H2GS satsning på fossilfritt stål ”blixt från klar himmel” 

2021-03-01 06:00  

Hur stor konkurrent blir nykomlingen H2 Green Steel till SSAB? Varför satsar de på ett så kallat minimillkoncept? Och hur mycket oro kommer deras entré att skapa på skrotmarknaden? 

Startupbolaget H2 Green Steel (H2GS) presenterade nyligen sina planer på att starta storskalig tillverkning av fossilfritt stål i Norra Svartbyn utanför Boden. Produktionen ska vara igång redan 2024, alltså två år före jätteprojektet Hybrit, vars målsättning är att bli först i världen med fossilfritt stål.  

H2GS ska precis som Hybrit använda sig av elektrolysörer för att tillverka vätgas. I stället för att reducera syret från järnmalmen i en kokseldad masugn ska vätgasen utföra samma uppgift, med en metod som kallas för direktreduktion.

Läs mer: Jättesatsningen: Fossilfritt stål redan 2024 

Satsning helt okänd för Swerim

Under presskonferensen nämnde investmentbolaget bakom H2GS, Vargas, att de såg fram emot att kunna samarbeta med bland annat metallforskningsinstitutet Swerim i Luleå. På Swerim verkar dock satsningen fram tills i tisdags ha varit helt okänd. 

– Den kom som en blixt från klar himmel. Jag tror inte att någon på institutet har haft kännedom. Det är en gigantisk investering de tänker sig, säger Johan Eriksson, affärsutvecklare för metallurgi på Swerim. 

Johan Eriksson har lång erfarenhet från stålindustrin, bland annat som anställd på SSAB. De senaste 18 åren har han jobbat på Mefos, som för ett par år sedan bytte namn till Swerim. Institutet ägs till 80 procent av industrin och till resterande del av staten genom forskningsinstitutet Rise.

Johan Eriksson, affärsutvecklare för metallurgi på Swerim.  Foto: Swerim

Vad är minimill för något? 

H2GS tänker bygga stålverket enligt ett koncept som kallas för minimill. Konceptet utvecklades i USA under 1970-talet med idén att strömlinjeforma och komprimera tillverkningskedjan, bland annat för att undvika energislösande omvärmningssekvenser, berättar Johan Eriksson. 

Råvaran brukar främst vara järnskrot, men kan också komma från jungfruligt material som direktreducerats med hjälp av naturgas. Att som H2GS (eller Hybrit för den delen) direktreducera med ren eller nästan ren vätgas görs inte någonstans i världen idag.   

Järnet i ett verk av minimilltyp smälts i en elektrisk ljusbågsugn, behandlas till rätt stålkvalitet och stränggjuts ut till ämnen av olika form beroende på slutprodukt (se faktaruta). Till en början var podukterna som tillverkades av ämnena främst av enklare karaktär, typ armeringsjärn eller stänger. 

Under 1980-talet utvecklades minimillkonceptet med maskiner som även kunde producera tunnare ämnen av typen slabs för plåttillverkning, cirka 70 till 90 millimeter tjocka. Det blev därmed möjligt att direkt valsa dem till platta produkter, till exempel plåt, medan ämnet fortfarande var varmt.  

– H2GS har ännu inte sagt vilken typ av gjutning de ska använda sig av, vilken tjocklek på slabsen de får. Men det företaget berättat hittills tyder på att de vill bygga ihop stål- och valsverk, säger Johan Eriksson. 

I grunden skiljer sig verk av minimilltyp inte så mycket från andra skrotbaserade verk, annat än att processen är väldigt strömlinjeformad. Som en följd kan man även få en mer begränsad produktportfölj, fortsätter Johan Eriksson. 

Det finns egentligen inte några verk av minimilltyp i vare sig Sverige eller Europa idag, utan de är främst koncentrerade till USA.  

Skrotbaserade verk finns det däremot gott om. Höganäs i Halmstad, Uddeholms i Hagfors samt rostfrittspecialisterna Outokumpu och Sandvik är några exempel. SSAB:s verk i Luleå och Oxelösund är däremot malmbaserade (kallas även integrerade verk), det vill säga den huvudsakliga ingrediensen är råjärn som reducerats från malm i en masugn. 

H2GS avser inledningsvis att använda sig av cirka 60 procent skrot och 40 procent jungfruligt järn från direktreduktion av järnsvamp, en förädlad variant av järnmalm. När produktionen är igång vill företaget använda spillskrot från sina kunder för att tillverka nytt stål.

Läs mer: Elektrolysörer blir nyckeln i LKAB:s omställning

Två ton koldioxid per ton stål? 

H2GS sa under presskonferensen att de vill sänka utsläppen per producerat ton stål från dagens 2 ton koldioxid till cirka 100 kilo 

Johan Eriksson påpekar att siffran 2 ton CO2 per förmodligen gäller utländskt stål tillverkat i ett malmbaserat verk kombinerat med ett kokseldat sinterverk, där malm och restprodukter förbehandlas till större klumpar som sen går in i en masugn. 

– SSAB ligger inte så högt, eftersom de inte har något sinterverk, utan använder väldigt ren järnmalmspellets från LKAB. De ligger alltså under det internationella snittet men över 100 kilo, säger han. 

Blir H2GS en konkurrent till SSAB?

H2GS vill tillverka platta stålprodukter för fem olika segment: personbilstillverkare, tillverkare av kommersiella fordon, vitvarutillverkare, möbeltillverkare och tillverkare av industriell utrustning. Målsättningen är att tillverka fem miljoner ton om året till 2030. 

Därmed behöver de inte nödvändigtvis bli en direkt konkurrent till någon av de befintliga svenska ståltillverkarna. 

– Med en ny aktör blir frågan: Kommer de också försöka hitta en egen nisch att bli världsledande på? Eller vill de helt enkelt bli världsledande på grönt stål, inom ett visst begränsat sortiment förstås, frågar han sig. 

Enligt Swerims presstalesperson är det ungefär 60 år sedan det senast startade ny stålproduktion i Sverige. Många stålverk har däremot lagt ner under samma tidsperiod, konstaterar Johan Eriksson. 

– För 60–70 år sedan fanns det många små stålverk. Många har nu lagt ner eller konsoliderats, samtidigt som produktionen i de som fortfarande finns kvar har ökat kraftigt. Dessa har samtidigt nischat sig så att respektive tillverkare i princip är världsledande inom sin marknad, säger han. 

Johan Eriksson tror att projektet kan generera en hel del oro på marknadssidan. Inte minst eftersom företaget vill ta tillbaka skrot från sina kunder, enligt samma modell som batteritillverkaren Northvolt vill göra med uttjänta batterier.  

– Det råder redan idag brist på vissa typer av skrot, framför allt det med små mängder legeringar i. Så det kan säkert bli en intressant utveckling på det området.

Läs mer: Gruvjättens planer på fossilfritt järn kräver 55 TWh

Vilka utmaningar har H2GS? 

Om vi bortser från finansiering, tillstånd, den ambitiösa tidsplanen etcetera, och riktar in oss på de tekniska aspekterna, nämner Johan Eriksson att få systemet med elektrolysörer och direktreduktion med vätgas att fungera. Det är alltså precis samma utmaning som Hybrit står inför. 

Vad gäller själva ståltillverkningen, det som sker efter direktreduktionen, finns andra utmaningar.  

–  Det är en sak att tillverka stål, en annan att tillverka produkter av stålet. Även om det finns en stor efterfrågan på grönt stål med liten koldioxidbelastning så vill konsumenterna till syvende och sist ha en produkt som håller. Men så mycket mer än så kan jag inte säga, eftersom jag inte vet så mycket om deras process, säger han.

Fakta: H2 Green Steel 

Grundades 2020 med målet att etablera fossilfri stålproduktion i Norra Svartbyn utanför Boden. 

Siktar på att producera 5 miljoner ton stål innan 2030. 

Ska använda sig av direktreduktion av malm med vätgas för att producera järnsvamp, som senare blir stål i en elektrisk ljusbågsugn. 

Investmentbolaget Vargas är grundare och största ägare. Vargas är även medgrundare av batteritillverkaren Northvolt. 

Investerare i första finansieringsrundan på en halv miljard kronor är: Vargas, Scania, SMS Group, Bilstein Group, EIT Innoenergy, Christina Stenbeck, Daniel Ek, Altor Fund V, Imas Foundation. 

Fakta: Stränggjutning 

Efter att stålet har tillverkats gjuts det ut i olika format av en stränggjutningsmaskin. 

De olika formaten används beroende på vilken produktgrupp som man därefter tillverkar.  

Ett sådant format är slabs (rektangulärt tvärsnitt med bredd minst två gånger tjockleken). En normaltjock slab kan vara 200–300 millimeter, en tunn slab 70–90 millimeter. 

Exempel på andra format är billets (kvadratiskt/nästan kvadratiskt tvärsnitt med sidorna 90–160 millimeter) och blooms (kvadratiskt tvärsnitt större än billets).

Slabs är utgångsmaterialet framförallt för tillverkning av platta produkter, exempelvis plåt och band.

Billets är utgångsmaterialet för tillverkning av långa produkter, t.ex. stång, profiler, tråd och rör.

Blooms kan vara utgångsmaterial vid tillverkning av både platta och långa produkter.

Källa: Johan Eriksson, Swerim, Jernkontoret

Johan Kristensson

Mer om: Stålindustri

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt