DEBATT
”Släpp loss ingenjörskunskap för att driva på klimatanpassningar i Sverige”
REPLIK. Sverige måste sluta prata om ”100-årsregn” och i stället hitta ingenjörslösningar på klimatanpassningar. Men det är ett oöverstigligt arbete för kommuner – staten behöver ta ett större ansvar nationellt att leda och styra arbetet, skriver Magnus Westerstrand, tidigare vattenstrateg Gävle kommun.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Jag håller helt med skribenterna Sörensen och Larsson i ny teknik den 31 oktober, benämningen 100-årsregn är problematisk eftersom många uppfattar det som något som är väldigt osannolikt att det inträffar.
Att förändra synen på det vore bra, men kommer inte att räcka långt. Därför kommer jag nu att argumentera för att vi behöver släppa ingenjörerna loss för att driva på att klimatanpassning sker, både i det lilla, men framförallt i större skala.
Jag tycker det nationella expertrådet för klimatanpassning formulerade det bäst när de skrev “Det krävs att fokus flyttas från problem till lösningar och från planering till genomförande” i sin rapport om klimatanpassning i Sverige. Det ligger också i linje med min erfarenhet som vattenstrateg i Gävle kommun, där vi har arbetat brett med klimatanpassning efter “1 000-årsregnet” 2021.
Efter skyfallet tvistar kommunen och försäkringsbolagen om summor över miljarden. Och då är det viktigt att komma ihåg att de summorna inte täcker upp samhällets alla kostnader vid översvämningar. Förlorade personliga egendomar är svåra att sätta en summa på, likaså förlorade arbetsinkomster och transportmöjligheter. Det finns många anledningar till att på allvar komma igång med arbetet för att minska problemen kopplat till översvämningar och klimatförändringar i Sverige.
För det första måste vi inte bara förändra synen på hundraårsregn, vi måste också sluta förhålla oss till det som en magisk gräns att planera städer utifrån. Dels är det inte så enkelt som att det finns tydliga ”100-årsregn”, det går att få fram många olika siffror på hur troligt så kraftiga regn kan inträffa. Dessutom finns fler osäkra parametrar i modellerna som ligger till grund för att bedöma översvämningar som kan slå väl så hårt. Hur mättas marken, hur ser ledningssystemet ut, hur samverkar ytan med ett större avrinningsområde, hur kommer det nya klimatet att förändra alla parametrar?
För att lösa denna typ av komplexa problem behöver vi släppa lös ingenjörerna och andra för att göra konkreta kostnads-nyttoanalyser eller motsvarande.
Vi behöver börja skapa fler konkreta områden som utvärderats på ett bra sätt, där kostnader vägs mot besparingar och andra önskade effekter. Men inte heller detta är gott nog, för om inte utredningarna samlas, bedöms, jämförs och förs vidare till andra så går mycket förlorat. Och allt detta är ett oöverstigligt berg för många små svenska kommuner men även problematiskt för stora kommuner. Det riskerar också att slå orättvist mot kommuner som blir särskilt utsatta av klimatförändringarna.
Därför behöver staten gå in och leda på ett tydligare sätt, hålla samman myndigheterna men också våga leda utvecklingen och ej endast genom nya lagförändringar och forskningsmedel utan också genom genomförande och utvärdering av klimatanpassning i större skala. Inte minst för befintlig bebyggelse.
Staten kan också driva på utvecklingen på fler sätt, till exempel utvärdera hur klimatresiliensdeklarationer för byggnader skulle kunna se ut eller tillsammans med försäkring och bankindustrin se över hur bra utvärderingar kan göras på konsekvensnivå, alltså där olyckorna faktiskt sker.
Viktigt är i alla fall att släppa ingenjörerna loss för att hitta och utvärdera fler små och storskaliga lösningar för klimatanpassning. För att nå dit behöver staten tillsätta styrning och resurser, och vi som väljare se till att klimatanpassning inte helt faller bort från den politiska agendan.
Magnus Westerstrand, tidigare vattenstrateg Gävle kommun, teknologie doktor tillämpad geologi
