Såg vid såg vart än jag såg

2015-09-16 06:39  

Upp som en sol och ner som en pannkaka, så kan man bäst beskriva de norrländska sågverkens utveckling 1850–1950. I dag sågas mer trävaror i Götaland än i Norrland, skriver författarna av en ny bok om sågverksindustrins historia.

Egentligen börjar historien om den norrländska sågverksindustrin år 1846. Det var då som Förenade kungadömet Storbritannien avskaffade importtullarna på spannmål, trävaror och mycket annat sedan frihandelsförespråkarna tagit makten i parlamentet. Grosshandlarhusen i Göteborg, med Dickson och Röhs i spetsen, anade genast morgonluft. Här kunde man gräva guld med täljknivar genom att exportera virke till England. Nu var det dags att exploatera de stora skogarna i Norrland.

Med hjälp av kapital från de göteborgska handelshusen anlades snart sågverk längs hela Norrlandskusten och exporten tog fart. Priserna för sågade varor var bra, och timmer kunde köpas billigt från bönderna i inlandet och flottas ner till kusten på älvarna. Pengarna strömmade in och sågverksägarna gjorde sagolika vinster. Under några decennier hade Sverige i det närmaste monopol på trävarumarknaderna i Europa. Framför allt gick exporten till England, men även till Frankrike och Nederländerna. 80 procent av Sveriges trävaruexport kom från sågverken på Norrlandskusten.

Sågverksindustrin växte snabbare än någon annan bransch på 1800-talet och blev på kort tid en storindustri i paritet med järnhanteringen. Förmögenheter byggdes på Norrlandskusten med hotell Knaust i Sundsvall som symbol för den nya rikedomen.

Men hungrig vill ha mer. För att säkra virkestillgången köpte sågverksbolagen upp stora arealer bondeskog eller ingick långtidskontrakt om fri avverkningsrätt. Man passade också på att i smyg avverka en del av kronans skogar, men då tog det hus i helvete.

1867 upptäcktes att ”någon” hade fällt tusentals träd i Västerbottens kronoskog och sedan flottat ner timret till James Dicksons sågverk i Baggböle i Umeälven. Sågverkets ledning frikändes efter en segsliten process, men ordet ”baggböleri” kom att betyda alla typer av oegentligheter i samband med sågverksbolagens verksamhet. Inte minst de suspekta affärer där bönder med brännvinets hjälp lurades att sälja sin skog billigt till sågverksbolagen.

Alla var dock inte lika optimistiska om sågverksbranschens ljusa framtid. ”Sågverken är en övergående fluga. Snart är timret i Norrland slut”, hävdade mer försiktiga kapitalister, och anade att priserna snart skulle falla och att det norrländska timret, en tillgång som tidigare setts som outsinlig, med tiden skulle ta slut. Problemet var att de norrländska skogarna på kolonialt vis exploaterades utan någon som helst tanke på föryngring för framtiden. Det kunde inte hålla i längden. Skog växer långsamt, och i synnerhet i norr.

Det skulle visa sig att olyckskorparna fick rätt.

Priserna sjönk sedan även Finland och Ryssland gett sig in i trävaruexporten i slutet av 1800-talet, men de svenska sågverken klarade krisen genom att öka volymerna. Efter en tillfällig prisstegring omedelbart efter första världskriget gick botten ur trävarumarknaden, och skogsbolagen koncentrerade sig alltmer på tillverkning och export av massa och papper. I samband med depressionen 1930 spred sig sågverksdöden längs Norrlandskusten, vilket gjorde att arbetslösheten i sågverkssamhällena steg till oanade höjder och ledde till social oro och slutligen till skotten i Ådalen. På Seskarö i Haparanda skärgård las öns två sågverk ner, vilket innebar att hela öns befolkning plötsligt stod utan inkomst.

De dåliga tiderna diskuterades i riksdagen, och efter mycket om och med beslöts att staten skulle gå in och rädda arbetstillfällena, framför allt i Norrbotten. Aktiebolaget Statens skogsindustrier, Assi, bildades 1942 och tog över en del av de konkursade sågverken i syfte att lindra den akuta nöden. Timret fick man från Domänverket som förvaltade kronoskogarna.

Samtidigt som  sågverksindustrin på Norrlandskusten decimerades kraftigt började det gå allt bättre i södra Sverige. Där hade man tidigt insett vikten av nyplanteringar för ett hållbart skogsbruk, och i dag sågar man mer timmer i Götaland än i Norrland. Totalt står virket nu för 2 procent av det svenska exportvärdet.

