Läs ett utdrag ur nya biografin om Elon Musk: Kampen om rymden mellan sci fi-baronerna Musk och Bezos

Jeff Bezos, den superdrivne Amazonmiljardären med det bullriga skrattet och den pojkaktiga entusiasmen, ägnar sig åt sina intressen med en sällsynt förmåga att vara både sprudlande och metodisk på samma gång. Precis som Musk hade han varit besatt av science fiction som liten och plöjt igenom Isaac Asimovs och Robert Heinleins böcker på biblioteket.

I juli 1969, fem år gammal, såg han tv-sändningen av Apollo 11 :s rymdresa och dess kulmen med Neil Armstrongs månpromenad. Han kallar det ”ett avgörande ögonblick” för honom. Senare skulle han finansiera en serie uppdrag för att bärga Apollo 11 :s raketmotor ur Atlanten, som han installerade i en nisch utanför vardagsrummet i sitt hem i Washington.

Hans entusiasm för rymden gjorde honom till en av de där inbitna Star Trek-fansen som känner till vartenda avsnitt. Som avskedstalare i sin klass i high school uppehöll han sig kring hur man kunde kolonisera planeter, bygga rymdhotell och rädda vår planet genom att hitta andra platser för tillverkningsindustrin. ”Rymden, det sista gränslandet, vi ses där !” avslutade han.

År 2000, efter att ha gjort Amazon till världens dominerande e-handelsplattform, startade Bezos relativt obemärkt företaget Blue Origin, döpt efter den ljusblå planet där människan har sitt ursprung. Precis som Musk fokuserade han på idén att bygga återanvändbara raketer. ”Hur skiljer sig situationen år 2000 från den som rådde 1960 ?” frågade han sig. ”Det som är annorlunda är datorsensorer, kameror och mjukvara. Att landa vertikalt är den typ av problem som kan lösas med dagens teknologi som inte fanns 1960.”

Precis som Musk inledde han sina rymdprojekt som missionär snarare än legosoldat. Hade det bara handlat om att tjäna pengar fanns det enklare sätt. Hans uppfattning var att den mänskliga civilisationen snart skulle uttömma vår lilla planets sista resurser. Det skulle ställa oss inför ett val : att acceptera nolltillväxt eller sprida ut oss till andra platser än jorden. ”Jag tror inte att stagnation är förenligt med frihet”, säger han. ”Det finns bara ett sätt att lösa problemet på : att flytta ut i solsystemet.”

De båda männen möttes 2004, när Bezos fick Musks inbjudan till en rundtur på Space X. Efteråt förvånades han över ett kort mejl från Musk där han uttryckte irritation över att Bezos inte hade återgäldat gesten med att bjuda in honom till Blue Origins fabrik i Seattle, vilket Bezos då omedelbart gjorde. Tillsammans med Justine (Elon Musks exfru, reds. anm.) tog Musk flyget till Seattle, där de besökte Blue Origin och sedan åt middag med Bezos och hans fru MacKenzie. 

Musk hade massor av råd att ge och uttryckte dem med sedvanlig intensitet. Han uppmärksammade Bezos på att han var på väg åt fel håll med en av sina idéer : ”Hörrudu, det där har vi också försökt och det visade sig vara riktigt dumt, så gör inte om samma dumma grej som vi, säger jag bara.” Bezos minns att han tyckte Musk var lite väl självsäker med tanke på att han ännu inte hade lyckats skjuta upp en raket. 

Året därpå vände sig Musk till Bezos för att få Amazon att recensera Justines nya bok – en skräckthriller i stadsmiljö om hybrider mellan demoner och människor. Bezos förklarade att han inte talade om för Amazon vad som skulle recenseras, men att han personligen skulle publicera en kundrecension. Musk svarade bryskt på mejlet från Bezos, som trots det lade upp en fin, personlig recension.

Ramp 39A

Från och med 2011 lyckades Space X erhålla en rad kontrakt från Nasa för att utveckla raketer som kunde ta människor till den internationella rymdstationen – en uppgift som blev extra viktig när beslutet kom att rymdfärjan skulle läggas ner. För att kunna fullgöra uppdraget behövde Space X utöka sina anläggningar vid ramp 40 på Cape Canaveral. Musk siktade in sig på att även hyra den mest omtalade uppskjutningsanläggningen, ramp 39A.

Ramp 39A hade varit den centrala skådeplatsen för USA :s drömmar om rymdåldern, en plats som etsat sig fast i minnet hos en hel generation tv-tittare som hållit andan när nedräkningen kommit till ”tio, nio, åtta …” Neil Armstrongs månfärd, som Bezos såg som barn, startade vid ramp 39A år 1969, liksom den sista bemannade månfärden 1972. Det hade även den första resan med rymdfärjan gjort 1981 och den sista 2011.

Men 2013, när rymdfärjeprogrammet lades på is och USA :s halvsekel av rymdambitioner med dunder och brak lades ner, höll ramp 39A på att rosta sönder och vinrankor växte i eldgraven under rampen. Nasa ville väldigt gärna hyra ut den. Och den självklara kunden var Musk, vars Falcon 9-raketer redan hade startat fraktuppdrag från närliggande ramp 40, dit självaste Obama kommit på besök. Men när hyreskontraktet lades ut för budgivning valde Jeff Bezos, av både sentimentala och praktiska skäl, att komma med ett konkurrerande bud.

Nasa tilldelade Space X hyresavtalet i alla fall och Bezos valde att stämma. Musk blev förbannad och sa att det var löjligt av Blue Origin att bestrida hyresavtalet ”när de inte ens fått så mycket som en tandpetare i omloppsbana”. Han förlöjligade Bezos raketer och påpekade att de bara kunde hoppa upp till kanten av rymden och sedan falla till marken igen – de saknade den betydligt större dragkraft som krävs för att bryta sig loss från jordens gravitation och komma ut i omloppsbana. ”Om de inom fem år lyckas skaka fram en farkost som uppfyller Nasas normer för mänskliga rymdfärder och som kan docka med rymdstationen, så att ramp 39A fyller den funktion den är avsedd att fylla, så kommer vi med glädje att tillgodose deras behov”, sa Musk. ”Men det är nog troligare att vi hittar dansande enhörningar i eldgraven, ärligt talat.”

Kriget mellan sci-fi-baronerna hade börjat. En Space X-anställd köpte mycket riktigt en mängd uppblåsbara enhörningar och fotograferade dem i eldgraven vid uppskjutningsplatsen.

Bezos fick så småningom hyra en närliggande anläggning på Cape Canaveral, ramp 36, som använts för expeditioner till Mars och Venus. Så striden mellan de pojkaktiga miljardärerna skulle fortsätta. Överlämningen av dessa heliga plattformar innebar, både symboliskt och i praktiken, att facklan som burits av John F. Kennedy för utforskning av rymden nu fördes över från den statliga till den privata sektorn – från det en gång så ärofyllda men numera stelbenta Nasa till en ny generation pionjärer drivna av ett ädelt syfte.

Återanvändbara raketer

Musk och Bezos hade en gemensam vision av vad som skulle göra rymdresor möjliga på lång sikt : raketer som var återanvändbara. Bezos fokus låg på att skapa sensorer och mjukvara som kunde styra raketen till en mjuk landning på jorden. Men det var bara en del av utmaningen. Det riktigt svåra problemet var att placera alla funktioner som behövdes på en raket som fortfarande var tillräckligt lätt och vars motorer hade tillräcklig dragkraft för att den skulle kunna ta sig upp i omloppsbana. Musk var som besatt av detta fysikaliska problem. Halvt på skämt brukade han säga att vi jordbor lever i en spelliknande simulering skapad av smarta överherrar med sinne för humor. De gjorde gravitationen på Mars och månen tillräckligt svag för att det skulle vara lätt att ta sig ut i omloppsbana, medan gravitationen på jorden verkar ha kalibrerats medvetet så att det knappt är möjligt.

Likt en bergsklättrare som analyserar innehållet i sin ryggsäck var Musk besatt av att minska vikten på sina raketer. Det ger nämligen en multiplikatoreffekt : minskar man vikten genom att ta bort någon komponent här och där, använda ett lättare material eller göra enklare svetsningar, så innebär det att mindre bränsle behövs, vilket ytterligare minskar den massa som motorerna måste lyfta. När Musk gick längs monteringsbanden på Space X brukade han stanna till vid varje station, stirra tyst och utmana sina medarbetare att ta bort eller förminska någon del. I nästan varje samtal hamrade han maniskt in budskapet : ”En fullt återanvändbar raket är skillnaden mellan en civilisation på en enda planet och en civilisation på flera planeter.”

Musk tog med sig detta budskap till det över hundra år gamla sällskapet Explorers Clubs årliga middag i New York 2014, där han tilldelades presidentens särskilda pris. Han delade scenen med Bezos, som mottog ett pris för arbetet med att återfinna motorn från Neil Armstrongs rymdfarkost Apollo 11. Middagen bjöd på rätter som var utformade för att tilltala de äventyrslystna, såsom skorpioner, anktunga, jordgubbar täckta med larver, sötsur tjurpenis, martinis med getögon och hela alligatorer som styckades vid bordet.

Musk introducerades med en video som visar hans framgångsrika raketuppskjutningar. ”Det var vänligt av er att inte ta med något från våra tre första testskjutningar”, sa han. ”Men någon gång måste det bli några blooperklipp också.” Sedan predikade han sitt budskap om behovet av en helt återanvändbar raket. ”Det är den sak som kommer att göra det möjligt att etablera liv på Mars”, sa han. ”Vid nästa testskjutning kommer vi att ha landningsben på raketen för första gången.” Återanvändbara raketer skulle en dag kunna få ner kostnaden för att ta en person till Mars till femhundratusen dollar. De flesta skulle inte få möjlighet att göra resan, medgav han, ”men jag misstänker att det finns rätt många i det här rummet som skulle kunna åka med”.

Bezos applåderade, även om han just då var i färd med att iscensätta en tyst och oväntad attack. Han och Blue Origin hade ansökt om ett amerikanskt patent med rubriken ”Havslandning av uppskjutningsbara rymdfarkoster”, som bara några veckor efter middagen skulle beviljas. I sin tiosidiga ansökan hade de beskrivit ”metoder för att landa och bevara startraketen och/eller andra delar av [raketen] på en plattform till havs”. Musk blev rasande. Idén att landa på fartyg till havs ”är något som har diskuterats i ungefär ett halvsekel”, sa han. ”Den finns på bio, den finns med i flera förslag ; det finns så mycket föregångsteknik att det är helt sjukt. Att försöka ta patent på något som folk har diskuterat i ett halvt århundrade är uppenbart löjeväckande.”

Efter att Space X stämde Bezos året därpå gick Bezos med på att häva patentet. Men tvisten intensifierade rivaliteten mellan de båda rymdentreprenörerna.

Bezos och Musk liknade varandra på vissa sätt. De förändrade båda hela branscher i grunden genom passion, innovation och viljestyrka. De höll kort ton med sina anställda, de kallade ofta saker och ting för idioti och de blev båda rasande över tvivlare och nejsägare. Och båda fokuserade på att skapa framtidsvisioner snarare än på att göra kortsiktiga vinster. När Bezos tillfrågades om han ens visste hur man stavar till ”profit”, svarade han : ”P-r-o-f-e-t.”

Men när det gällde förhållandet till det tekniska skilde de sig åt. Bezos var metodisk. Hans motto var gradatim ferociter, eller ”steg för steg, skoningslöst”. Musks instinkt var att driva på och ge sina anställda vansinniga deadlines, även om det innebar att han tog risker.

Bezos förhöll sig skeptisk till, ja, avfärdande mot Musks vana att delta i timslånga ingenjörsmöten och komma med tekniska förslag och abrupta befallningar. Enligt Bezos berättade före detta anställda på Space X och Tesla för honom att Musk sällan visste så mycket som han hävdade och att hans interventioner sällan var till hjälp, utan ofta var direkt problematiska.

Musk, å sin sida, tyckte att Bezos var en dilettant vars icke-engagemang i ingenjörskonsten var en av orsakerna till att Blue Origin inte hade gjort framsteg i samma takt som Space X. I en intervju i slutet av 2021 lovordade Musk motvilligt Bezos för dennes ”hyfsat goda benägenhet för ingenjörskonst”, men sedan tillade han : ”Men han verkar inte vara villig att använda mental energi åt att sätta sig in i de tekniska detaljerna. Djävulen sitter i detaljerna.”

