När Stockholm fick elektriskt ljus

2018-02-04 06:59  

Det var först när spårvagnarna och glödlamporna med wolframtråd kom som elektrifieringen verkligen tog fart.

Det är luciakväll den 13 december år 1878 och jag befinner mig i Kungsträdgården i Stockholm. De fåtaliga gaslyktorna sprider ett blekt ljus över parken, men vid Blanchs Café uppe vid hörnet mot Hamngatan tränger ett starkt vitt ljus ut från etablissemanget. Det vimlar av folk som försöker tränga sig in. Vad är det som pågår?

”I kväll har vi svensk premiär för en världsnyhet”, säger en frackklädd kypare som försöker bringa ordning i kön vid ingången. ”För första gången i Stockholm bjuder vi på elektriskt ljus inomhus. Välkomna. Observera att inträdet kostar en krona. Men då får ni också vara med om något alldeles enastående. Ni får skåda ljuset.”

Inne i lokalen trängs festklädda människor under de eleganta ljuskronorna. Men det är inte gaslampor som lyser, utan fyra starkt strålande glober i taket. Vi blinkar i det kraftiga ljuset. Hur kan något lysa så starkt? En obehaglig stickande lukt som uppenbarligen kommer från lamporna förtar tyvärr en del av upplevelsen.

”Det här är moderna ljusbåglampor av ryssen Pavel Jablotjkovs konstruktion”, säger kyparen. ”Patenterades häromåret. De här lamporna kan brinna i många timmar utan att elektroderna behöver justeras eller bytas. Fiffigt va? Elektriciteten är framtiden. Snart kommer vi att ha elektriskt ljus i hela stan. Åtminstone i de bättre delarna.”

”Varifrån kommer strömmen?” frågar jag.

”Vi har en ångmaskin här bakom som är kopplad till en dynamo. Så leds strömmen upp genom sladdarna ni ser därborta i hörnet. Likström, naturligtvis. Över hundra volt!”

”Oj!” säger någon. ”Fantastiskt!” säger någon annan.

”Äsch. Det är säkert bara en fluga”, fnyser en tredje. ”Ett trick för att tjäna mer pengar och att få gästerna att betala en extra krona. Luktar illa gör det också. Tacka vet jag hederligt gasljus.”

Det tog sin tid innan elektriciteten slog igenom på bred front. Det gjordes visserligen under 1880-talet experiment med elektriska gatlyktor lite här och där i Stockholm, men några större installationer var det inte frågan om.

Inte så konstigt. Dels lämpade sig inte bågljuset för inomhusanvändning, dels krävde båglamporna daglig tillsyn. Men på 1880-talet kom Thomas Edisons koltrådsglödlampa. Plötsligt fanns en elektrisk ljuskälla som var användbar både inom- och utomhus.

Nu uppstod här och där små privata ångdrivna elverk som med luftledningar distribuerade ström till kunder inom de närmaste omgivningarna.

På Trädgårdsgatan bakom Storkyrkan byggde Elektriska Belysningsaktiebolaget den dittills största kraftstationen. Tyvärr ökade förlusterna i ledningarna med avståndet så att bara kunder i Gamla stan kunde elektrifieras.

Men intresset för elektrisk belysning växte alltmer runt om i Sverige. I Härnösand gick kommunen i täten och anlade redan 1885 ett eget elektricitetsverk. Men i Stockholm var de styrande skeptiska. Ville någon starta sitt eget elverk till några lampor gick det väl bra. Bara de inte la ner ledningarna i gatan, det var förbjudet.

Elektriskt ljus blev mer och mer populärt, och småelverken blev fler och fler. Vid slutet av 1888 fanns det i Stockholm över 12 000 glödlampor. Stadens styresmän vaknade upp. Var kanske elektriciteten en bra och lönsam idé trots allt?

Det beslutades efter mycket om och men att ett kommunalt ångdrivet elektricitetsverk skulle anläggas vid Regeringsgatan 38 (tomten bakom NK) för att leverera ström till gatubelysning på nedre Norrmalm och till hugade privatkunder.

Självaste Ferdinand Boberg, en av landets främsta arkitekter, anlitades för att rita byggnaden. För fint skulle det vara nu när man byggde för den nya tidens teknik. Den 1 september 1892 startade driften vid Brunkebergs-verket, som anläggningen kallades.

Verkets utrustning bestod av två trippelexpansions kolvångmaskiner med direktkopplade likströmsgeneratorer på vardera 150 KW 110 volt likström. Bränslet bestod av kol som fraktades från Värtahamnen med hästforor.

Kylvatten till kondensorerna fick man från en brunn som grävdes från källaren rakt ner i marken under Brunkebergsåsen. För att täcka belastningstoppar fanns i källaren även ett stort ackumulatorbatteri med en kapacitet av 2 500 amperetimmar.

Verket blev dock ingen dundersuccé. Knappast förvånansvärt eftersom elpriset var så högt: 80 öre per kilowattimme. Detta att jämföra med en grovarbetares lön som låg på 25 öre per timme. Under det första året hade verket bara 163 abonnenter. Det var bara de allra rikaste och lyxbutikerna vid Regeringsgatan och Drottninggatan som hade råd att abonnera på elektriskt ljus.

Men det skulle komma andra tider och andra kunder. Och förresten sänktes kilowattpriset 1893 till 60 öre per kilowattimme. Antalet kunder ökade sakta men säkert, och anläggningen utökades gradvis så att den vid slutet av 1899 omfattade fem ångmaskiner med en sammanlagd effekt av 2 000 kilowatt.

