Superbulten som räddar Vasa

Bultarna från 1960-talet rostar sönder. Dessutom äter de sig in i träet. För att den 386-åriga nationalklenoden ska bevaras till eftervärlden måste bultar ersättas. Uppgiften att utveckla ett högtekniskt bultförband föll på Anders Ahlgren, ingenjör på Vasamuseet.

För ett år sedan drogs mätningar på nio installerade testbultar igång. Nu är resultatet klart och Anders Ahlgren kan andas ut:

– Längdgivarna har i snitt bara visat rörelser på runt 10 mikrometer. Högre än så kan vi inte sikta.

Slutsatsen är att superbultarna kommer att klara att hålla samman skeppets skrovsidor i 150 år, utan att de äter sig in i träet för mycket eller minskar på trycket så att skeppet blir instabilt.

– Vi kan inte byta bultar för ofta, eftersom det sliter på skeppet. Visionen vi jobbar mot är ju att Vasa ska finnas kvar om 1 000 år, säger Anders Ahlgren.

Timmermännen får nu grönt ljus för att dra igång arbetet med att byta ut drygt 4 000 sönderrostade bultar av järn från 1960-talet. Innan mätningarna drog i gång hade runt 1 000 bultar av det nya slaget installerats.

Med blå plastskydd på fötterna tar sig Ny Tekniks reporter och tecknare ner till undre batteridäck. Hit släpps normalt sett bara personer som jobbar med skeppet – och Nobelpristagare.

I mitten av skeppet ligger verkstaden som skapats för bultbytet. Arbetsbänken är full av sex meter långa rör. De har förts in i skeppet via kanonluckorna.

– Vi vill inte riskera att rören slår i något under transporten in i skeppet, betonar Anders Ahlgren.

Rören kapas till den längd som krävs för att ersätta en nyss utdragen bult. Spannet ligger mellan 40 centimeter och två meter. De längsta rören känns tunga, men de är långt ifrån så tunga som den helgjutna järnstång de ersätter.

– När alla bultar är ersatta kommer Vasa att ha tappat fem till sex ton i vikt. Det är bra eftersom det minskar deformationen i träet som orsakas av egenvikten.

Arbetet med att designa bultförbandet påbörjade Anders Ahlgren för sju år sedan. I dag tillverkas det av forskningspartnern Sandvik Materials Technology. Till bultdelarna används två av företagets starkaste och mest korrosionshärdiga stållegeringar, SAF 2707HD samt SAF2507. De är knepiga att tillverka och produktionen utvecklas hela tiden.

– Det här är ett prestigeprojekt för oss på Sandvik. Men tillverkningen ger oss även nya mätdata inom skärande bearbetning som vi kan använda i marknadsföringen, säger Björn Larsson, marknadschef på Sandvik.

Dessutom får företaget tillgång till en provbänk för långtidstestning av de två legeringarna.

Målet är att samtliga bultar ska vara utbytta i slutet av år 2017. Under tiden planerar Sandvik att gjuta nytt liv i de gamla.

– Vi vill ta tillbaka 60-tals-bultarna och smälta ner dem för att göra nytt stål.