”Vad händer om ett föremål som det som
orsakade Chicxulub-kratern träffar jorden med
en relativt låg hastighet på (låt oss säga)
5 kilometer i timmen?”
Läs vetenskapsnörden Randall Munroes svar på absurda hypotetiska frågor – hela sommaren i Ny Teknik.
Frågan i rubriken ställs av Beni von Alemann. Randall Munroe svarar:
Det skulle inte orsaka någon massdöd, men detta skulle vara en klen tröst för
alla som råkade vara lite för nära när den slog ner.
För 65 miljoner år sedan* träffades jorden av en stor sten från rymden nära
den nuvarande staden Mérida, Mexiko. Det här ledde till att de flesta dinosaurierna dog.
Allt som når jorden från rymden färdas fort när det träffar marken. Även om
ett föremål kommer drivande mot oss i sakta mak, kommer det att accelerera upp
till åtminstone flykthastighet av fallet ner i jordens gravitationsbrunn. I den hastigheten får föremål massor med kinetisk energi, vilket är anledningen till att småmeteorer brinner väldigt starkt och större stenar kan slå stora hål i jordskorpan.
En långsam meteor skulle vara annorlunda. Låt oss säga att du försiktigt
sänkte en meteor ner tills den svävade bara en dryg decimeter över ytan, och
sedan släppte den.
* Det här var sant när jag skrev det, men det kommer förmodligen att ha förändrats
när du läser det. Om du hittade den här boken genom att googla ”världens största
sandboll” och inte kunde fatta varför just den toppade sökningen, ja, då har du äntligen löst mysteriet!
Meteoren skulle falla mot marken, precis som vilket annat föremål som helst.
Efter en bråkdel av en sekund skulle den slå i marken.
När den nedersta delen av meteoren når marken skulle den färdas med cirka
5 kilometer i timmen, mindre än en tusendel av den hastighet meteoren från
kritatiden höll. Den nedre delen av meteoren må stanna mot marken, men de
10 kilometerna materia där ovanför skulle fortsätta att falla.
De flesta kometer och asteroider är inte särskilt robusta. Ofta föreställer vi oss
asteroider som hårda, potatisformade stenar pepprade med kratrar. Det är sant
att en del asteroider ser ut så, men nu när vi har besökt flera av dem med robotsonder vet vi att många är mer som grushögar, löst sammanhållna av gravitation
och frost. De påminner mer om sandslott än om stenblock.
Om du googlar ”världens största sandboll” hittar du inte mycket*
, eftersom
det är svårt att göra en boll av sand vidare värst stor. Även om du använder precis rätt mängd vatten till din boll och packar den väldigt noga, kommer du att upptäcka att en större boll av sand inte kan bära sin egen vikt. Samma sak som
händer med din sandboll skulle sannolikt hända med den långsamma meteoren.
* Jag letade i ett forskningsarkiv efter ”överljudsjordlikvifaktion”, men blev besviken över att inte hitta några resultat. Om det nu finns någon där ute som ska söka
forskningsbidrag.
”Jordlikvifaktion” är en tråkig term för en riktigt skrämmande företeelse. Under vissa omständigheter, som vid en jordbävning, kan mark börja flyta som
en vätska, vilket är extremt oroväckande för alla som bor på just den marken.
Materialet i vår meteor skulle genomgå samma förvandling och börja flöda utåt
över ytan i alla riktningar, i en överljudsjordlikvifaktion.*
Under de följande 45 sekunderna skulle meteoren gå från att vara en fallande boll till en massa som snabbt sprider sig.
Jordskredet skulle bre ut sig flera kilometer. Studier av stora jordskred på vår
planet och på andra ställen i solsystemet visar att storleken på det område som
drabbas snarare beror på den totala volymen av material än på hur det fördelas.
Med den kunskapen kan vi då räkna ut att vårt jordskred skulle sprida sig 50–65
kilometer från den ursprungliga punkten – kanske lite mer, eftersom det skulle
ha en högre hastighet än de flesta jordskred. Om det inträffade på samma plats
som Chicxulubkrocken skulle det troligen täcka större delen av den ursprungliga kraterns yta.
Chicxulubmeteoren slog ner vid kusten, så mycket av rymdgruset från vår meteor skulle forsa ut i havet. Precis som vid det ursprungliga nedslaget för 65
miljoner år sedan, skulle den tränga undan en enorm mängd havsvatten.
Krita-nedslaget orsakade en tsunami som svepte över Mexikanska golfen
och fortsatte många mil inåt land. Jorden fick en tillräckligt hård stöt för att
vatten skulle röra sig över hela planeten, vilket ledde till tsunamiliknande vågor
även i vatten som saknade förbindelse med Mexikanska golfen.
Stöten från vår meteor skulle inte vara lika hård som den ursprungliga, eftersom
farten skulle vara så mycket lägre. Vår påverkan skulle vara som en jordbävning
med magnituden 7 på Richterskalan, jämfört med magnituden 10+ för miljontals år sedan, och vår tsunami skulle också bli mindre.
Men du ska nog inte boka plats nånstans längs golfkusten för att se spektaklet; vågen kanske inte blir så mycket mindre. Det mesta av energin från kritanedslaget gick åt för att skapa kratern, och en relativt liten del för att skapa en tsunami. Men att hälla ut mycket material i havet – istället för att förånga ett hål
i vattnet och låta det fyllas igen – kan vara ett effektivare sätt att generera vågor,
så vår tsunami kommer att nå ganska långt in över landet.
Staden Mérida skulle begravas av själva jordskredet. En halvtimme senare
skulle tsunamin förstöra resten av städerna längs Mexikanska golfen. Under de
närmaste timmarna skulle mindre vågor skvalpa runt i världshaven innan de
gradvis avtog.
Om du bodde på andra sidan jorden – som i Jakarta eller Perth – och inte
var i närheten av stranden under den korta tid som vattnet var oroligt, skulle
du inte märka mycket. Till skillnad från för 65 miljoner år sedan skulle det inte
bli några globala eldstormar orsakade av utstött rymdgrus som kom tillbaka in
i atmosfären. Det skulle inte bli några vulkanutbrott. Det skulle damma en hel
del, men det skulle inte bli någon global nedkylning på grund av vulkaniska
aerosoler.
Det långsamma nedslaget skulle inte leda till massdöd, men det kan fortfarande orsaka utrotning.
Isla Nublar, den fiktiva platsen där Jurassic Park utspelar sig, ligger utanför
Costa Ricas sydvästra kust. Storleken på ön anges inte exakt i filmen, men John
Hammond nämner att han har satt upp ”80 kilometer perimeterstaket”, vilket
betyder att parkens yta är mindre än 400 kvadratkilometer.
Så om människor verkligen klonade dinosaurier, och om platsen för nedslaget istället skedde sisådär hundrafemtio mil söderut …