År 1900 sågades 6 miljoner m3 trävaror i Sverige av 40 000 man. Hundra år senare, år 2000, sågades 17 miljoner m3 till ett värde av 20 miljarder kronor av 10 000 man. Produktivitetsökningen har i och för sig varit stor, men svensk sågverksindustrihistoria kan knappast ses som en framgångssaga.

– Av de 110 åren sedan förra sekelskiftet har 33 varit goda och 77 bedrövliga, säger Sten Nilsson, professor vid Skogshögskolan.

– Branschen har vägrat göra nödvändiga strukturförändringar. Man har haft dålig vidareförädling av sina produkter. Och man har envisats med produktionsökningar under tider med låga priser.

Varför det?

– En mogen bransch som skogsindustrin lider av rigida strukturer och värderingar. Det är brist på nya idéer, och det bedrivs väldigt lite forskning. Trä är ett underutnyttjat material trots att det har utmärkta miljöegenskaper.

 

 

Konsten att såga timmer

Att såga plank av timmerstockar för hand är ett minst sagt slitsamt göra. Inte underligt att man i Norden sedan urminnes tider valt att bygga trähus i bilat timmer. Bräder och plank användes bara till golv och snickerier. Men faktum är att det fanns mekaniska sågar här och där redan under medeltiden. De kallades kvarnsågar, eftersom man utnyttjade vattenkraften från befintliga mjölkvarnar för att driva en sågram i en upp- och nedgående rörelse för att såga plank av timmerstockar.

– Den första riktiga svenska vattenramsågen påstås ha byggts 1447 i Forsvik och haft ett 10 mm tjockt smitt sågblad, säger Thomas Thörnqvist, skogshistoriker och en av författarna till boken ”Sågad skog för välstånd” utgiven av Kungliga Skogs- och lantbruksakademien.

Från slutet av 1700-talet kom sedan förbättrade sågar med 3 mm tjocka blad och mellan 7 och 11 blad per ram som ökade kapaciteten och gav betydligt mindre svinn i form av sågspån.

En ramsåg hade vanligtvis två ramar med fyra eller fler sågblad kopplade till vevaxeln på maskinen. Antingen använde man så kallad genomsågning – stocken sågades rakt igenom i ett antal plankor som sedan fick kantsågas i en annan maskin. En metod som gav mindre spill var blocksågning. Där sågades först två battar (och eventuellt två bräder med valkant) bort. Därefter vreds stocken 90 grader och sågades upp i ett antal färdiga plank eller bräder  (plank är tjockare än 38 mm), se figuren ovan.

Så kom ångsågarna i mitten av 1800-talet. Först ut sägs Tunadalssågen i Alnösundet utanför Sundsvall ha varit, men det fanns faktiskt en mindre ångsåg i Stockholm redan 1829.

Ångsågarna gjorde att sågverken nu kunde anläggas närmare råvaran, utan hänsyn till strömmande vatten. I stället blev det närheten till kommunikationer för transporten till avnämarna som bestämde lokaliseringen. ”Där ångtåg går där ångsåg står”, sa man i södra Sverige.

När elektriciteten kom blev det allt vanligare med cirkelsågar, i synnerhet för sågning av klenare virke och kantsågning av plank och bräder. Nästa steg i utvecklingen var bandsågar och kombinerade så kallade reducersågar.

Även virkeshanteringen mekaniserades alltmer. Timmerhästarna ersattes av gaffeltruckar. Det sågade virket började torkas maskinellt i hallar vilket gjorde att tiden från avverkning av timret till leverans av trävaror färdiga för användning kunde förkortas med ett halvår.

Under lång tid drevs sågverks­industrin närmast hantverksmässigt, men sedan några decennier har driften i större sågverk automatiserats och datoriserats. I dag finns maskiner som läser av stockarna tredimensionellt och beräknar hur varje stock ska sågas för att få det bästa utbytet och högsta kvalitet.

Flottningen av timmer på älvarna, som varit ett så typiskt inslag i landskapen i norra Sverige, minskade alltmer redan från 1940-talet. Anledningen var det stora svinnet och skadorna på timret. Det blev helt enkelt billigare att köra timmerstockarna på lastbil till sågverken.

Längst pågick flottningen i Värmland. Den sista rumpan gick 1991 på Klarälven. En epok var slut.

 

Läs mer om de svenska sågverkens historia i ”Sågad skog för välstånd – den svenska sågverksindustrins historia 1850-2010”, KSLA 2015. Redaktör Ronny Pettersson. Inbunden, illustrerad. Cirkapris 261 kronor.

och på

www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_
history_69f/1976_1_2.pdf

 

 

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt