”Integriteten på nätet måste säkras med signalspaning”

Sveriges Televisions ”Uppdrag granskning” beskriver i veckan delar av underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA, baserat på material som läckts av den avhoppade NSA-konsulten Edward Snowden.

Hur långtgående sådana samarbeten bör vara, vilka uppgifter man samlar in och utbyter, samt vem man alls samarbetar med är högst relevanta frågor. Rimligtvis bör utgångspunkten vara att svenska behov och prioriteringar ska styra verksamhetens omfattning och inriktning.

Underrättelsesamarbeten är samtidigt, liksom andra relationer, beroende av såväl givande som tagande, samt ett mått av långsiktighet och förtroende för att de ska bära frukt.

I en värld av tilltagande osäkerhet är internationella underrättelse- och säkerhetssamarbeten mycket viktiga för vår nationella säkerhet. Som litet land har vi begränsade resurser att över tid kunna kartlägga, följa och värdera alla förekommande yttre hot mot landet.

En god lägesbild över olika flöden, såväl i den fysiska världen som i cybermiljön, är samtidigt nödvändig för att kunna göra korrekta hotbildsanalyser och underrättelsebedömningar vilka kan ligga till grund för att dimensionera såväl vårt militära och civila försvar, som att forma politiska ställningstaganden. Särskilt gäller detta nya sorters framväxande hot som inte består av rent militära maktmedel, utan vilka kräver ett sektoröverskridande samarbete för att mötas på ett effektivt sätt.

Angrepp i cybermiljön är ett exempel på hot som dagligen riktas mot oss och där metoderna blir alltmer avancerade. Det kan handla om försök att komma över källkod eller innovationer från svenska teknikföretag, hemliga militära handlingar eller känsliga personuppgifter från olika register. Det kan även röra sig om försök att ta sig in system för samhällsviktig infrastruktur, eller att kartlägga oppositionella som flytt till Sverige.

Det räcker då inte med passiva funktioner som brandväggar och antivirusprogram utan det krävs sofistikerade metoder där underrättelseverksamhet och internationella samarbeten är hörnstenar för att upptäcka trender och att fastställa vem angriparen är.

Nyligen avslöjades att Finlands utrikesministerium varit utsatt för ett omfattande dataintrång. Under flera års tid har känslig information kunnat kopieras ut ur finska datorsystem, samt via dem även från system anslutna till EU:s gemensamma skyddade datornätverk. Detta visar på att svagheter i ett annat lands informationssäkerhetsarbete kan innebära hot också mot Sverige.

Enligt tidningen Helsingin Sanomat uppdagades intrånget först sedan svenska FRA upptäckt detta och kunnat tipsa sina finska kollegor. Finlands överbefälhavare har sedan avslöjandet föreslagit att Finland nu bör få en lag för försvarsunderrättelseverksamhet motsvarande den som finns i Sverige, vilket skulle möjliggöra egen detektering av framtida liknande angrepp.

Ett annat exempel där underrättelsesamarbeten spelar en avgörande roll är vid humanitära och säkerhetsfrämjande insatser. Kemvapenexperten Åke Sellström, som under hösten lett FN:s inspektörer i Syrien, har beskrivit att den underrättelseinformation som lämnades genom samarbetet med USA, Frankrike och Storbritannien var av avgörande betydelse för att kontrollerna alls skulle kunna genomföras. Andra tillfrågade länder, såsom Ryssland och Kina, var däremot inte intresserade av att bidra.

Ett aktivt underrättelsesamarbete med stöd av signalspaning är alltså av stor betydelse för svensk säkerhet på flera plan. Samtidigt är frihet på nätet och nätneutralitet något som vi värderar högt.

Vi måste därför finna acceptabla och legitima metoder för att skydda vårt öppna och fria samhälle på ett sätt som inte riskerar att urholka tilltron till internet eller morgondagens informations- och kommunikationsteknik.

Ett tillvägagångssätt skulle kunna vara upprättandet av en standard för ökad transparens kring metoder och omfattning av den nätövervakning som stater bedriver, i syfte att denna ska kunna utvärderas med avseende på sin proportionalitet och rättssäkerhet.

För Sveriges del så är frihet och säkerhet på nätet av största vikt för ekonomisk, social och politisk utveckling och stora framtida värden står därmed på spel. Det är samtidigt uppenbart att hoten mot vår frihet och säkerhet i cybermiljön endast kan bemötas genom samarbeten mellan såväl stater som aktörer inom näringsliv och övriga samhället.

Sverige bör dra nytta av vårt tekniska kunnande och vår vilja att främja internationellt freds- och säkerhetsbyggande och ta ledarrollen i diskussionen om normer och folkrättsliga regler för att bygga tillit till staters agerande på nätet. Detta samtidigt som vi bibehåller våra förutsättningar att bedriva en självständig försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik.

Johan Sigholm, officer och doktorand i militärteknik vid Försvarshögskolan