När Musk nu också hade sålt sina villor och hyrde ett hus i Texas började han förakta Bezos för dennes överdådiga livsstil. ”På vissa sätt försöker jag sporra honom att tillbringa mer tid vid Blue Origin så att de kan göra fler framsteg”, säger Musk. ”Han borde tillbringa mer tid vid Blue Origin och mindre tid i bubbelpoolen.”

En av Bezos drömmar var att själv flyga till rymden. Så på sommaren 2020, mitt i sina bråk med Musk, tillkännagav han att han och hans bror Mark skulle flyga till gränsen mot rymden (men inte gå in i omloppsbana) under en elva minuter lång flygning med Blue Origin-raketen. Han skulle bli den första miljardären i rymden.

Sir Richard Branson, den leende brittiske miljardären som grundade Virgin Airlines och Virgin Music, drömde också om att åka till rymden. Han skapade sitt eget rymdfartsföretag, Virgin Galactic, med en affärsplan som till stora delar byggde på att låta förmögna personer i jakt på upplevelser flyga dit. Marknadsföringsgeni som han var använde han sig själv som företagets ansikte och själ ; han visste att det inte fanns något bättre sätt att marknadsföra sin rymdturismverksamhet – och samtidigt ha väldigt kul på kuppen (vilket han tyckte mycket om) – än att själv låta sig skjutas upp i en av sina raketer. Så när det redan var för sent för Bezos att ändra uppskjutningsdatum tillkännagav Branson att han skulle flyga den 11 juli, nio dagar innan Bezos. Som den showman han var erbjöd Branson Stephen Colbert att leda direktsändningen och sångaren Khalid att spela en ny låt under eventet.

När Branson vaknade strax innan ett på morgonen på uppskjutningsdagen gick han in i köket i det hus han vistades, och där fann han Musk och X. ”Elon var så schyst att han dök upp med sin nya bebis inför vår flygning”, säger Branson. Musk var barfota och iklädd en svart t-shirt med texten ”Fem årtionden med Apollo”, som firade månprogrammets femtioårsdag. De satte sig ner och pratade i några timmar. ”Han verkar inte sova mycket”, säger Branson.

Flygningen, som utfördes med suborbital vingförsedd farkost som bars till sin uppskjutningshöjd med hjälp av en fraktjet, gick bra. Branson och fem Virgin Galactic-anställda nådde 86,3 kilometers höjd – vilket orsakade en smärre debatt om huruvida de faktiskt hade nått ”rymden”, som enligt Nasas definition börjar på 80 kilometers höjd men som enligt andra länder börjar först på 100 kilometers höjd, vid den så kallade Kármánlinjen.

Bezos flygning nio dagar senare var också lyckad. Musk bevistade förstås inte den uppskjutningen. Bezos, Bezos bror och personalen ombord nådde 106 kilometers höjd, otvivelaktigt ovanför Kármánlinjen, vilket gav honom tillfälle att skryta. Rymdkapseln landade mjukt i öknen i Texas, där hans väldigt oroliga mor och mycket lugnare far väntade på honom.

Musk gav Branson och Bezos en smula beröm. ”Jag tyckte att det var coolt att de lade en massa pengar på att göra framsteg i rymden”, sa han till Kara Swisher vid Code Conference i september. Men han påpekade att det var ett litet steg att nå en höjd på omkring hundra kilometer. ”För att sätta det hela i perspektiv behöver man hundra gånger mer energi för att placera något i omloppsbana än för att bara göra en kastbanefärd”, förklarade han.

Texten är ett utdrag ur boken Elon Musk av Walter Isaacson, utgiven i Sverige av Fri Tanke, som Ny Teknik får publicera i samarbete med förlaget.

LÄS MER

Musk var rädd för kärnvapenkrig – och nekade Ukraina Starlink-satelliter

Ny rekordbränning – Starship tar nya steg mot rymden

Premium

Efter Space X-uppskjutningen: Fem uppdrag på väg mot Mars