Vem tar ansvar för att rena PFAS-vattnet?

I flera år tränade Försvarsmakten med PFAS-haltigt brandskum, avsett för att släcka olje- eller bensinbränder, på flygflottiljen F17 i närheten av Kallinge i Blekinge. PFAS-ämnena spreds från brandövningsplatsen till grundvattnet och vidare till dricksvattnet. 2013 upptäcktes att dricksvattnet som gick till Kallinge innehöll höga halter.

Kallingeborna begärde ersättning från det kommunala vattenbolaget Ronneby Miljö och Teknik och vann i april i år den första ronden i Blekinge tingsrätt. Vattenbolaget har dock överklagat och begärt prövningstillstånd i hovrätten.

Märkligt nog är Försvarsmakten, som orsakade föroreningen inte inblandad i rättsprocessen.

En annan rättsprocess riktar dock in sig på Försvarsmakten. Uppsala Vatten och Avfall stämde Försvarsmakten 2019 för att ha förorenat grundvattnet i Uppsala genom sin användning av PFAS-haltigt brandsläckningsskum. Huvudförhandling ska hållas i mark och miljödomstolen i Nacka tingsrätt i slutet av augusti.

Uppsala Vatten kräver 252 miljoner kronor av Försvarsmakten och pekar på att föroreningen redan har lett till stora kostnader. Vattenbolaget har byggt in ett kompletterande reningssteg vid Bäcklösa vattenverk för att kunna rena vattnet med aktivt kol. Dessutom har bolaget haft kostnader för provtagning, analyser och personal.

”Eftersom PFAS inte bryts ner i miljön kommer föroreningarna inte att försvinna. Problematiken och kostnaderna på grund av föroreningssituationen kommer därför att kvarstå under överskådlig framtid. Uppsala Vatten kommer därmed att ha kostnader för att rena grundvattnet från PFAS-föroreningarna under all framtid”, skriver bolaget i sin stämningsansökan.

Vattenbolaget vill att Försvarsmakten vidtar saneringsåtgärder

Rening med aktivt kol är effektivt om det går att samla upp det förorenade vattnet och leda det genom filtret. Men kolet behöver bytas med jämna mellanrum, vilket gör det till en dyr metod.

Uppsala Vatten pekar på kostnader om drygt sju miljoner kronor bara för aktivt kol under tre års rening i Bäcklösa.

Nyligen anslöt sig Region Uppsala till stämningen och kräver nära 30 miljoner kronor av Försvarsmakten för att ha förorenat vattentäkten på Akademiska sjukhuset med PFAS.

– Det är viktigt att komma ihåg att vårt mål med processen inte endast är den ekonomiska kompensationen, utan framför allt att åstadkomma att Försvarsmakten vidtar nödvändiga saneringsåtgärder för sin förorening av vårt gemensamma vatten, säger Sigrid de Geyter, vd på Uppsala Vatten, i ett pressmeddelande.

En annan tvist som rör PFAS-skulder från brandövningar utspelar sig kring Karlsborgs flygplats vid Vättern, som är dricksvattentäkt för cirka 250 000 personer. Försvarsmakten har ansökt om att återöppna rullbanan på flygplatsen men då behöver banan förstärkas och dräneringen åtgärdas. Frågan är om det kan leda till att PFAS-ämnena sprids vidare.

En fjärde strid kring brunnarna i Hamre

Planerna har överklagats från flera olika håll, bland annat kommuner, privatpersoner och föreningen Aktion Rädda Vättern. Ärendet ligger nu på regeringens bord i form av tre skilda mål.

– Ärendena bereds inom regeringskansliet nu. Jag kan inte säga när beslut kommer, säger Åsa Wisén, handläggare på miljödepartementet.

En fjärde PFAS-strid har stått mellan privatpersoner i byn Hamre och Hudiksvalls kommun. Vid en villabrand i januari 2015 använde räddningstjänsten PFAS-haltigt brandskum för att släcka elden, vilket ledde till kraftig förorening av bybornas privata brunnar. Under flera år nekade kommunen att ta på sig ansvaret för att sanera området, men i juni 2020 landade rättsprocessen i att kommunen som verksamhetsutövare var ansvarig för att åtgärda brunnarna.

Insatsledaren vid branden åtalades för miljöbrott men friades i november 2020. Hovrätten ansåg att kunskapen om släckskummet måste finnas högre upp i organisationen än hos insatsledaren.

Rening med kolfilter avfärdas som "mycket kostsam"

Fallen i Hamre och Uppsala kännetecknas av att den som har orsakat föroreningen försöker undkomma ekonomiskt och praktiskt ansvar för sanering.

Med tanke på de stora kostnaderna för sanering är det förståeligt att förorenaren inte vill betala. Men jag önskar att de inblandade aktörerna kunde visa ett mer rakryggat ansvar för vattnet, som är vår gemensamma resurs.

Kanske är Kallinge det gyllene undantaget. Ronneby Miljö och Teknik uppgav 2015 för Ny Teknik att Försvarsmakten hade betalat ungefär tio miljoner kronor för provtagning, konsultarbete, miljöinspektörernas arbete samt nytt kol i kolfiltren i vattenverket. Vattenbolaget räknade då med att Försvarsmakten också skulle betala ytterligare cirka 25 miljoner kronor för att ansluta vattenverket till en ny vattentäkt utan PFAS.

Men om Försvarsmakten också vill stå för ett eventuellt skadestånd som Ronneby Miljö och Teknik måste betala till Kallingeborna återstår att se. I en rapport till regeringen i februari i år uppgav Försvarsmakten kort och gott att dess hantering av krav på skadestånd i mycket stor utsträckning är reglerad i lagstiftning. ”Myndigheten har både ett ansvar att betala för skador och ett ansvar att avhjälpa miljöskador”.

I rapporten framgår att Försvarsmakten har genomfört efterbehandlingsåtgärder vid 88 av 2 090 förorenade områden. 63 efterbehandlingsåtgärder har också vidtagits av Fortifikationsverket.

Förra året lämnade Försvarsmakten en handlingsplan för PFAS-förorenade områden till regeringen. Där skriver Försvarsmakten att dess del i miljöskulden är svårbedömd för att föroreningarnas utbredning ”generellt är osäkra” och för att det saknas tillförlitliga, kommersiellt etablerade och hållbara reningsmetoder för vatten och efterbehandling av mark.

Rening av vatten med kolfilter avfärdar Försvarsmakten som en ”mycket kostsam och icke hållbar process om den genomförs i större skala”.

"Saknas tydliga riktlinjer och styrning"

Ännu svårare är det att rena jord. Försvarsmakten bedömer att ”det i dagsläget inte är möjligt för myndigheten att genomföra storskaliga, hållbara samt ansvarsfulla efterbehandlingsåtgärder.”

Försvarsmakten anser också att det saknas tydliga riktlinjer och styrning för hur statens PFAS-förorenade områden ska hanteras. Det bör Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket få i uppdrag att ta fram, föreslår Försvarsmakten, och tycker att validering av efterbehandlingsmetoder ska ingå.

I handlingsplanen räknar Försvarsmakten upp sin vision för hur långt myndigheten har nått i PFAS-arbetet år 2030. Där finns en förhoppning om att efterbehandlingsåtgärder inom PFAS-förorenade områden då ska ha påbörjats. I alla fall där det är miljömässigt och kostnadsmässigt motiverat.

Frågan är om rättsprocesser kring PFAS hjälper eller stjälper när det gäller att få igång sanering. Kanske kan målen leda till mer uppmärksamhet kring problemet och ökade krav på åtgärder. Eller så kanske sanering bara förhalas.

Förhoppningsvis kan de tvister som rullar nu leda till en praxis som gör att andra förorenade områden kan hanteras snabbare i framtiden.

För just nu är det rätt oklart vem som ska driva på så att PFAS-förorenade områden renas.