50 000 lampor var anslutna till nätet, och priset för motorström för industriändamål hade sänkts till 20 öre per kilowattimme. Nu var hela utrymmet på tomten utbyggt, samtidigt som efterfrågan på elektricitet fortfarande ökade. Det fanns bara en sak att göra. Att bygga ett helt nytt kraftverk utanför centrala stan.

Det blev Värtaverket i Hjorthagen. Ett praktiskt och bra läge med tillgång till Saltsjön och kajer för lossning av kol och andra förnödenheter. Dessutom skulle verket i framtiden kunna användas som mottagningsstation för elkraft från planerade vattenkraftverk i norr.

Redan 1898 hade Stockholm hört sig för med Statens vattenfallsverk om att få köpa eller arrendera kronans del i Älvkarlebyfallen. Där skulle man kunna anlägga ett vattenkraftverk och sedan använda den nya tekniken, högspänd trefas växelström, för att transportera elkraften till Stockholm.

Anläggningarna i Värtaverket byggdes för den nya växelströmstekniken. Det omfattade till en början två ångmaskinsdrivna trefasgeneratorer om 1 500 kW vardera. De gav 6 000 volt 25-periodig växelström som leddes genom jordkablar, dels till Brunkebergsstationen och dels till ytterligare en rad nya understationer, som Thulestationen vid Thulegatan/Rådmansgatan, Katarinastationen på Söder, Djurgårdsstationen vid Skansen, Kronobergsstationen vid St Eriksgatan och Östermalmsstationen vid Armémuseum.

Där likriktades strömmen med hjälp av motoromformare till 220 volt likström som sedan distribuerades till kunderna. Industrier kunde även få leverans av 6 000 volt trefasström och sedan själva transformera ner strömmen till vad de nu ville ha.

Hösten 1903 gick ångmaskinerna i gång vid Värtaverket. Men det blev ingen vattenkraft från Älvkarleby. Förhandlingarna med Vattenfallsverket hade strandat. I stället startades förhandlingar med Söderfors bruk om att köpa mark och strandrätt vid Untrafjärden för att bygga ett vattenkraftverk där.

Det tog sin tid innan allt var klart, men 1905 kunde äntligen projekteringen av Stockholms eget vattenkraftverk vid Dalälvens nedre lopp sätta i gång.

Nu knoppades Stockholms Elektricitetsverk av från Gasverket, som det tidigare varit en del av. Man fick också en ny storkund, spårvägen.

Den 10 februari 1905 gick den allra sista turen med hästspårvagn. Sedan flera år hade elektriska spårvagnar varit i drift med en egen kraftstation på Söder, men nu ökades det elektriska spårvägsnätet kraftigt. Spårvägen på Norrmalm köpte sin ström från en omformare för 700 volt likström från Thulestationen.

1908 kom nästa tekniska innovation, metalltrådsglödlampan. Sedan 1800-talets slut hade forskare och ingenjörer runt om i världen försökt att finna något bättre än Edisons koltrådslampa. Ungraren Alexander Just och kroaten Franjo Hanaman i Budapest hade patenterat en glödlampa med glödtråd av metall.

De kallade sina lampor Tungsram, en kombination av de två kemiska namnen på grundämnet i glödtråden: tungsten och wolfram. Strax därefter började produktionen av tyska metalltrådslampor från Osram, med glödtråd av osmium och wolfram.

De nya lamporna var betydligt energisnålare, gav högre ljusutbyte och var mer hållbara än Edisons koltrådslampor. Snart var de dessutom billigare. Det hela påminner lite om vår tids övergång från glödlampor till ledbelysning.

På elektricitetsverket var man till en början bekymrade över utvecklingen. Skulle de nya strömsnåla lamporna kanske göra att efterfrågan på elkraft, och därigenom elektricitetsverkets vinster, minskade?

Men det var ingen fara. Tvärtom. Nya kunder strömmade till, och Värtaverket byggdes ut med nya maskiner för att klara efterfrågan. Två ångturbiner om 1 500 kW vardera köptes från schweiziska Oerlikon 1907. Två år senare beställde man ytterligare två, denna gång på 6 000 kW vardera. 1913 installerades en på 7 500 och 1917 en på 10 000 kW.

Men nu hade första världskriget startat. Kolpriset steg alltmer under krigets gång och var till sist uppe i det tiodubbla mot 1914. Det blev elransonering, sparkampanjer och höjda priser.

Inte minst eftersom bygget av vattenkraftverket vid Untra i Dalälven hade försenats kraftigt. Mycket av utrustningen till verket var beställt från Tyskland och kunde på grund av kriget inte levereras. Generatorer, transformatorer och isolatorer till högspänningsledningarna fick produceras i Sverige bäst det gick.

I dag finns många av de gamla omformarstationerna från Elektricitetsverkets barndom fortfarande kvar. De flesta av dem ritades av Ferdinand Boberg och byggdes i tegel med vackra utsmyckningar. Den allra första elverket, Brunkebergsstationen vid Regeringsgatan, revs dock 1931 för att ge plats åt en tillbyggnad för NK. En plakett på på fasaden minner om elektricitesverket.

En del av Brunkebergsstationen sparades vid rivningen. Den monumentala portalen med en fris av glödlampor i sten. Hela valvet flyttades och monterades in i Thulestationen, fastigheten Tulegatan 11 där Stockholms Elektricitetsverk hade sitt huvudkontor. Längre norrut på fasaden finns ljusgudinnan själv. Som en elektrisk superlucia står hon över porten till nummer 13 med huvudet omgärdat av glödlampor.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer