Köksvägen in i våra hjärnor

2017-10-08 06:00  
Erik Kohlström

Genom att koppla ihop våra hjärnor med maskiner kan vi snart både bota allvarliga sjukdomar och ge människor syn och hörsel tillbaka. Men i botten finns också en dröm om tankeläsning och förhöjda förmågor.

På mitten av sextiotalet skapades Eliza, en av de allra första chattbotarna, vid MIT. Hon var programmerad att upptäcka mönster i det som människor sa till henne och sedan svara med en fråga. Eliza frågade vad man hade för problem. Svaret ”Mitt arbete” ledde till följdfrågan ”Vad påminner ditt arbete dig om?” och så vidare. Samtalet byggde på en psykologisk metod där terapeuten hela tiden speglar patienten.

Hon finns fortfarande på nätet, om man känner sig sugen på ett djupt samtal. I dag är det naturligtvis nästan löjligt lätt att se igenom hennes programmering, men många människor har under åren valt att ha långa, intima samtal med henne även efter att de fått reda på att hon är ett program. Flera försökspersoner kände att hon var en bättre lyssnare, och förstod dem bättre, än någon de träffat tidigare. Trots att Eliza är femtio år gammal är det ändå henne jag tänker på när jag hör om det senaste potentiellt världsomvälvande företaget som startats av superentreprenören Elon Musk.

Projektet Neuralink har som mål att koppla ihop våra hjärnor med datorer på ett så effektivt och totalt sätt som möjligt. Först är syftet att hjälpa människor som har problem med till exempel synen eller bota allvarliga sjukdomar. Men man sticker inte under stol med att företaget på längre sikt också vill ge friska människor möjligheten att koppla upp sig – till artificiella intelligenser och till varandra. Drömmen är att skapa en maskin som verkligen förstår dig, kanske till och med bättre än vad du gör själv.

Optimisterna talar om detta som den logiska fortsättningen på den utveckling som redan pågår, det självklara i att flytta teknologin från telefonen i handen in i huvudet. Själv är jag mindre övertygad om att det vore positivt, men jag har kanske blivit irriterad över för många reklam-sms på sista tiden.

Neuralink är inte ensamt såklart, det finns flera andra företag som just nu arbetar med olika sätt att koppla ihop våra hjärnor med elektronik. Forskningsresultaten duggar tätt: två råttor i olika världsdelar med elektroder i hjärnan kan samarbeta för att lösa problem, personer som är förlamade från nacken och nedåt har kunnat äta choklad och dricka kaffe med hjälp av tankestyrda robotarmar, djup elektrisk stimulering i hjärnan har testats på människor med tvångssyndrom och djupa depressioner. Det används redan som behandling av parkinson och epilepsi.

Christian Balkenius är professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, och enligt honom är det självklart att tekniken kommer att få otrolig betydelse för många människor som i dag har olika skador och sjukdomar.

– När det gäller att lösa problem och skador så borde man teoretiskt sett kunna göra allting i framtiden. Syn, hörsel, känsel, styra proteser och så vidare, säger han.

Det enklaste, enligt honom, skulle vara att använda hjärnan för att styra olika maskiner. Att kontrollera allt från proteser till industrirobotar som om de var en del av vår egen kropp.

– Att styra en maskin är relativt lätt, eftersom hjärnan lär om. Man kan jämföra det med omkopplingarna som sker efter en handoperation. Där kan det också gå snabbare än med till exempel kontroller. Ett exempel som till exempel amerikanska militären tittar på är att styra stridsflygplan, säger han. Ett exempel skulle också kunna vara en kirurg som kan använda en skalpell som vore den en av hennes fingrar.

Men för att lyckas med det måste man träna mycket. Det är inte självklart hur mycket man skulle vinna på det jämfört med att hålla i skalpellen. De stora vinsterna handlar om personer med skador eller handikapp, eller om det är något som man måste styra väldigt snabbt, säger Christian Balkenius.

Han tror också att det finns väldigt stora möjligheter att ersätta sinnesintryck om till exempel näthinnan eller örat blivit skadat, att ge känsel till proteser. Dagens cochela-implantat är tidiga exempel på de möjligheter som kommer att öppna sig.

Än så länge är metoderna ganska grova. Antingen läser man av signaler utanpå hjärnan, eller kanske i muskler, för att styra allt från proteser till tankestyrda leksaker. Som kattöron på diadem som speglar bärarens uppmärksamhet, eller radiostyrda bilar som går snabbare ju mer man fokuserar. Eller så väljer man att faktiskt operera in elektronik under skallbenet, med stora risker för både skador och ärrbildning.

Sådan elektronik kan sällan sitta kvar lång tid i hjärnan utan stora risker. Men utvecklingen går snabbt framåt. Det finns planer på att skapa en sorts elektroniskt silke som kan lägga sig över hjärnan och plocka upp och skicka signaler. Andra utvecklar något som går under arbetsnamnet neuralt damm, minimala maskiner som ska lägga sig i hjärnan och skicka signaler till mottagare utanför skallbenet, för att nämna ett par exempel.

Metoderna kommer att bli bättre, patienterna som får tillgång till dem fler och mängden tillstånd som kan behandlas kommer säkert att öka. Tanken är närmast utopisk.

Men många, inklusive Elon Musk, hoppas på en utveckling som kommer att gå ännu längre. Som erbjuder något som är attraktivt även för friska personer utan funktionsnedsättningar. Grundläggande mänskliga drömmar som skrämmer lika mycket som de lockar. I princip faller de långtgående förhoppningarna, eller farhågorna, i tre grova kategorier. Den första handlar om kunskap, om möjligheten att få tillgång till information och beräkningar, att få in Google i huvudet. Men även om det lyckas är frågan hur mycket det egentligen skulle vara värt. Ganska få skulle vilja göra en riskabel operation för möjligheten att komma åt Wikipedia-texter inne i huvudet i stället för på mobilen.

Den andra förhoppningen handlar om kontroll, om att kunna styra sin egen hjärna, ta makten över biologin. Att kunna programmera in en tid då man ska somna, att vrida upp uppmärksamheten under en föreläsning eller ett viktigt möte, att skruva ned hungerkänslorna om man har lust att banta. Lite som känslomaskinen i science fiction-klassikern ”Androidens drömmar”, grunden för filmen ”Blade Runner”. Riskerna, frestelsen och likheterna med droger är uppenbara.

Den tredje, största, mest svåruppnåeliga idén är att använda länkar mellan hjärnor för att läsa varandras tankar. För att förstå varandra, känna av våra älskades drömmar, fantasier, minnen och innersta funderingar. Möjligheterna för empati skulle öka, sannolikheten för missförstånd minska – det är i alla fall vad optimisterna hoppas på. Alla nyanser som finns i vårt inre skulle gå att skicka till någon annan utan att den minsta konnotation går förlorad.

Att i stället för att säga att trädet är grönt skulle vi kunna förmedla det fantastiska färgspel och det skiftande ljus som vi ser när vi tittar på en lönn i en park, känslorna som lukten väcker. För att inte tala om att ersätta de blodlösa och ständigt otillräckliga orden ”Jag älskar dig”.

Men Christian Balkenius är mycket tveksam till om tekniken skulle kunna bli tillräckligt bra för att göra det möjligt.

Enkla känslor skulle man kunna skicka, eller skapa, men mer komplexa grejer är svårare. Om det skulle gå så kan man ändå inte göra det av sig själv, direkt. Det är saker som inte ligger på samma ställe i hjärnan hos olika människor, menar Balkenius. Det skulle också kräva att varje hjärna skannades i otrolig detalj och att en dator många gånger kraftfullare än vad som finns i dag beräknade exakt vilka neuroner som gjorde vad. Inte ens då skulle det vara enkelt att använda.

– Man skulle behöva lära sig att kommunicera med andra med sån här teknik, det skulle ta flera år. Kanske skulle det fungera om man stoppade in ett chip i alla barn när de föddes och det fick utvecklas på samma sätt som språket. Att sätta in det i vuxna tror jag inte på. Och samma problem finns för kommunikationen mellan människa och dator. Det är inte heller något som skulle uppstå spontant utan skulle behöva utvecklas och läras in över tid, säger han.

Frågan är om vi nånsin skulle komma till en punkt där vi kunde kommunicera mer effektivt via hjärnimplantat än vad vi redan gör i dag med hjälp av språket, ansiktsuttryck, tonfall och alla de miljontals minimala signaler som våra hjärnor har utvecklat till att bli fantastiska på att tolka.

– Det finns en tendens att underskatta biologi, en övertro på att vi kan göra saker bättre. Det kan vi inte. Det enda vi kan göra bättre är saker som biologin inte gör, till exempel lyfta tunga saker. Men vi kan inte konkurrera med biologi när det gäller saker som att få hjärnan att fungera bättre, säger Christian Balkenius. Trots allt är vi imponerande bra på att förstå varandra, även om det kan kännas skönt att söka tröst hos den ständigt inkännande Eliza.

Torill Kornfeldt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt