”Min son (fem år) frågade mig: Om det fanns ett slags brandmansstång från månen ner till jorden, hur lång tid skulle det ta att glida nerför den hela vägen?”
Läs vetenskapsnörden Randall Munroes svar på absurda hypotetiska frågor – hela sommaren i Ny Teknik.
Frågan i rubriken ställs av Ramon Schönborn, Tyskland. Randall Munroe svarar:
Låt oss börja med att slå fast vissa saker:
I verkligheten kan man inte koppla ihop jorden och månen med en stång.*
Den ände av stången som var närmast månen skulle dras dit av månens gravitation, och den andra änden skulle dras mot jorden av jordens gravitation. Så
stången skulle slitas itu på mitten.
* För det första skulle antagligen någon på NASA skrika åt oss.
Vi har också ett annat problem med den här konstruktionen: Jorden snurrar
snabbare än vad månen kretsar runt den, så den ände som dinglade ner till jordens yta skulle gå av om du försökte sätta fast den i marken:
Det finns ett* problem till: Månen håller inte alltid samma avstånd till jorden.
Omloppsbanan gör att den är närmare ibland och längre bort ibland. Det är
ingen stor skillnad med rymdmått mätt, men det räcker för att din tusentals
kilometer långa stång skulle dänga in i jorden en gång varje månad.
Men låt oss strunta i de här sakerna! Tänk om vi hade en magisk stång som
dinglade från månen ner till några centimeter ovanför jordens yta, och som
kunde ändrade längd så att den aldrig rörde marken? Hur lång tid skulle det ta
att glida nerför den från månen?
Om du stod intill månänden på stången skulle du direkt märka en sak: du
måste glida upp för stången, och det är inte så man glider.
Istället för att glida, måste du klättra.
Folk kan klättra uppför stolpar och stänger ganska snabbt. Världsrekordsfarten
på en stångklättrare† visar att det är möjligt att klättra över en meter per sekund i
mästerskapstävlingar.‡ På månen är gravitationen mycket svagare, så det kommer förmodligen att bli lättare att klättra. Å andra sidan måste du ha rymddräkt på dig,
och den kommer förmodligen att göra att det går lite långsammare.
Om du klättrar tillräckligt långt upp på stången kommer jordens dragnings-
kraft att blanda sig i leken och börja dra dig nedåt. Där du hänger på din stång
finns det tre krafter som drar i dig: jordens gravitation som drar dig mot jor-
den, månens gravitation drar dig bort från jorden och centrifugalkraften från
den svängande stången som också drar dig bort från jorden.* Till en början är
krafterna från månens gravitation och centrifugalkraften starkare, så att du dras
mot månen, men när du kommer närmare jorden tar planetens gravitation över.
Jorden är tyngre än månen, så du kommer att nå detta läge – som är den första
Lagrangepunkten, L1 – medan du fortfarande är ganska nära månen.
* Okej, nu ljög jag igen – det finns, typ, hundratals fler problem.
† Naturligtvis finns det ett världsrekord för stångklättring.
‡ Naturligtvis finns det världsmästerskap.
Du har lite otur eftersom rymden är stor[källa behövs], så ”ganska nära” är fortfarande
en bra bit. Även om du klättrar snabbare än i världsrekordhastighet, kommer
det ändå att ta dig flera år att komma till brytningspunkten L1.
När du närmar dig L1-punkten kommer du att kunna börja ersätta den
mödosamma klättringen med att skjuta ifrån och glida: Du kan dra dig uppåt
med armarna och sedan glida en ganska lång sträcka uppför stången. Du behöver inte vänta på att sakta ner heller – du kan ta ett nytt tag i stången och ge dig
själv fart för att kunna röra dig snabbare, som när en skateboardåkare sparkar
ifrån flera gånger för att få fart.
* Månens avstånd till jorden och hastigheten den färdas i gör att centrifugalkraften
som trycker bort månen balanseras exakt av jordens dragningskraft som drar till sig
månen – vilket är anledningen till att omloppsbanan hamnar precis där den är.
Så småningom, när du är i närheten av L1-punkten och inte längre behöver
fajtas mot gravitationen, kommer den enda gränsen för din hastighet att vara
hur snabbt du kan greppa stången och ”kasta” den förbi dig. De bästa kastarna
i baseboll kan röra sina händer i cirka 160 km/h när de hivar iväg bollen, så du
kan antagligen inte röra dina händer mycket snabbare än så.
Obs: Var försiktig så att du inte glider för långt ifrån stången medan du hivar
dig fram. Förhoppningsvis har du på dig någon form av säkerhetslina så att du inte
försvinner ut i rymden.
Efter att ha glidit ytterligare några veckor längs stången kommer du att märka
att gravitationen från jorden tar över, vilket gör att farten ökar av sig själv. När
du nått så här långt måste du vara försiktig – snart kommer du få problem med
att det går för fort.
När du närmar dig jorden och känner av tyngdkraften mer och mer, kommer
farten att öka ordentligt. Om du inte bromsar kommer du att nå de yttre lagren
av atmosfären med en hastighet i klass med flykthastigheten – 11 km/s – och
färdas du så snabbt kommer luften du krockar med göra att du producerar så
mycket värme att det finns risk för att du brinner upp. Rymdfarkoster tacklar
det här problemet med hjälp av värmesköldar, som kan absorbera och avleda värmen så att själva farkosten inte fattar eld. Eftersom du råkar ha en praktisk
stång inom räckhåll kan du reglera farten på din färd nedåt genom att greppa
tag i den och bromsa upp hastigheten på din nedstigning.
Se till att hålla igen på farten under hela nedstigningen – och ta en paus om
det behövs för att låta dina händer eller eventuella bromshjälpmedel svalna –
istället för att vänta med att försöka sakta ner till sista minuten. Om du har
nått flykthastighet och plötsligt kommer på att du behöver ta det lite piano, får
du en väldigt otrevlig överraskning när du försöker ta tag i stången. I bästa fall
kommer du att kastas iväg och störta mot din död. I värsta fall kommer både
dina händer och ytlagret på stången att förvandlas till nya, spännande former av
materia, och sedan kommer du att kastas iväg och störta mot din död.
Om vi antar att du lyckas med att hålla nere farten och kan gå in i atmosfären
på ett kontrollerat sätt, kommer du snart att stöta på nästa problem: Din stång
rör sig inte med samma fart som jorden. Den är inte ens i närheten. Atmosfären
och marken du tittar ner på rör sig mycket snabbt i förhållande till dig. Du är
på väg ner i extremt starka vindar.
Månen kretsar runt jorden med en hastighet av ungefär 1 kilometer per sekund,
och tillryggalägger ett varv på sisådär en månad. Det är alltså så snabbt den övre
änden av vår hypotetiska stång kommer att färdas. Den nedre änden av stången
gör ett mycket mindre varv på samma tid och rör sig bara med en medelhastighet på cirka 55 km/h i förhållande till månens bana.
Nu låter kanske inte 55 km/h så farligt. Men tyvärr för dig så snurrar jorden
också,* och jordytan rör sig mycket snabbare än 55 km/h; vid ekvatorn kan den
snurra på i över 1 600 km/h.†
Även om änden av stången rör sig långsamt i förhållande till jorden som helhet,
rör den sig mycket snabbt i förhållande till ytan.
Att fråga hur snabbt stången rör sig i förhållande till ytan är i praktiken det-
samma som att fråga vad månen har för färdhastighet i relation till jordens yta.
Det här är svårt att beräkna, eftersom månens färdhastighet varierar över tid på ett krångligt sätt. Som tur är för oss varierar den inte så mycket – den ligger
vanligtvis någonstans mellan 390 och 450 m/s, eller lite över Mach 1 – så att ta
reda på det exakta värdet är inte nödvändigt.
* Jag menar att det är ”tyvärr” bara i just det här sammanhanget. I allmänhet är det en
väldig tur för dig och alla andra som vill bo på planeten att jorden snurrar.
