”Nyansera debatten om autonoma vapensystem”

2020-12-02 17:10  
En övervakningsdrönare, AeroVironment RQ-20 Puma. Foto: Sgt. Bobby Yarbrough/Science Photo Library/TT

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. Den svenska debatten om dödliga autonoma vapen försummar dessa försvarssystems humanitära och militära potential, skriver Philip Anstrén.

Motståndet mot autonoma vapen växer i Sverige. Svenska civilsamhälles-organisationer gick tidigare i år tillsammans för att publicera en debattartikel som efterfrågade ett globalt förbud mot “mördarrobotar.” Socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har gått ut med liknande krav i olika forum.   

Dessa aktörer har dragit befogad uppmärksamhet till orosmoln kring utvecklingen av autonoma vapen. De vapensystemen riskerar att sänka tröskeln för krig genom att göra det möjligt för länder att gå in i väpnade konflikter utan att riskera sina medborgares liv. Autonoma vapen riskerar också att undergräva internationell rätt då de kan göra det svårare att utkräva ansvar för krigsbrott.

De problemen måste bemötas. Men fokusen på dem får inte göra debatten onyanserad. Autonoma försvarssystem har också humanitära och militära fördelar. En mindre svartvit debatt behövs för att se till att dessa inte förbises.

Debatten om autonoma försvarssystem handlar nästan uteslutande om vapen som kan identifiera och döda mål utan mänsklig inblandning. Det är ett snävt perspektiv. “Autonoma försvarssystem” är ett brett paraplybegrepp som också täcker halvautonoma system och autonoma system som inte är dödliga i sig. 

Det är viktigt att förstå detta, för det pekar mot hur autonoma försvarssystem kan bidra till att göra krig mer mänskligt.

Artificiella intelligenser har inga känslor, de känner inte stridens hetta och de är också mycket bättre än människor på att snabbt och precist bedöma information. Dessa förmågor kan vara till stor hjälp i situationer där människor begår krigsbrott av misstag.

Autonoma försvarssystem har andra potentiella humanitära tillämpningar.

Svärmar av små autonoma drönare skulle i framtiden kunna bidra till att skydda civila i krigssituationer. Tanken är att de bildar skyddande moln kring dem och sedan leder dem till säkerhet. Mänskliga piloter har ingen chans att koordinera den mängd drönare som skulle behövas för att kunna göra detta.

Autonoma försvarssystem har också mycket att bidra med till Sveriges säkerhet. Regeringen tvingades återinföra värnplikten på grund av problem med att ta in och behålla tillräckligt många rekryter. Den svenska befolkningen blir dessutom allt äldre. Till och med halvautonoma system skulle göra det lättare att bemöta sådana demografiska utmaningar. De har nämligen så kallade multiplikatoreffekter: de kan hjälpa en soldat att kontrollera flera vapen samtidigt.

Sverige är ett stort, glest befolkat land med komplex geografi – från östkustens skärgård till fjället i norr. Det skapar många sårbarheter som fientlig makt kan utnyttja. Autonoma försvarssystem skapar unika möjligheter att hantera dessa risker: de kan bidra till att avlasta personal som arbetar under svåra geografiska förhållanden och garantera ständig militär närvaro i svåråtkomliga områden.

Den onyanserade svenska debatten om autonoma försvarssystem förbiser alla dessa fördelar. Det är riskabelt. Ett alltför svartvitt debattklimat riskerar att kväva den innovation som behövs för att förverkliga denna teknologis potential.

Sveriges hållning i den här frågan bör ta det i beaktande. Just nu är det inte uppenbart att den gör det. I årets utrikesdeklaration, till exempel, uttalade regeringen stöd för ett “effektivt internationellt förbud mot dödliga autonoma vapensystem som är oförenliga med folkrättens krav.” En motsvarande uppskattning för de positiva sidorna med autonoma system lös med sin frånvaro.

Regeringens förbudsspråk återspeglar också en idealism som berövar den svenska debatten mycket av dess nyans. Viktiga stater, bland annat Ryssland och USA, stödjer inte ett förbud mot autonoma vapen, vilket med allra största sannolikhet skulle bli verkningslöst utan deras deltagande. Det är ett problem.

Ett realistiskt internationellt regelverk som är acceptabelt för stormakterna samt balanserar för- och nackdelarna med autonoma vapen skulle vara att föredra.

Sverige bör i stället vara pådrivande för ett sådant. Det skulle vara det bästa sättet att ta till vara på möjligheterna och bemöta riskerna med autonoma vapen.

Philip Anstrén, skribent och debattör om utrikes- och säkerhetspolitik

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt