Den svenskägda grunden för de ryska kärnvapnen

2017-10-29 06:00  

KAIANDERS. Ett bolag vid namn Estniska skifferoljebolaget bildades 1922 med pengar från familjen Wallenberg. I skiffern fann man också små mängder av uran. I dag står de oljeskiffereldade kraftverken vid Narva för 95 procent av Estlands elenergi.

Det liknar lite ett Grand Canyon i miniatyr, men det är inte naturens krafter i form av ett vattendrag som ätit sig ner i marken. Här har stora maskiner grävt ut en nästan 30 meter djup och en kilometer lång dalgång i det flacka skogsbevuxna landskapet. I den platta botten av dalen ses en gul frontlastare fylla flaken på en ström av lastbilar med nyss frilagd gråsvart sten.

På ena sidan av dalgången stupar klippan lodrätt ner, den andra utgörs av en rasbrant där sten som skyfflats upp verkar vilja rasa ner igen. I dalens ända står en jättelik lyftkransliknande maskin som med en släpande skopa skyfflar ljusgrå sten från botten av dalen till toppen på andra sidan. Trots att jättekranens arm är ungefär hundra meter lång ser skopan ynkligt liten ut. Som att gräva ur ett grustag med en matsked.

Jag befinner mig vid ett av Estlands stora oljeskifferbrott ett tjugotal kilometer sydväst om Narva vid ryska gränsen. Oljeskiffern bildades under den geologiska eran ordovicium, för ungefär 500 miljoner år sedan, när Estland täcktes av ett grunt hav. Det mesta av Estlands bergrund utgörs av tiotals meter av kalksten avsatt av döda marina organismer. Men i nordöstra delen av landet finns nere i berget ett tunt sedimentlager som avsattes när det biologiska materialet föll så ymnigt att det inte hann brytas ner innan det täcktes av ny kalksten. Det är detta man kallar oljeskiffer. Oljeskiffern finns i ett ungefär fem meter tjockt horisontellt lager insprängt i kalkstenen i ett stort område.

För att komma åt den behöver man först flytta på 27 meter sedimentärt berg, sedan gräva fram lagret av oljeskiffer och frakta iväg det. När man är klar spränger man ut ytterligare en remsa berg längs dalsidan, skyfflar upp materialet på den sidan man redan grävt ut, och så kan man utvinna ytterligare frilagt oljeskiffer i dalbotten. På detta sätt flyttar sig hela dalen sakta sidledes. Och det kan den hålla på med ett bra tag, för området som avsatts för oljeskifferbrotten är på hela 17 000 hektar.

Oljeskiffern består av ungefär 50 procent biologiskt material och femtio procent kalk. När det väl har torkats går det utmärkt att elda med, även om det luktar vedervärdigt av svavelföreningar och andra ämnen. Det vet alla som besökte Kvarntorp när produktionen av olja från oljeskiffer pågick där på 1950- och 1960-talen. Men om man förser sin brännugn med modern rökgasrening, som här i Estland, slipper man sådana problem. Det som blir kvar efter förbränning är stora mängder aska (bränd kalk, tyvärr förorenad med tungmetaller) och ännu större mängder koldioxid.

Oljeskiffern härifrån bränns i Eesti Energias stora kraftverk söder om Narva som förser Estland med 95 procent av dess elkraft. Det gör landet oberoende av rysk gas, importerad kol eller olja för energiproduktion. Det låter utmärkt, men ur miljö- och klimatsynpunkt är det inte lika bra. Att bränna oljeskiffer ger ännu högre miljö- och klimatpåverkan än kol-, olje eller gaseldning.

Utvinningen av oljeskiffer liknar brytningen av brunkol i östra Tyskland. Samma jättelika områden som grävs ut tiotals meter ner i marken varefter man skopar upp en tunt lager kol. Och samma miljöproblem med stora utsläpp av växthusgaser. På sikt är både oljeskiffer- och brunkolsanvändningen ohållbar. Vad gäller brunkolen i östra Tyskland blev den en så politiskt het fråga att Vattenfall tvingades göra sig av med sitt innehav av brunkolsbrotten vid Cottbus och det splitter nya kraftverket i Schwarze Pumpe, ett av världens modernaste, renaste och effektivaste kolkraftverk.

Vad gäller Vattenfalls brunkolsprojekt ingick i de ursprungliga planerna att det skulle bli koldioxidneutralt. Koldioxiden skulle skiljas ut ur rökgaserna, komprimeras och sedan pumpas ner till några kilometers djup i berggrunden. Där skulle den lösa sig i saltmättat grundvatten och på sikt mineraliseras. Men det blev inget av med det projektet. CCS – Carbon Capture and Storing – som till en början sett så lovande ut, visade sig vara förenat med så stora risker att tekniken förbjöds i ett EU-direktiv år 2009.

För tänk om koldioxiden plötsligt skulle läcka ut ur marken i stora mängder? Då skulle människor och djur kvävas och dö som av ett massförstörelsevapen. Faktum är att något sådant redan hänt. I vulkansjön Nyos i Kamerun skedde 1986 ett plötsligt utsläpp av stora mängder koldioxid från vulkanens inre. 1 746 människor och 3 500 kreatur vid sjöns stränder avled.

Det finns dock vissa forskningsprojekt som syftar till att ta tillvara koldioxiden och använda den som råvara i industri- eller biologiska processer. En metod är att med solkraft hetta upp koldioxiden till cirka 2 400 grader. Då övergår koldioxiden till syre och koloxid. Koloxiden kan sedan användas för att tillverka plaster och olika kolväteföreningar. Ett annat förslag är att använda koldioxiden – plus solsken, naturligtvis – som ”mat” vid produktion av alger. Det biologiska materialet kan sedan användas som bränsle eller foder. Men hittills har det inte blivit någonting av någonting.

Faktum är att det var med svenskt kapital som brytningen av oljeskiffer i Estland började. Men låt oss först gå tillbaka halvannat sekel i tiden, till den tid när Estland ännu var en del av det ryska tsardömet.

År 1870 drogs järnväg västerut från den ryska huvudstaden St Petersburg över Narva till Tallinn. Med det nya färdmedlet fick huvudstadsborna möjlighet att lämna stadens trängsel och resa till havet, vilket gjorde att många kustbyar vid Finska vikens södra strand utvecklades till fashionabla badorter.

Till Sillamäe några mil väster om Narva kom vid 1800-talets slut många ur St Petersburgs kulturella elit, som kompositören Pjotr Tjajkovskij och fysiologen Ivan Pavlov (han med hundarna), för att tillbringa sina somrar. Ner till stranden ledde eleganta trappor med blomsterprydda balustrader, och den som ville kunde spela bort pengar på kasinot.

– Tyvärr tog badgästlivet slut med ryska revolutionen 1917, säger Jelena Antusjeva på Sillamäe stadsmuseum som skildrar stadens öden genom tiderna. År 1918 blev Estland formellt en självständig stat. I Sillamäe kunde man inte längre tjäna pengar på ryska badgäster. Men i stället hade man nu upptäckt ytliga lager av oljeskiffer i närheten. Ett bolag vid namn Estniska skifferoljebolaget bildades 1922 med pengar från familjen Wallenberg för att exploatera skiffern och göra olja av den. I skiffern fann man också små mängder av en del sällsynta metaller, bland annat uran.

Estlands första period som fri stat blev inte lång. Våren 1939 träffade Hitler och Stalin det nonaggressionsavtal som brukar kallas Molotov-Ribbentrop-pakten. Vad som inte var känt vid den tiden var att avtalet också hade en hemlig tilläggsklausul där Nazityskland och Sovjetunionen gjorde upp om att dela Polen och de baltiska staterna mellan sig. När tyska trupper gick in i Polen den första september 1939 var det fritt fram för Stalin att några månader senare invadera Estland, Lettland och Litauen. Så gjordes, och med en blandning av utpressning, hot och riggade val inlemmades de baltiska staterna snabbt i Sovjetunionen. Nu var det slut med det svenska ägandet av oljeskifferverket i Sillamäe. Verket nationaliserades.

Våren 1941 kom det första stora dråpslaget för den estniska befolkningen. Natten till den 14 juni fängslades över 10 000 människor, däribland regerings- och parlamentsledamöter, intellektuella och ledande inom förvaltningen, och tvångsdeporterades till Sibirien. Tanken var att denna deportation skulle följas av ytterligare en några månader senare, men ryssarna hann inte. Nazityskland hade gått till angrepp mot Sovjetunionen och besatte snabbt Estland innan de marscherade vidare österut. Den tyska ockupationen blev inte lika brutal som den ryska. Om man inte var jude, rom, kommunist eller homosexuell förstås.

Hösten 1944 trycktes de slagna tyska trupperna tillbaka på hela östfronten. Nazismen var på väg att krossas, och snart skulle Estland åter stå under sovjetisk ockupation. Mängder av ester flydde i små båtar över Östersjön. Till Sverige kom vintern 1944 och våren 1945 runt 30 000 flyktingar från Baltikum.

– Med den nya sovjetiska ockupationen började en ny uppgång för Sillamäe, berättar Jelena Antusjeva. Skiffern bröts nu för sitt uraninnehåll, och på det gamla oljefabriksområdet byggdes helt nya industrilokaler av femtusen ditfraktade krigsfångar som dessutom fick bygga sin egen gulag, sitt eget fångläger. Det var här i Sillamäe som uranet anrikades till Sovjetunionens första kärnvapen som sprängdes 1949. Sillamäe blev en militärbevakad förbjuden och hemlig stad som suddades bort från alla officiella kartor och försågs med ogenomträngliga taggtrådsstaket. Ingenjörer kom i mängder från Ryssland, och när staden var som störst hade den 50 000 invånare.

Uranhalten i den estniska skiffern var emellertid så låg att brytningen snart upphörde. Men upparbetningen av uran fortsatte i Sillamäe, nu med uranmalm från Tjeckoslovakien och DDR. Verksamheten pågick till 1970. Då utrymdes de militära fabrikerna, och all personal reste tillbaka till Ryssland. Kvar blev en soptipp av lågradioaktivt avfall på fabriksområdet.

– Befolkningen har i dag sjunkit till runt 12 000, säger Jelena Antusjeva, som tycker det är synd att kontakten med Ryssland numera är så dålig. Mer handel skulle få fart på ekonomin.

Den radioaktiva soptippen har kapslats in och täckts över med en gräsmatta och sägs numera vara helt ofarlig. Staden har rustats upp och försöker åter etablera sig som bad- och semesterort. Den gamla uranupparbetningsfabriken har ersatts av företaget Silmet som producerar sällsynta jordartsmetaller, legeringsmetaller som tantal och dessutom sysslar med återvinning av batterier. Frihamnen har byggts ut och skryter med att vara den djuphamn i EU som ligger närmast den lukrativa ryska marknaden.

Vid andra världskrigets slut hade Estlands befolkning till mer än 90 procent haft estniska som modersmål. Men genom deportationer av ester och inflyttning av ryssar skulle siffrorna med tiden ändras radikalt. När Estland åter blev fritt, efter Sovjetunionens fall 1991, hade esternas andel sjunkit till runt 60 procent. I öster, i trakten av Narva, är mer än 95 procent av befolkningen rysktalande. Och i huvudstaden Tallinn är förhållandet ester-ryssar ungefär 50-50. Trots den stora andelen ryskspråkiga är Estland officiellt ett enspråkigt land. Alla gatskyltar är på estniska. Det är bara estniska som gäller inom förvaltningen. De rysktalande, som under ockupationsåren 1940–1992 sällan brydde sig om att lära sig estniska, blev efter frigörelsen tvungna att krypa till korset och sätta sig på skolbänken. För att få estniskt medborgarskap krävs kunskaper i estniska språket och estnisk lag och förvaltning.

– I dag är 80 procent av de ryskspråkiga i Estland estniska medborgare, säger Ruth Rappold, min guide på Ockupationsmuseet i Tallinn. 10 procent är ryska medborgare och 10 procent är fortfarande statslösa. Estland är ett delat land. Inte minst för att man har två helt olika sätt att se på historien. Den 9 maj varje år firar esterna Europadagen, Estland blev ju medlem av EU 2004. Samma dag firar emellertid ryssarna segern i ”Det stora fosterländska kriget”, det vill säga andra världskriget. Ryssarna anser att de kom till Estland som befriare hösten 1944, de krossade ju nazismen. Esterna anser att de kom som ockupanter och förtryckare. Inget symboliserade denna konflikt bättre än kampen om bronssoldaten våren 2007.

– Det hela handlar om det ryska segermonument som sedan 1946 har stått på Töniskullen utanför Karlskyrkan i centrala Tallinn. Här brukade ryka ungdomar fira den 9 maj med vodka och ryskpatriotiska sånger. Ibland blev det handgemäng med fulla estniska skinnskallar. Till sist hade politikerna i Tallinn fått nog, och en mörk natt inhägnades området med kravallstaket och man började montera ner monumentet för att placera det på krigskyrkogården söder om stan.

Kravaller utbröt, butikerna i närheten fick sina skyltfönster inslagna och plundrades, ett tusental ungdomar finkades temporärt och ryska hackare skapade kaos genom att attackera och slå ut en mängd estniska servrar. Estland är troligen Europas mest uppkopplade och internetberoende och därmed mest sårbara land. Exempelvis sker parlamentsval sedan tio år helt över internet. Men tack vare hackerattackerna togs datasäkerhetsfrågor på allvar, och Tallinn huserar i dag Natos central för cybersäkerhet.

Nej, det kan inte vara roligt att vara rysktalande est och hela tiden bli beskylld för Sovjetunionens gräsligheter under femtio år. Som de förfärligheter som visas på Ockupationsmuseet. Eller på KGB-museet uppe på Viru-hotellets 24:e våning, där hotellgäster avlyssnades systematiskt.

– Estland är fortfarande ett delat samhälle, säger vetenskapsjournalisten Priit Ennet. I synnerhet bland de äldre. De ryskspråkiga håller sig för sig och vi ester för oss själva. Utom när det gäller idrott, förstås. Då är vi alla ester.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt