”Bryt trenden av nedprioriterad teknikforskning”

Det är anmärkningsvärt att Vetenskapsrådet som den största statliga finansiären av forskning vid svenska universitet, högskolor och institut under de senaste åren har nedprioriterat teknikvetenskaplig forskning. Enligt Vetenskapsrådet egen statistik gick enbart 8 procent av Vetenskapsrådets totala forskningsbudget till teknikvetenskaplig forskning år 2017.

Utvecklingen de senaste åren har lutat brant nedåt. År 2011 var motsvarande andel 13 procent, år 2013 minskade den till 11 procent och 2015 var andelen 9 procent. Vetenskapsrådets budget har under samma period ökat men andra områden som naturvetenskap och medicin och hälsa har prioriterats.

Vetenskapsrådet ska ge stöd till grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet inom samtliga forskningsområden. Det finns dock ingen grund för att teknikforskningen skulle ha en sämre vetenskaplig kvalitet och därigenom förlora i konkurrensen.

Enligt Vetenskapsrådets egen statistik är kvaliteten ungefär densamma för teknikvetenskap, naturvetenskap och medicin och hälsa uttryckt i vetenskapligt genomslag (citeringar). Nedprioriteringen av teknikvetenskap är därför svår att förstå inte minst mot bakgrund av de behov som föreligger.

Av den totala forskningsfinansieringen inom teknikvetenskap vid svenska universitet och högskolor kommer enbart 6 procent från Vetenskapsrådet. Tidigare har också Vinnova varit en viktig finansiär för teknikvetenskaplig forskning men en styrning under de senaste åren mot innovationer har gjort att forskningen har nedprioriterats.

I det statliga forskningssystemet har således teknikvetenskapen fått stå tillbaka i jämförelse med andra områden de senaste åren. Detta rimmar illa med de behov och möjligheter som finns för nya produkter och tjänster som kan bidra till lösningen av klimatkrisen och för utvecklingen av svenskt näringsliv.

I en internationell jämförelse ser man också att de högst rankade universiteten inom teknikområdet har en mycket större tyngd i grundläggande teknikforskning i jämförelse med svenska universitet och högskolor.

FN har fastställt 17 globala mål för hållbar utveckling och i december hålls FN:s klimatmöte COP25 i Madrid. Sveriges riksdag har liksom många andra länder ställt upp ambitiösa mål för utsläppsminskningar. Här behövs en kombination av förändringar av beteenden och vanor, politiska beslut och inte minst teknisk utveckling.

Vi ser redan i dag vad teknikutveckling kan göra för att minska växthusgaserna. Vind- och solenergi är konkurrenskraftiga och det sker en snabb utveckling. På transportsidan sker en snabb elektrifiering. Utvecklingen av batterier, bränslecellstekniker och biobaserade bränslen gör att antalet bensin- och dieseldrivna fordon kommer att kunna minska.

En kombination av värmepumpar, solceller och batterier gör att bostäder kan värmas och drivas utan tillförsel av externa energikällor. Utvecklingen av mobil teknik och internet gör att behovet av persontransporter kan minska.

Sammantaget har Sverige en mycket bra position för att kunna ta en ledande roll i utvecklingen. Vi har många teknikbaserade och framgångsrika företag som också till stora delar ställer sig bakom den utveckling som kommer att krävas. Vi har en befolkning som i allt högre grad är medveten om problematiken.

För att få till stånd den önskade utvecklingen krävs en ökad satsning på teknikvetenskaplig forskning som möjliggör framtagning av nya produkter och tjänster. Det räcker inte att forska kring varför klimatet utvecklas som det gör. Vi måste också hitta lösningar för hur en förändring ska åstadkommas.

Det är därför mycket angeläget att det statliga forskningssystemet kan tillföra nya resurser inom teknikvetenskaplig forskning. I det långa loppet kommer det att ge återbäring i form av klimatsmarta produkter och tjänster, utveckling av det svenska näringslivet och ökad attraktionskraft för kvalificerade lärare, forskare och studenter inom teknikområdet vid de svenska lärosätena.

Peter Gudmundson

Professor i materialmekanik, KTH

Rektor KTH (2007-2016)