Opinion
”Förskolan ska vara en frizon”
På Tegelhagens skola i Sollentuna används datorer och surfplattor naturligt i lek och undervisning. - Grundskolan har ett ansvar att lära barnen hantera ”informationsmonstret” – men inte förskolan, skriver debattören. Foto: Annika af Klercker / SvD / Scanpix
DEBATT. Barn ska tugga smågrus och skrapa knäna. De ska känna på verkligheten, inte hantera den via en surfplatta. Det tycker Steinar Aadnekvam, småbarnsfar som är motståndare till att introducera surfplattor på förskolan.
Mitt barn är 2,5 år och går på förskola i Botkyrka utanför Stockholm. Jag har nyligen fått kännedom om att det pågår ett initiativ att introducera surfplattor som läromedel i förskolan. Överraskad över detta har jag begett mig ut på internet och endast hittat lovord över surfplattans förträfflighet som läromedel.
Den skapar nyfikenhet hos barnen, sägs det. Den är lätt att bära med sig. Interaktionen sker direkt, utan omvägar som mus och tangentbord, vilket passar bra för de minsta.
"Som pedagog har du med Ipad omedelbar tillgång till en rad resurser. Både pedagoger och barn kan söka på internet efter information, kommunicera med andra, göra snygga presentationer, skriva anteckningar, måla bilder, skapa musik med mera direkt på sin Ipad”, berättar en förskolelärare i Sollentuna.
Datorerna har gjort oss till interaktiva människor med tillgång till all världens information på alla världens språk genom en knapptryckning.
Vi för videosamtal med mormor i Uruguay, samtidigt som vi ”textar” med vännen i Tokyo. Istället för att faktiskt gå till jobbet kan vi handla en matkasse på Ica medan vi "närvarar" på morgonmötet via trådlösa hörlurar.
Det ligger säkert mycket gott i ambitionen att förbereda våra barn för det revolutionerande verktyg som datorerna utgör. Men jag undrar dock om det inte även ligger i vårt ansvar att tillgodose våra barns rätt och behov av att bara vara barn?
I dag finns tekniken närvarande överallt och barnens enda frizon har varit på förskolan. Hemma tittas det på tv, dvd och oändligt med tecknad film. När barnen blir lite äldre kommer sedan tv-spelen fram och så vidare.
Jag vill hävda barnens skriande behov av att upptäcka livet. De ska tugga smågrus, springa i en skogsglänta och skrapa upp knäna, lära sig att möta varandra med respekt och lika värde, upptäcka konsten – att rita, sjunga, dansa och allt annat som gör oss till människor.
Grundskolan har ett ansvar att lära barnen hantera ”informationsmonstret” – men inte förskolan.
När ett barn är 2–3 år gammalt befinner det sig fortfarande i den fas i livet som inte går att minnas som vuxen men som finns i bakgrunden och formar den vuxna människan. Jag kan inte se det försvarliga i att datorhanterande och så kallat ”mediemedvetande” ska cementeras ytterligare i våra barns undermedvetna med förskolans hjälp. Jag vill snarare hävda att det är förskolans uppgift att skydda barnen mot detta, att vara en frizon.
Den kreativitet som ett lek- och lärprogram erbjuder barnet är en förprogrammerad kreativitet, och saknar helt den dynamik som det verkliga livets kreativitet erbjuder. Att måla är en djup upplevelse av mötet mellan färg och papper och av att fritt forma sina inre visioner. För att känna igen former – triangel, fyrkant, cirkel behöver barnet röra vid, tugga på dem.
En interaktiv maskin erbjuder ingen av dessa djupare dimensioner.
Jag kan inte se någon som helst anledning till att mina barn i tvåårsåldern ska använda datorer på dagis, utan upplever det snarare som en yttring av en sjuklig besatthet av informationsteknologin i vårt moderna samhälle.
Steinar Aadnekvam, ung förälder