Energi

Den livsfarliga skatten i berget

Michael Madsen, regissör och manusförfattare till Into Eternity. Foto: Karolina Brobäck
Filmen Into Eternity tar upp de svåra frågorna om hur eftervärlden ska informeras om vad som döljer sig 500 meter ned i urberget. Hur ska vi hindra framtida generationer att tro att de funnit pyramidernas hemlighet när det handlar om livsfarligt kärnavfall? Foto: Karolina Brobäck
Ingången till det finländska slutförvaret Onkalo nära kärnkraftsanläggningen Olkiluoto. Svenska och finländska myndigheters krav är att ett sådant förvar ska klara sig utan människans övervakning eller kontroll i 100 000 år efter att hela anläggningen förslutits. Foto: Karolina Brobäck
Medan jättemaskiner gräver sig allt djupare ned i berget diskuterar experterna hur informationen om vad som döljer sig i djuper ska hanteras. Vilket språk ska man använda? Och kommer framtida generation att respektera varningarna? Foto: Karolina Brobäck
Det finns två skolor om hur informationen om slutförvaringsanläggningarna ska skötas. Den ena säger att vi måste lämna tydliga, och gärna skrämmande, markörer om anläggningarna. Den andra säger: Walk away! Foto: Karolina Brobäck
I dag finns det minst 250 000 ton använt kärnbränsle i världen som måste tas om hand. Och ju fler kärnreaktorer som startas, desto mer kärnavfall blir det. Alla inblandade är överens om att avfallet ska grävas ned. Foto: Karolina Brobäck
Regissören Michael Madsen dyker upp gång på gång i filmen, tänder en tändsticka och talar ödesmättat om den eld som människan till sin fasa upptäckt inte går att släcka utan måste gömmas långt ned i berget. Foto: Karolina Brobäck
Det har tagit det finländksa kärnavfallsbolaget Posiva fem år att spränga fem kilometer tunnel och man är ännu inte nere på 500 meters djup. Anläggningen heter Onkalo, som betyder gömställe på finska. Foto: Posiva
Väl nere på 500 meters djup ska den finska kärnkraftsindustrin ansöka om att få bygga slutförvarsanläggningen (blåmarkerad). Först 2100 kommer Onkalo att kunna förseglas. Foto: Posiva

- Gå inte längre in. Vänd om och återkom aldrig. Här finns ingenting för er, säger danske regissören Michael Madsen i den ödesmättade i filmen Into Eternity.

Publicerad

Han har gjort en suggestiv dokumentärfilm om den svensk-finska metoden att slutförvara använt kärnbränsle i stora grottor 500 meter ned i urberget.

Där ska det radioaktiva kärnbränslet ligga begravt i 100 000 år för att den livsfarliga strålningen ska klinga av.

Men hur ska vi tala om för eftervärlden att det ligger livsfarligt kärnbränsle där?

- Ni borde inte ha kommit hit. Dit ni är på väg borde ingen någonsin gå. Det är ett farligt och hemskt ställe, säger Michael Madsen i filmens inledning när han långsamt färdas fram genom de katedralhöga tunnlarna i det finska urberget där man redan kommit halvvägs ned mot det slutliga djupet.

Filmen tar upp svåra och angelägna frågor:

1. Kommer man verkligen att förstå våra varningsskyltar skrivna på dagens språk och kompletterade med symboler i form av dödskallar och springande människor – tusentals år in i framtiden?

2. Kanske varningsskyltarna bara skapar nyfikenhet.

3. Det kanske skapas en legend om en kopparskatt och oändliga mängder uran som inte tömts på mer än en tiondel av sin energi.

4. Här måste det ligga en skatt, precis som i pyramiderna.

5. Det kanske är bäst att inte varna alls utan gömma förvaringsplatserna så effektivt att man i framtiden inte ens vet om att det ligger något farligt – och värdefullt – i berget?

6. Vi kanske inte kan lita på att framtida generationer verkligen tar varningarna på allvar och för dem vidare.

Into Eternity är filmen om den eviga elden djupt ned i berget – en eld som skapats av människan men som inte går att släcka utan måste begravas.

Filmen gick upp i fredags på fyra biografer i Sverige - Bio Rio i Stockholm, Roy i Göteborg, Spegeln i Malmö och Kino i Lund.

Men det har inte varit någon rusning till filmen precis. När Ny Teknik såg filmen i måndags på Bio Rio var det bara 4 personer i salongen.

I Danmark och Finland har den gått bättre. I Danmark gick den upp på 27 biografer samtidigt och över 2 000 personer har sett den. Och i Finlands kommer den snart på tv.

Först i början av nästa år visas den i Sveriges Television, som är delfinansiär till filmen tillsammans med övriga nordiska tv-bolag.

Experter som deltar i filmen

På onsdag nästa vecka arrangerar distributören Atmo en specialvisning på Bio Rio med efterföljande debatt.

Det kan vara sista chansen att se filmen på svensk bio. Men är inte riktigt säkert. Det kan hända att filmen får leva ett tag till på biograferna, uppger Atmo.

Timo Äikäs, Executive Vice President, engineering, Onkalo, Posiva Oy

Timo Seppälä, Senior Manager, Communications, Onkalo, Posiva Oy

Juhani Vira, Senior Vice President, research, Onkalo, Posiva Oy

Esko Roukola, Principal Adviser, Nuclear Waste and Material Regulation, Radiation and Nuclear Safety Authority, Finland

Wendla Paile, Chief Radiologist Health effects of radiation, Radiation and Nuclear Safety Authority, Finland

Mikael Jensen, Analyst, Radiation Safety Authority, Sweden

Berit Lundqvist, Science Editor, Nuclear Fuel and Waste Management, Sweden

Peter Wikberg, Research Director, Nuclear Fuel and Waste Management, Sweden

Carl Reinhold Bråkenhielm, Professor, Theology, National Council for Nuclear Waste, Sweden

Sami Savonrinne, Blaster, Onkalo