Han monterar ned reaktorn i Barsebäck

2017-01-26 06:00  

För första gången rivs en kommersiell reaktor i Sverige. De första komponenterna flyttades i november från Barsebäck 2. Jarno Suvanto är en av få kärnkraftstekniker i Sverige som jobbar med detta.

Vinterdimman sveper in kusten i ett lätt grådis. Danmark går knappt att skönja på andra sidan av Öresund.

Här på skånska västkusten ligger kärnkraftverket Barsebäck, vars två reaktorer på 615 MW vardera togs i drift 1975 och 1977, men nu är stängda.

Den stora parkeringen utanför grindarna gapar tom, men bilden av en öde industrianläggning är falsk. Här jobbar dagligen runt 100 personer, jämfört med 440 personer samt några hundra konsulter när blocken producerade el.

Några meter ovanför bassängen som täcker Barsebäck 2 med vatten står Jarno Suvanto och jobbar vid en arbetsstation ovanpå en travers. Rakt under honom i det azurblåa vattnet syns stålkomponenter, som lyfts ur reaktortanken.

Framför ögonen har Jarno Suvanto datorskärmar och spakar, som liknar joysticks. Härifrån fjärrstyr han dels kameror, dels bandsågar och klyvningsmaskiner, som jobbar nere i vattnet.

Det finns bara ett fåtal tekniker som honom i Sverige.

– Vi är runt tio stycken i Sverige som jobbar med detta, säger han.

Jarno Suvanto är anställd av kärnkraftskonsulten Westinghouse – Västeråsföretaget som en gång i tiden hette Asea Atom och byggde reaktorerna i Barsebäck.

Nu jobbar han med att riva Barsebäck 2, den första kommersiella reaktorn som monteras ned i Sverige. Bara forskningsreaktorer, som R1 på KTH i Stockholm, har tidigare rivits. Barsebäck 1 är egentligen den äldsta reaktorn, men får vänta av praktiska skäl.

När de första reaktordelarna från Barsebäck 2 i november 2016 flyttades till det tillfälliga mellanlagret på anläggningens kaj var det en milstolpe i avvecklingen. En annan skedde tio år innan när fartyget M/S Sigyn förde de högaktiva bränslestavarna till Clab, mellanlagringen för kärnbränsle i Oskarshamn.

Den här dagen får Ny Tekniks reporter och fotograf som första journalister följa rivningen av stålkomponenterna i block 2 via en inglasad besöksbalkong.

Jarno Suvanto bär vit overall och blå hjälm och granskar designskisser och datasimuleringar, som visar hur fuktavskiljare, härdgaller och styrstavshållare ska kapas, flyttas och packas inuti en stålkassett.

Delarna måste med nödvändighet sågas itu på distans. De är klassade som medelaktiva, vilket innebär att stråldosen ligger över två millisievert per timme.

Jarno Suvanto och hans tre kolleger skyddas av att de radioaktiva delarna är placerade sju-åtta meter ned under ytan.

Som rivningstekniker löper man en viss risk för mindre kontaminering, säger Jarno Suvanto.

– Men den detekteras alltid i moniteringen. Vi byter då exempelvis overallen och använder alltid föreskriven skyddsutrustning för att minska riskerna.

Han oroar sig inte, utan trivs med jobbet.

– Det är kul. Men allt tar lång tid. Varje sågad bit ska vägas och strålningen mätas, innan den kan läggas i kassetten, förklarar han.

Avfallet måste ta så lite plats som möjligt, enligt Jens Rönnow, verksamhetsledare vid Barsebäck Kraft, som förvaltar anläggningen. Därför lägger man pussel. Inför flytten av stålkassetten från reaktorhallen sätts den i en transportbox, som inte får överstiga dosnivån 200 millisievert per timme.

– Vi försöker fylla på med så mycket som möjligt i kassetterna, och de delar som är mest radioaktiva försöker vi lägga i mitten, säger han.

Jens Rönnow har arbetat i många år på verket och minns den sista tiden då anläggningen producerade el 2005.

– Kärnkraften levererade för fullt sista produktionsåret, det var det mest produktiva i Barsebäcksverkets historia.

Reaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras tänkta livslängd på 40 år kortades med 15 respektive 12 år efter en svensk politisk energiuppgörelse – och år av påtryckningar från det danska folketinget.

Avvecklingsbeslutet uppges kosta svenska staten 2,3 miljarder kronor i ersättning till kärnkraftsoperatören fram till och med 2017. Resten av finansieringen hämtas ur Kärnavfallsfonden.

Vid sidan av sin övriga kärnkraftsverksamhet tävlar Westingshouse i Västerås om rivningskontrakten i Europa. Samtidigt bygger den globala Westinghouse-koncernen, där det svenska dotterbolaget ingår, åtta nya reaktorer. Fyra i Kina och lika många i USA.

2010 fick bolaget ordern att såga itu tryckvattenreaktorn José Cabrera, sju mil öster om Madrid, som då hade producerat el i 38 år.

Jarno Suvanto var en av de Westinghouse-tekniker som åkte dit för att arbeta.

– Jag jobbade med skrotning av interndelar från Zorita under ett år, under 2012–2013, berättar han.

Reaktorn kallas så efter orten Almonacid de Zorita, där den ligger.

De dagliga arbetspassen i branschen är långa. Jarno Suvanto berättar att såväl i Spanien som i Sverige jobbar teknikerna tolv timmar per arbetsdag.

– I Spanien jobbade vi i tre veckor och var lediga den fjärde veckan. Här i Skåne arbetar vi två veckor, och är sedan ledig en vecka.

Läs mer:

Läs mer: Västeråsingenjörer får rivningsjobb i svenska och tyska reaktortankar

Sambon Johanna och hans tre barn är kvar hemma i Surahammar, två mil från Västerås, när Jarno är ute och reser.

– Det blir mycket Skype om kvällarna och jag reser hem när jag är ledig, säger han.

Att riva reaktordelarna till Barsebäck 2 väntas ta omkring 1,5 år. Senast i början av 2019 ska också Barsebäck 1 vara nedmonterad.

Men Jarno Suvanto är på väg utomlands igen i vår.

– Jag kommer att arbeta med segmentering i kärnkraftverket Neckarwestheim i Tyskland i två år. Det blir ett spännande projekt eftersom vi kommer att använda ny utrustning. Dessutom kommer jag att vara med på segmenteringen av tyska Phillipsburg-1, säger han.

Han gillar att knyta nya kontakter.

– Det är alltid roligt, och en del av jobbet innebär att lära upp personal på plats.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!

Barsebäcksverket ska vara borta om tio år

Barsebäcksverkets historia började 1965. Då beslöt Sydkrafts styrelse att köpa mark av greve Ian Hamilton, som då ägde Barsebäcks fideikomiss, för att bygga ett kraftverk.

Om tio år, runt 2027, ska alla hus, rör och pumpar vara borta och kusttomten återställas till industrimark. Vad som ska hända sedan är oklart.

Kommunpolitikerna i Kävlinge föreslog i en översiktsplan för några år sedan att man ska bygga Barsebäcks sjöstad, med 3 500 attraktiva bostäder på udden. Men länsstyrelsen kom med kritiska invändningar eftersom området är av riksintresse för energiproduktion.

Hela fastigheten ägs av Sydkraft, som ingår i den tyska energikoncernen Uniper, och som därmed har sista ordet.

Hur som helst kommer det gamla ställverket i Barsebäck, som är från mitten av 70-talet och mottagit all kärnkraftsel genom åren, att ersättas av ett modernt framöver, enligt Svenska Kraftnät.

Orsaken är att stationen är en viktig knutpunkt för distributionen av elen i södra Sverige.

Jarno Suvanto har jobbat länge i branschen

Född: I Villmanstrand, sydöstra Finland, för 40 år sedan.

Karriär: Har gått tvåårig social linje och ytterligare ett högskoleförberedande år på gymnasiet. Har varit montör och tekniker på Saab Systems, ABB, Bombardier, IQ och Westinghouse. Mellan åren 2005 och 2011 var han inhyrd till Westinghouse under revisioner på kärnkraftverken, via dåvarande arbetsgivaren IQ.

Familj: Sambo sedan 20 år med Johanna. Paret har tre barn i åldrarna 8, 13 och 15.

Bor: I ett hus i Surahammar, två mil från Västerås.

Gör på fritiden: När jag är hemma umgås jag mest med familjen.

Senast lästa bok: ”För att kunna leva” av Yeonmi Park.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt