”Ett angrepp på visionen om ett fritt internet”

I dag kan nyfikna läsare få nyheter från en mångfald av aktörer. Nätets öppenhet gör att man genom sökmotorer som Google eller tjänster som Omni kan hitta tidningar som man aldrig hört talas om förr. Att enkelt kunna följa länkar till källor och granska olika vinklar på samma ämne har hjälpt medborgare till stärkt källkritik och en bredare bildning.

En del av upphovsrättsdirektivet är artikel 11, ofta kallad för en ”länkskatt”. Förslaget innebär att den som vill publicera utdrag ur nyhetstexter måste ha licens för detta. Den förhandsvisning av texten som visas vid till exempel en sökning på Google eller nyhet på Reddit blir då licenspliktig. Sökmotorer och aggregatorer får inte längre visa nyhetssidor som de inte har licens för. För att kunna ha en förhandsvisningsfunktion vid länkar, som exempelvis Facebook har, måste man ha licens för samtliga nyhetssidor i världen.

Förslaget kritiseras enhälligt av forskarvärlden. 169 forskare inom immaterialrätt och journalistik skriver att förslaget kommer skada journalistiken och leda till minskad mediemångfald.

2013 ledde en liknande lag i Spanien till just minskad mediemångfald. På grund av denna erfarenhet kritiserar tidningen El País förslaget. Mindre, oberoende publicister i Europa riskerar att förlora sina läsare och sina inkomster.

I dag kan människor aktivt delta i vårt kulturella samtal på nätet. De kan skapa videor där de kritiserar filmer och klipper in sekvenser från dessa, skapa ny musik genom att kombinera tidigare låtar eller skriva fan fiction om älskade karaktärer från olika böcker.

Detta skrämmer mediebolag som föredrar passiva konsumenter framför aktiva kreatörer. De har därför drivit igenom artikel 13 i upphovsrättsdirektivet.

Artikel 13 innebär att nätplattformar görs juridiskt ansvariga för upphovsrättsintrång som begås av deras användare. Exempelvis skulle Twitter kunna stämmas för att jag twittrat en länk till en olaglig stream eller att Tinder skulle kunna stämmas om jag har en tavla i bakgrunden av min profilbild.

Enda sättet för plattformarna att slippa undan detta är filter som stoppar intrången innan de begås.

Det första problemet med ett krav på sådana filter är praktiskt. De finns nämligen inte, och att utveckla dem vore ofantligt dyrt. Google spenderade 60 miljoner dollar på att utveckla Content-ID till Youtube, ett system som bara identifierar musik. Direktivet kräver ett system som kan identifiera upphovsrättsskyddad text, film, bilder, fotografier, datorkod med mera.

Det andra problemet är att lagen innebär privatiserad censur; ett krav på att privata företag ska begränsa människors yttrandefrihet. I ett rättssamhälle ska inte censur förekomma, utan den som publicerar något olagligt ska efter rättsväsendets dom straffas.

Det tredje problemet är att filtren kommer stoppa mindre kreatörer, som inte har resurserna att bråka med stora plattformar. Vi vet av erfarenhet att de som får lagliga uppladdningar filtrerade sällan överklagar. På YouTube är detta ett problem för kreatörer.

Upphovsrättsindustrin utnyttjar systemet för att till exempel stjäla inkomster från mindre kreatörer och hindra kritik. Europeiska kreatörer skriver i ett upprop att artikel 13 ”...kommer att äventyra kraften hos små, oberoende kreatörer. Kreativt uttryck kommer effektivt att censureras, vilket innebär att endast de större, mer etablerade spelarna skyddas.”

På grund av dessa problem – och andra – kritiseras artikel 13 enhälligt av forskarvärlden, människorättsorganisationer och nätets pionjärer. De menar att förslaget kommer att ”…hindra digital innovation och användarens deltagande”, att det ”...kränker grundläggande rättigheter” och är en ”… förolämpning mot rättsstaten och yttrandefriheten”.

Vi har en chans kvar att stoppa detta angrepp på det fria nätet – parlamentets omröstning efter förhandlingarna med ministerrådet. Den ser ut att bli tidigt 2019.

Magnus Andersson, partiledare för Piratpartiet