† Det är allmänt känt att Mount Everest är det högsta berget på jorden, mätt från havs-
nivån. Lite mer okänd kuriosa är att den plats på jordens yta som befinner sig längst
från dess centrum är toppen av berget Chimborazo i Ecuador, eftersom jordklotet
buktar ut vid ekvatorn. Ännu mer okänd kuriosa är frågan om vilken punkt på jor-
dens yta som rör sig snabbast när jorden snurrar, vilket är samma sak som att fråga
vilken plats som är längst bort från jordens axel. Svaret är varken Chimborazo eller
Everest. Punkten som rör sig snabbast visar sig vara toppen av Mount Cayambe,‡ en
vulkan norr om Chimborazo. Du har just lärt dig nåt.
‡ Mount Cayambes södra sluttning råkar också vara den högsta punkten på jordens
yta som ligger på ekvatorn. Jag kan mycket fakta om berg.
Låt oss köpa lite tid genom att försöka ta reda på det i alla fall.
Månens färdhastighet varierar på ett ganska regelbundet sätt, som en slags
sinusvåg. Farten når sitt max två gånger varje månad när månen passerar över den
snabba ekvatorn, och når sedan ett minimum när den är över de långsammare tropikerna, alltså området mellan ekvatorn och norra respektive södra vändkretsen.
Omloppshastighet förändras också beroende på var i sin omloppsbana månen
befinner sig. Det här gör att månens färdhastighet ser ut ungefär så här:
Okej, redo att hoppa?
Okej då. Det finns en annan cykel vi kan kolla på om vi verkligen vill veta må-
nens exakta färdhastighet. Månens omloppsbana lutar cirka 5 grader i förhållande till jord-solplanet, medan jordens axel lutar 23,5 grader. Detta betyder att
månens latitud förändras på samma sätt som solens, och flyttar sig från de norra
tropikerna till de södra två gånger om året.
Men månens bana lutar också, och den här lutningen roterar på en 18,9-årig
cykel. När månens lutning är i samma riktning som jordens är den 5 grader
närmare ekvatorn än solen, och när den är i andra änden av cykeln når den mer
avlägsna breddgrader. När månen är över en plats längre bort från ekvatorn har
den lägre färdhastighet, så den nedre delen av sinusvågen går lägre. Så här kom-
mer månens färdhastighet att se ut under de kommande decennierna:
Månens topphastighet är ganska konstant, men den lägsta farten stiger och
sjunker med den 18,9-åriga cykeln. Den allra lägsta hastigheten i nästa cykel
kommer att inträffa den 1 maj 2025, så om du vill vänta en stund med att glida
ner kan du inträda i atmosfären när stången bara rör sig med 390 m/s i förhållande till jordens yta.
När du äntligen kommer in i atmosfären befinner du dig i utkanten av tropiker-
na. Försök att undvika den tropiska jetströmmen, en luftström på hög höjd som
blåser i samma riktning som jorden roterar. Om din stång råkar på den, kan det
öka vindhastigheten med 50 till 100 m/s.
Oavsett var du närmar dig jorden kommer du att behöva kämpa med vindar
i överljudsfart, så det är bra om du har rejäl skyddsutrustning. Se till att du är
ordentligt fäst vid stången också, eftersom vinden och olika stötvågor kommer
att kasta sig över dig. Ibland säger folk: ”Det är inte fallet som dödar dig, det
är den tvärniten på slutet.” I det här fallet kommer det nog tyvärr förmodligen
att vara båda.
För att någonsin kunna nå marken måste du förr eller senare släppa stången.
Av förklarliga skäl vill du inte hoppa direkt ner på moder jord när du rör dig
i Mach 1. Istället ska du nog vänta tills du är någonstans nära marschhöjden
för ett flygplan, där luften fortfarande är tunn och inte drar för hårt i dig – och släppa stången. Sedan, när du faller fritt mot jorden, kan du öppna din fallskärm.
Då, till slut, kan du äntligen landa säkert på marken, efter att ha rest från månen
till jorden bara med hjälp av din egen muskelkraft. Om du inte blir hängande på stången i en halv evighet medan du väntar på att hoppa, så kommer hela resan
att ta några år – där det mesta av tiden gick åt till att klättra upp för stången
nära månens yta.
Munroe
Kom ihåg att ta bort stången när du är klar. Den är definitivt en säkerhetsrisk.