”Upp med nävarna ur syltburken”

Den senaste tiden har läckorna från Edward Snowden om NSA och den amerikanska övervakningen och spioneriet på oss européer dominerat mycket av nyhetssändningarna. Särskilt stort har intresset och ilskan varit i Tyskland efter att det kommit fram att till och med Förbundskansler Angela Merkel varit avlyssnad.

Upprördheten i den svenska regeringen får däremot anses som begränsad. Engagemanget från Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har snarare växlat mellan rena gäspningar och kommentarer som: alla spionererar ju på alla och det vet vi sedan tidigare.

Själv var jag nyligen i Bryssel, inbjuden av det s.k. Libe-utskottet i Europaparlamentet, för att tala om läget i Sverige, om FRA-lagen, den parlamentariska kontrollen av övervakningen och hur diskussionen förs här efter avslöjandena. Jag ser tre centrala åtgärder ur ett europeiskt perspektiv som skulle kunna genomföras om bara viljan finns.

En grundläggande fråga handlar om att stärka den parlamentariska kontrollen över övervakningen, både i Sverige och i andra länder. Om vi ska kunna få ett rimligt skydd för människors integritet så måste transparensen och kontrollen gentemot signalspanande myndigheter bli bättre. Det är pinsamt att se att inte ens försvarsutskottets ledamöter i den svenska riksdagen har kunskap eller information om verksamheten i mer detalj.

En annan central fråga handlar om företagsspioneri. Idag läggs stora resurser på att övervaka och avlyssna. Betydligt mer resurser borde läggas på att minska riskerna för företagsspioneri. Det handlar om konkurrenskraften för våra företag och möjligheten att kunna skapa och utveckla jobb i framtiden.

Ett tredje område som borde vara möjligt för gemensamt agerande är att skapa överenskommelser som sätter någon form av gränser och regler för vad som är rimligt och OK när det gäller att avlyssna våra grannar och dess befolkningar.

I dag är det sannolikt så att de allra flesta länder gör vad de kan för att avlyssna andra. Man kan också avtala att inte spionera på varandra. Det finns sådana avtal idag, t.ex. mellan Australien och USA.

Nu diskuteras tydligen ett avtal mellan Tyskland och USA. Jag tycker att det vore olyckligt om den här debatten slutar med ett bilateralt avtal mellan dessa länder när det i själva verket berör oss alla.

Det vore inte orimligt att någon form av avtal eller överenskommelse om avlyssning eller spioneri undertecknades av länderna inom den europeiska unionen. Det finns ju långtgående förberedelser för ett gemensamt försvar, något som borde vara både mindre realistiskt och mindre aktuellt. Jag tycker att Sverige borde ta ett sådant initiativ. Om det verkar för svårt att starta med EU så kunde det vara rimligt att börja i den nordiska kretsen av länder.

Irritationen i Finland över att Sverige i dag agerar på ett obehagligt och ovänligt sätt är fullt förståelig och rimlig. Målet skulle kunna vara att få fram ett EU-avtal och att vi tillsammans vänder oss till USA för en utökad uppgörelse för att stärka integritetsaspekterna och begränsa spioneri och massövervakning till vad som är en acceptabel nivå för att skydda mot terrorism och internationell kriminalitet.

Nackdelen med att föra fram det här förslaget i Sverige är att den svenska regeringen och det svenska försvaret tycks se massavlyssning som ett centralt strategiskt inslag i vårt försvar. Inte minst för att köpa och sälja kunskaper till andra länder.

Men minskad avlyssning från andra borde också ses som strategiskt för att minska risker och hot mot Sverige såväl som svenska företag. Därför borde det inte vara ett orimligt krav gentemot Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att ta upp nävarna ur syltburken och försöka medverka till en ordning där grannar och vänner slutar spionera på varandra.

Peter Eriksson

Ordförande Konstitutionsutskottet, Sveriges Riksdag och riksdagsledamot (MP)