Prislappen stoppar snabb expansion av koldioxid-lagring

Under klimatmötet i Paris enades världens ledare om att den globala uppvärmningen ska begränsas till under två grader. Helst ska uppvärmningen inte överstiga 1,5 grader.

Vägen dit framgår inte av avtalet. Men FN:s klimatpanel räknar i merparten av sina scenarier med att koldioxidlagring kommer att bli en del av lösningen.

Tekniken kallas CCS, carbon capture and storage, och innebär att koldioxid fångas in från till exempel fabriksskorstenar för att sedan pumpas djupt ner i berggrunden.

I dagsläget finns dock endast 15 större lagringsanläggningar i gång. Ytterligare sju håller på att byggas.

Totalt kommer dessa 22 anläggningar att kunna lagra ungefär 40 miljoner ton koldioxid per år. Men det räcker inte.

Nästan tusen gånger mer koldioxid, 36 miljarder ton, släpps nämligen ut varje år från fossila bränslen och industrin.

Internationella energirådet, IEA, har konstaterat att det krävs 120 lagringsanläggningar till år 2020 för att nå tvågradersmålet. Men utvecklingen hittills har varit ”smärtsamt långsam”, enligt IEA, som uppmanar världens regeringar att brådskande öka det ekonomiska stödet till koldioxidlagring.

– Det finns inte en chans att det kommer att finnas 120 anläggningar om fyra år. Bara att projektera en storskalig anläggning tar kanske fyra eller fem år. Jag skulle gissa att det i bästa fall kan finnas ett fåtal ytterligare storskaliga anläggningar år 2020, säger Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers.

Han menar att det på längre sikt behövs ännu fler lagringsanläggningar än i IEA:s beräkning.

– År 2050 och därefter ska utsläppen vara noll. Då behövs grovt räknat troligtvis tusentals anläggningar. Det behövs helt enkelt lika många som det finns fossileldade kraftverk. Alternativet är att alla fossileldade kraftverk läggs ner och de fossila bränslena lämnas kvar, vilket känns osannolikt, säger han.

Än så länge är det sällsynt att koldioxid från industri och elproduktion skiljs av och lagras. Dagens lagring görs främst av koldioxid som kommer från naturgas som pumpas upp för energibehov. Så är till exempel fallet med världens största och äldsta koldioxidlager, Sleipner i Norge.

Världens första lagringsanläggning för kraftproduktion är The Boundary Dam i Kanada, som startades 2014. Där avskiljs koldioxid från en av kolkraftverkets fyra generatorer.

Merparten av koldioxiden säljs till en oljeproducent, som använder gasen för sin oljeutvinning. Den övriga lagras i en akvifer.

– Att koldioxiden används för att få upp olja skapar en affärsmodell, eftersom kolkraftverket kan ta betalt för sin koldioxid, säger Anders Hansson, docent vid Linköpings universitet.

Intäkten är välbehövlig eftersom avskiljning är dyr och energikrävande. Prislappen för avskiljningstekniken på Boundary Dam blev nära 11 miljarder kronor. Och 20–30 procent av kraftverkets elproduktion går åt till avskiljningen.

I Europa har flera projekt för koldioxidlagring kommit av sig. Vattenfalls planer på att lagra koldioxid från kolkraftverk i Tyskland avbröts till exempel 2011 när den nya tyska lag som krävdes inte gick igenom. I Storbritannien beslutade regeringen att ta bort anslaget för koldioxidlagring förra året, vilket ledde till att Shell och energibolaget Drax la varsitt projekt i malpåse.

– Forskningen visar att koldioxidlagring behövs lika mycket som förr, även för kraftindustrin, men på grund av avmattning i ekonomin och avsaknad av starka styrmedel har pilotprojekt i Europa stannat av, säger Filip Johnsson.

Anders Lyngfelt, professor i energiteknik vid Chalmers, anar också ett trendskifte i Europa. I stället för att fokusera på att lagra koldioxid från de stora kolkraftverken har lagring i samband med förbränning av biomassa börjat diskuteras.

– Det var betydligt mer verksamhet för att utveckla koldioxidlagring för kolkraftverk för åtta år sedan. Nu kanske man tittar på andra sätt att producera el i stället, säger han.