TÄNK OM...

”Vad händer om ett föremål som det som orsakade Chicxulub-kratern träffar jorden med en relativt låg hastighet på (låt oss säga) 5 kilometer i timmen?”

Läs vetenskapsnörden Randall Munroes svar på absurda hypotetiska frågor – hela sommaren i Ny Teknik.

Samarbete med Volante

Före detta NASA-ingenjören och författaren Randall Munroes är världskänd för sina absurda hypotetiska frågor och svar om vetenskap.

I sommar publicerar Ny Teknik 15 utdrag från hans senaste bok ”Tänk om...2” i samarbete med bokförlaget Volante.

Ny Tekniks läsare kan även köpa ett eget exemplar av boken för specialpriset 99 kr.

Använd rabattkoden: NYTEKNIK

Frågan i rubriken ställs av Beni von Alemann. Randall Munroe svarar:

Det skulle inte orsaka någon massdöd, men detta skulle vara en klen tröst för alla som råkade vara lite för nära när den slog ner. 

För 65 miljoner år sedan* träffades jorden av en stor sten från rymden nära den nuvarande staden Mérida, Mexiko. Det här ledde till att de flesta dinosaurierna dog. 

Allt som når jorden från rymden färdas fort när det träffar marken. Även om ett föremål kommer drivande mot oss i sakta mak, kommer det att accelerera upp till åtminstone flykthastighet av fallet ner i jordens gravitationsbrunn. I den hastigheten får föremål massor med kinetisk energi, vilket är anledningen till att småmeteorer brinner väldigt starkt och större stenar kan slå stora hål i jordskorpan. En långsam meteor skulle vara annorlunda. Låt oss säga att du försiktigt sänkte en meteor ner tills den svävade bara en dryg decimeter över ytan, och sedan släppte den.

* Det här var sant när jag skrev det, men det kommer förmodligen att ha förändrats när du läser det. Om du hittade den här boken genom att googla ”världens största sandboll” och inte kunde fatta varför just den toppade sökningen, ja, då har du äntligen löst mysteriet!

Meteoren skulle falla mot marken, precis som vilket annat föremål som helst. Efter en bråkdel av en sekund skulle den slå i marken.

När den nedersta delen av meteoren når marken skulle den färdas med cirka 5 kilometer i timmen, mindre än en tusendel av den hastighet meteoren från kritatiden höll. Den nedre delen av meteoren må stanna mot marken, men de 10 kilometerna materia där ovanför skulle fortsätta att falla.

De flesta kometer och asteroider är inte särskilt robusta. Ofta föreställer vi oss asteroider som hårda, potatisformade stenar pepprade med kratrar. Det är sant att en del asteroider ser ut så, men nu när vi har besökt flera av dem med robotsonder vet vi att många är mer som grushögar, löst sammanhållna av gravitation och frost. De påminner mer om sandslott än om stenblock. 

Om du googlar ”världens största sandboll” hittar du inte mycket* , eftersom det är svårt att göra en boll av sand vidare värst stor. Även om du använder precis rätt mängd vatten till din boll och packar den väldigt noga, kommer du att upptäcka att en större boll av sand inte kan bära sin egen vikt. Samma sak som händer med din sandboll skulle sannolikt hända med den långsamma meteoren.

* Jag letade i ett forskningsarkiv efter ”överljudsjordlikvifaktion”, men blev besviken över att inte hitta några resultat. Om det nu finns någon där ute som ska söka forskningsbidrag.

”Jordlikvifaktion” är en tråkig term för en riktigt skrämmande företeelse. Under vissa omständigheter, som vid en jordbävning, kan mark börja flyta som en vätska, vilket är extremt oroväckande för alla som bor på just den marken. Materialet i vår meteor skulle genomgå samma förvandling och börja flöda utåt över ytan i alla riktningar, i en överljudsjordlikvifaktion.* 

Under de följande 45 sekunderna skulle meteoren gå från att vara en fallande boll till en massa som snabbt sprider sig.

Jordskredet skulle bre ut sig flera kilometer. Studier av stora jordskred på vår planet och på andra ställen i solsystemet visar att storleken på det område som drabbas snarare beror på den totala volymen av material än på hur det fördelas. Med den kunskapen kan vi då räkna ut att vårt jordskred skulle sprida sig 50–65 kilometer från den ursprungliga punkten – kanske lite mer, eftersom det skulle ha en högre hastighet än de flesta jordskred. Om det inträffade på samma plats som Chicxulubkrocken skulle det troligen täcka större delen av den ursprungliga kraterns yta.

Chicxulubmeteoren slog ner vid kusten, så mycket av rymdgruset från vår meteor skulle forsa ut i havet. Precis som vid det ursprungliga nedslaget för 65 miljoner år sedan, skulle den tränga undan en enorm mängd havsvatten. Krita-nedslaget orsakade en tsunami som svepte över Mexikanska golfen och fortsatte många mil inåt land. Jorden fick en tillräckligt hård stöt för att vatten skulle röra sig över hela planeten, vilket ledde till tsunamiliknande vågor även i vatten som saknade förbindelse med Mexikanska golfen.

Stöten från vår meteor skulle inte vara lika hård som den ursprungliga, eftersom farten skulle vara så mycket lägre. Vår påverkan skulle vara som en jordbävning med magnituden 7 på Richterskalan, jämfört med magnituden 10+ för miljontals år sedan, och vår tsunami skulle också bli mindre. Men du ska nog inte boka plats nånstans längs golfkusten för att se spektaklet; vågen kanske inte blir så mycket mindre. Det mesta av energin från kritanedslaget gick åt för att skapa kratern, och en relativt liten del för att skapa en tsunami. Men att hälla ut mycket material i havet – istället för att förånga ett hål i vattnet och låta det fyllas igen – kan vara ett effektivare sätt att generera vågor, så vår tsunami kommer att nå ganska långt in över landet. 

Staden Mérida skulle begravas av själva jordskredet. En halvtimme senare skulle tsunamin förstöra resten av städerna längs Mexikanska golfen. Under de närmaste timmarna skulle mindre vågor skvalpa runt i världshaven innan de gradvis avtog. 

Om du bodde på andra sidan jorden – som i Jakarta eller Perth – och inte var i närheten av stranden under den korta tid som vattnet var oroligt, skulle du inte märka mycket. Till skillnad från för 65 miljoner år sedan skulle det inte bli några globala eldstormar orsakade av utstött rymdgrus som kom tillbaka in i atmosfären. Det skulle inte bli några vulkanutbrott. Det skulle damma en hel del, men det skulle inte bli någon global nedkylning på grund av vulkaniska aerosoler. Det långsamma nedslaget skulle inte leda till massdöd, men det kan fortfarande orsaka utrotning. 

Isla Nublar, den fiktiva platsen där Jurassic Park utspelar sig, ligger utanför Costa Ricas sydvästra kust. Storleken på ön anges inte exakt i filmen, men John Hammond nämner att han har satt upp ”80 kilometer perimeterstaket”, vilket betyder att parkens yta är mindre än 400 kvadratkilometer. Så om människor verkligen klonade dinosaurier, och om platsen för nedslaget istället skedde sisådär hundrafemtio mil söderut …

… så skulle det kunna utrota dinosaurierna.