Under senare tid har det kommit flera goda nyheter när det kommer till industrins klimatomställning.
Efter mycket uppmärksamhet meddelade Preem under hösten att de lägger ner planen på att bygga ut sin fossila verksamhet utanför Lysekil och i stället siktar på en ombyggnad för ökad produktion av produkter från förnybara råvaror.
I november presenterade LKAB planer på att investera upp mot 400 miljarder kronor i en omställning av sin järnproduktion.
Trots dessa goda nyheter så ökar den tunga industrins utsläpp globalt och dessutom snabbare än andra sektorer i samhället. Industrins direkta och indirekta koldioxidutsläpp (från industrins egna processer respektive dess energianvändning) var 16 miljarder ton under 2018, motsvarande nästan hälften av världens totala koldioxidutsläppen från fossil energi enligt Internationella Energibyrån (IEA).
För att nå de klimatmål som Sverige, EU, och världen förbundit sig till måste industrin ställa om. Vägen dit går genom smartare och minskad användning av material och energi, ökad återvinning av material, grön processteknik, och nya energikällor.
Även om energisystemet är på god väg mot omställning i Europa – investeringar i förnybar energi ökar och första halvåret 2020 producerades mer elektricitet från förnybara än fossila källor på kontinenten – kvarstår det faktum att en mycket stor andel av industrins energianvändning är fossilbaserad.
I Sverige står industrin för en tredjedel av nettoutsläppen av klimatgaser och den tunga industrin släpper ut mest. Flera industrigrenar har arbetat fram egna färdplaner för fossilfri konkurrenskraft tillsammans med Fossilfritt Sverige och vissa av de större bolagen i den tunga industrin driver egna projekt som utreder möjligheterna till omställning.
Dessa visioner får inte sluta vid ritbordet utan måste gå från plan till handling och dessutom sprida sig i resten av världen. Utvecklingen för tung industri i dag avviker tydligt från det nu fem år gamla Parisavtalets mål om snabbt minskande utsläpp för att nå noll vid 2050.
I våras lanserade EU en ny industristrategi men redan nästa år ska den uppdateras. Nu måste både Sveriges regering och industriföretag driva på för en mer offensiv strategi i EU och globalt samt visa hur planer kan bli till handling.
Det krävs nu handlingskraft på flera håll:
1. Ett första steg mot handling är att politiskt främja gröna investeringar i den tunga industrin. Den tunga industrins investeringar är ofta mycket komplexa och dyra, och exemplet med LKAB visar att investeringar för omställningen är inga undantag.
I en nyligen publicerad studie visar vi att behovet av investeringar i grön omställning utöver det normala investeringsbehovet i basindustrin är högst hanterligt. Ändå är det osäkert om dessa extra gröna investeringar kommer att genomföras.
De totala investeringarna som krävs för detta uppskattas inte vara större än de årliga svenska satsningarna på vägar och övrig transportinfrastruktur – vilket ändå är väldigt mycket mer än det hittills beslutade Industriklivet. De tekniska och ekonomiska riskerna är ofta för stora för att företagen ska våga genomföra investeringarna och finansmarknaderna låna ut det nödvändiga kapitalet.
För att öka investeringsviljan både från företagens sida och finansmarknadernas krävs det att regeringen förtydligar att business-as-usual inte tillåts vara ett alternativ nu när vi snabbt närmar oss 2050 – för dessa industrier är det bara ett investeringsfönster bort.
Staten kan också agera som katalysator och stötta de första investeringarna av sitt slag för att minska risken för de som vågar gå före. Långsiktigt måste det också genom styrmedel skapas marknader för gröna produkter och utesluta de produkter som inte är gröna.
2. Företag måste inse riskerna med att fortsätta investera i fossil teknik. De som i dag väljer att investera i en annan riktning än mot nollutsläpp riskerar att om ett decennium sitta med strandade tillgångar – tillgångar som inte är i linje med marknadens krav och som därför blir värdelösa.
Företag som inte satsar på omställningen riskerar dessutom att bli omsprungna av sina konkurrenter och snart tappa möjligheter till framtida affärer. Redan i dag bör företag också se över i vilken utsträckning deras kunder är beroende av fossil teknik och energi (till exempel stål till oljeriggar eller kemikalier till fracking av skiffergas) samt hur de kan utveckla nya hållbara marknadssegment.
Det är viktigt att riskerna med att fortsätta med fossilt pekas ut och att regeringen och EU tydliggör att man inte senare kommer att kompensera framtida förluster från företags riskfyllda investeringar i fossila tekniker i dag.
Möjligheten för företag att stämma och begära ersättning från stater som inför förbud mot kolbrytning och annan klimatpolitik i linje med Parisavtalet måste reformeras. Detta kommer också att behöva gälla så kallade ”bridging technologies” som naturgas och andra lösningar som kortsiktigt leder till minskade utsläpp men som långsiktigt aldrig kan ge nollutsläpp.
3. Kapitalflöden måste riktas mot omställningen och bort från det fossila. Finanspolitiken och finansmarknaderna måste inriktas på att stödja omställningen. Den taxonomi som ska implementeras i EU fokuserar på att förtydliga vad som är grönt, men gör inte tillräckligt för att fasa ut investeringar i det fossila.
De senaste årens uppmärksamhet på spar- och pensionskapitalets klimatavtryck har fokuserat på ägandet av aktier i klimatintensiva bolag. Många aktörer har därför divesterat från bolag som är aktiva i kol, olja och gas, men trots det har de svenska AP-fonderna fortfarande miljarder investerade i dessa sektorer. Samtidigt har kreditmarknaderna genom lån och obligationer – som inte fått lika mycket uppmärksamhet som aktiemarknaderna – fortsatt att slussa miljarder till investeringar i fossil teknik i den tunga industrin och fossilindustrin.
Gröna obligationer växer men är på de internationella marknaderna en försvinnande andel av totala krediter, särskilt till den tunga industrin. Europas centralbankers fortsatta köp av obligationer i fossilbolagen måste avslutas och krav ställas på att andra kreditinstitut inte fortsätter göda fossilindustrin.
Industrins omställning är avgörande för om vi ska lyckas och det kräver stora satsningar. Även om vi i svensk industri ser flera lovande initiativ går omställningen alldeles för långsamt – och i vissa branscher märks den knappt alls. Sveriges regering och progressiva företag måste tydligt visa riktningen mot nollutsläpp på såväl hemmaplan som i Europa, särskilt nu när EU:s industristrategi ska uppdateras.
Fredric Bauer, forskare, Miljö- och energisystem, Lunds Tekniska Högskola
Fredrik NG Andersson, docent, Nationalekonomi, Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet
Karin Ericsson, universitetslektor, Miljö- och energisystem, Lunds Tekniska Högskola
Aaron Maltais, seniorforskare, Stockholm Environment Institute och programchef, Stockholm Sustainable Finance Centre
Lars J Nilsson, professor, Miljö- och energisystem, Lunds Tekniska Högskola
Olle Olsson, seniorforskare, Stockholm Environment Institute
Max Åhman, universitetslektor, Miljö- och energisystem, Lunds Tekniska Högskola
