Fordon
Titanic gick på en nit
Fyra olika typer av nitar som bärgats från Titanic. De har suttit i skotten, ventiler, däcksplåtar respektive skrovplåtar.
Det var en serie fysikaliska omständigheter som sänkte Titanic. Det skriver vetenskapsförfattaren Richard Corfield i aprilnumret av Physics World. Han har studerat vad som hände den ödesdigra söndagskvällen för hundra år sedan.
- Det var inte en enskild orsak till att Titanic gick till botten i Nordatlanten, skriver han.
Materialfusk, kostnadsbesparingar vid bygget och extrema väderförhållanden som, tillsammans med redan kända orsaker, ledde till att det osänkbara fartyget gick till botten på närmare fyra kilometers djup utanför Newfoundland på sin jungfrufärd.
Richard Corfield har fastnat vid två viktiga orsaker till skeppsbrottet; dels dålig kvalitet på de nitar som höll skrovet samman och dels det väderfenomen som förklarar varför isbergen befann sig i vägen för Titanic.
Vid tiden för Titanics jungfruresa var vädret betydligt varmare än normalt i Karibien, hundratals mil från olycksplatsen. Det gjorde att Golfströmmen mötte Labradorströmmen, som för med sig isbergen från Arktis, på ett annorlunda sätt än vanligt. De ovanliga strömningsförhållandena gjorde i sin tur att isbergen radade upp sig som en barriär i fartygets väg över havet.
Orsaken till att kollisionen med isberget fick så ödesdigra konsekvenser går att finna i kostnadsbesparingar och byggfusk vid varvet i Belfast, där Titanic byggdes. Metallurgerna Timothy Foecke och Jennifer Hooper McCarthy har studerat de material och de metoder som användes vid bygget av lyxkryssaren. Bland annat har de analyserat 48 nitar som bärgats från vraket.
De amerikanska forskarnas fann att materialet i nitarna var av växlande kvalitet, och många var gjorda av dåligt järn och full med slagg. Samtidigt kunde de konstatera att nitningen utförts på ett oproffsigt och ojämnt sätt. Särskilt dåligt var det på just det ställe i fören där kollisionen med isberget var som kraftigast.
Varvet som byggde Titanic var hårt belastat och arbetade samtidigt med tre av världens största fartyg. Efterfrågan på nitar var enorm; bara Titanic behövde tre miljoner nitar. Och samtidigt var det stor brist på yrkeskunniga nitare; ett hantverk som krävde stor skicklighet. Nitarna skulle först värmas upp till exakt rätt temperatur, då materialet var körsbärsrött. Och nitskallarna skulle hamras ner enligt ett bestämt mönster.
Varvet styrelse hade det ena krismötet efter det andra, kunde forskarna se i varvets arkiv. På varje möte var den stora frågan hur man skulle få tag på fler nitar och skickligare arbetare. Varvsledningen tvingades köpa nitar från allehanda mindre smedjor i närheten när huvudleverantörerna inte kunde försörja bygget med material tillräckligt snabbt. Man tvingades också välja järnkvalitet av hög klass, inte den högsta som var brukligt.
Många andra varv hade vid tiden för bygget av Titanic gått över till stålnitar. De var betydligt starkare och kunde stukas maskinellt. Men vid Harland & Wolff i Belfast fortsatte man med järnnitarna.
Teorin om att de dåliga nitarna påskyndade förloppet bekräftas av skadorna på vraket. På tevebilderna från djupet såg man inte det förväntade gapande hål som isberget borde rivit upp i fören.
Istället syntes sex glipande springor mellan fartygsplåtarna. Intill springorna kunde man se de tomma hålen efter nitar, vars skallar slitits bort av kraften vid kollisionen.
De två metallurgerna tror att Titanic hade kunnat hålla sig flytande tillräckligt länge för att rädda de nödställda, bara nitarna hade hållit ihop det osänkbara fartyget.
- Fartyget var insnärjt i en perfekt storm av omständigheter som beseglade hennes öde, skriver Richard Corfield.
