra riskkapitalbolag. Marknaden är ännu ung och ostrukturerad, aktörerna är många och har olika saker att erbjuda entreprenörerna.
På vägen ut från Hillerstorp passerar vi Sigharths, det företag Thorleif Hageberg lämnade efter nästan 30 år. En klassisk fabrikslokal med lastbryggor dominerar den funktionella, vita byggnaden. Skillnaden mellan denna produktionsenhet och Hageberg Invests stilrena nybygge är milsvid, industriföretaget och riskkapitalbolaget representerar olika decennier och olika ekonomier. Ändå är de nära sammanlänkade, för industrin är en nödvändig förutsättning för riskkapitalet. Och båda är beroende av entreprenörskapet och företagarandan.
