”Elcertifikat – ytterst kostsamt för Sverige”

Sverige har ett system med elcertifikat. Det innebär att en viss andel av vår el skall komma från (vissa slag av) förnyelsebara källor. Producenter av sådan el får en extra och marknadsbestämd ersättning utöver spotpriset på el.

Enligt nu gällande regler fasas systemet ut om 20 år. Professor Lennart Söder argumenterar i en debattartikel i Ny Teknik för att det svenska systemet skall förlängas. En baksida med certifikaten är att de är dyrbara samhällsekonomiskt, även om man bortser från reglerkraftsfrågan.

En samhällsekonomisk analys, som reflekterar de sammantagna effekterna för konsumenter, producenter och den offentliga sektorn visar att en höjning av kvoten, den andel el som kommer från viss förnyelsebar el, med en tiondels procentenhet (t.ex. från 23,1 procent till 23,2 procent) kostar ungefär 225 miljoner kronor per år. Beräknat som så kallat nuvärde över 20 år (med en diskonteringsränta på 1.4 procent, som i Stern-rapporten) är kostnaden närmare fyra miljarder kronor. Det är en betydande kostnad givet att det är fråga om en ytterst marginell höjning av kvotplikten.

En motsvarande beräkning av att helt slopa certifikaten ger en nuvärdesbesparing på över 70 miljarder kronor. Det får ses som en övre gräns då anpassningsmöjligheter i systemet ignoreras. Under alla omständigheter illustrerar beloppet att certifikatsystemet är ytterst dyrbart för det svenska samhället.

Söder berör inte alls dessa samhällsekonomiska kostnader. Ett av Söders argument för att förlänga systemet är att Sverige i annat fall blir importör av el och därmed bidrar till att öka utsläppen av koldioxid. Vi förmodar att Söder ser kolbaserad elproduktion som den marginella kraftkällan i det nordiska elsystemet. Vad som i så fall ignoreras är att vi tillhör EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS. Det innebär att de totala utsläppen av koldioxid är begränsade till antalet utsläppsrätter.

Det påstås ibland att det finns ett överskott på utsläppsrätter. Det argumentet är ytterst märkligt så länge priset är positivt. Det bedöms dessutom bli väsentligt högre i framtiden. Det spelar således ingen roll om vi importerar kolkraft eller ej. Orsakar vår elimport utsläpp balanseras dessa av minskade utsläpp någon annanstans i Europa.

Kvar av Söders argument är då värnandet om svensk industri via ett påstått lägre elpris, medan frågan om hur ett ökat inslag av icke planerbar elproduktion skall hanteras långt ifrån är löst.

Som vi visat ovan kommer denna industriella vinst, om den ens existerar, till ett högt pris.

Per-Olov Johansson, professor emeritus Handelshögskolan i Stockholm

Bengt Kriström, professor, SLU forskningsledare, CERE, Umeå