Opinion

”Regeringen borde vakna ur sin nanosömn”

Exempel på material som kan klassas som nanomaterial utan att innehålla nanopartiklar är de transistorer som finns i våra datorer och telefoner, bioaktiva skikt i medicinska implantat och lågfriktionsytor i vindkraftverk, skriver experter i debattartikeln. Foto: Scanpix samt Jörgen Appelgren
Carl Schlyter

DEBATT. Det vore synd om hela nanotekniken misskrediteras för att en solkräm är giftig. Vi behöver en riskbaserad lagstiftning som ger en säker användning, utan ett idiotstopp för tekniken. Där behöver vi mer från regeringen än yrvakna krav på register, skriver Carl Schlyter.

Tre år efter att EU-parlamentet godkände min rapport om nanoteknik ger Lena Ek stöd för kravet på nanoregister i EU. Bättre sent än aldrig.

Dessutom har Kemikalieinspektionen efterlyst ett sådant register i sin nanorapport 2010. Frågan har diskuterats i flera år och kommissionen håller just på med en undersökning av vad som finns på marknaden. Frankrike har deklarerat att de ska införa ett register, men tyvärr har kommissionen ifrågasatt detta och det vore därför välkommet om Sverige också gjorde som Frankrike.

Men ett register fyller inte mycket funktion om vi inte vet mer om egenskaperna. Nanomaterial inbyggda i produkter, som vid normal användning inte ska komma i kontakt med människor, är en helt annan sak än kosmetika eller rengöringsmedel som vi förbrukar och exponeras för. För de senare behöver vi bättre tester och ökad kunskap innan vi använder dem. Det vore synd om hela nanotekniken misskrediteras för att en solkräm är giftig. Däremot finns det redan många användningar av nano som idag måste förmodas vara säkra. Där räcker det att ha kunskap om var det finns nanopartiklar, ifall man senare upptäcker oväntade problem.

Men Kemikalieinspektionen och EU-parlamentet har också efterlyst bättre tester, snabbare arbete inom OECD, tydligare hantering av nano inom EUs kemikalielagstiftning, REACH, samt ökad forskning om nanorisker för hälsa och miljö.

Här förväntar jag mig att regeringen vaknar upp ur sin nanosömn.

EU-parlamentet har även efterlyst att man anpassar regleringen av nanoprodukter efter vilken risk det finns. Där vi ställer krav på ökade undersökningar för produkter som förbrukas vid normal användning och särskilt sådana som kommer i kontakt med oss människor eller vår mat. Sedan kan vi göra mer begränsade analyser vid produkter där nanomaterialet är inbyggt i en produkt utan kontakt med människan. I sådana fall är det huvudsakligen en arbetsmiljöfråga vid tillverkning.

Nanotekniken har oanade positiva möjligheter och okända risker, men en säker användning kräver mer forskning, bättre reglering som komplement till redan beslutad märkning. Om ett år träder den första nanomärkningen i kraft, för kosmetika. Har regeringen diskuterat med och förberett branschen för detta?

Vi kommer under lång tid leva med att tillämpningarna för nano kommer växa snabbare än kunskaperna om deras effekter på folkhälsa och miljö. Under tiden behöver vi en riskbaserad lagstiftning som ger en säker användning, utan att innebära ett idiotstopp för tekniken. Där behöver vi mer från regeringen än yrvakna krav på register.

Carl Schlyter (MP)

EU-parlamentariker