Varats mysterier

Enligt boshongofolket i centrala Afrika fanns i begynnelsen endast mörker, vatten och den store guden Bumba. En dag när Bumba hade ont i magen kräktes han upp solen. Med tiden fick solens strålar en del av vattnet att torka upp så att marken framträdde. Men Bumba hade fortfarande problem med sin mage och kräktes lite till. Först kom månen och stjärnorna, sedan leoparden, krokodilen, sköldpaddan och slutligen människan.

Mayafolket i Mexiko och Guatemala var inte sämre på att berätta om hur skapelsen gick till. Enligt dem var skaparen olycklig för att ingen fanns som kunde prisa honom. Därför skapade han jorden, bergen, träden och djuren. Men djuren kunde ju inte tala, så han beslöt sig för att skapa människor också. Först gjorde han dem av lera och jord, men då kom det bara meningslöst pladder från dem. Han smulade sönder dem och gjorde nya av trä. Tyvärr blev de dumma och klumpiga. Han beslöt sig för att göra sig av med dem också, men en del av dem lyckades smita in i skogen och gömma sig. Det är de som numera är apor.

Efter mycket experimenterande lyckades skaparen till sist verkligen göra de första riktiga människorna av vit och gul majs. Så det är inte förvånande att mayafolket än i dag huvudsakligen livnär sig på just majs.

Vår tids skapelseberättelse är nog på sitt sätt lika fantasifull och långsökt som boshongofolkets och mayaindianernas, trots att den anses bygga på vetenskapliga fakta. Hör själva hur befängt det låter:

”Plötsligt uppstår hela universum ur ingenting i en stor smäll för 13,7 miljarder år sedan. Ur en expanderande gröt av heta kärnpartiklar av olika slag bildas med tiden atomer. Efter någon miljard år har de klumpat ihop sig till stjärnor och galaxer tills slutligen solsystemet bildas. Så sätter egendomliga kemiska processer i gång som gör att liv mirakulöst uppstår och utvecklas. Därefter är det bara en tidsfråga innan människan dyker upp och sprider sig över hela jordklotet.”

Så var det med den saken.

Nåväl. Men det finns en rad frågor som vår moderna naturvetenskapliga skapelseberättelse ger sämre svar på än de gamla sagorna. Varför skapades universum? Varför finns människan? Vad är det för mening med alltsammans?

”Av gammal hävd har det varit filosofin som tagit hand om sådana här frågor, men filosofin är död”, skriver den berömde rullstolsburne kosmologen Stephen Hawking i sin nya bok ”Den stora planen” (The Grand Design). Fysiken har tagit upp filosofins fallna mantel, och det är numera fysikerna som erövrar ny kunskap och söker svar på de stora frågorna om varats mysterier.

Hawking har skrivit boken tillsammans med en kollega vid namn Leonard Mlodinow. Tillsammans ger de en snabb resumé av naturvetenskapernas utveckling från antikens naturfilosofi till dagens teorier om supersträngar. Och det är där, i fysikens spekulativa frontlinje, som det börjar bli intressant.

Hittills har fysikerna misslyckats med att skapa en ”GUT” (Grand Unified Theory), en enhetlig teori som förenar alla de fyra fundamentala krafterna: gravitationen, elektromagnetismen, den svaga och den starka kärnkraften. Men nu kanske en möjlighet till genombrott finns, hävdar Hawking och Mlodinow.

Lösningen heter M-teorier, och de beskriver världen i elva dimensioner – tio rumsdimensioner plus en tidsdimension. Nu kan man fråga sig varför i all världen kosmologerna och fysikerna envisas med att hävda att världen är så besynnerligt funtad när var och en kan se att det bara finns tre rumsdimensioner: höger-vänster, upp-ner och framåt-bakåt. Svaret vi får är att matematiken kräver detta. För annars går inte ekvationerna ihop.

Anledningen till att vi tror att vi lever i en värld begränsad till futtiga tre rumsdimensioner anses vara att de övriga sju ligger så tätt hoprullade i sig själva att de inte märks. Tänk er ett sugrör. Det utgör ju faktiskt en hoprullad yta, men på lite håll liknar det närmast ett streck.

För att göra det hela extra krångligt handlar det inte om en enda teori utan en hel mängd som hänger samman, var och en är giltig under vissa omständigheter. Hawking och Mlodinow jämför M-teorierna med kartblad som visar jordens yta. Eftersom jorden är en sfär går det inte att rita en platt karta över hela jordytan. Däremot kan man rita en mängd platta kartblad över begränsade områden. Precis som kartbladen överlappar varandra i skarvarna överlappar M-teorierna varandra i kanterna.

Jaha, men varför ser då världen ut just som den gör? Varför är naturkonstanterna anpassade till precis sådana värden som gör att atomer kan bildas och materia överhuvud taget kan formas?

– Tja, svarar författarna och hänvisar till den ”antropiska principen”. Världen måste vara beskaffad så som den är för att vi människor ska kunna finnas. I alla fall vår värld. För kanske finns det hur många andra parallella universa som helst med andra naturlagar. Fast dem kommer vi aldrig att kunna se.

Kanske är det så som doktor Pangloss säger i Voltaires lilla bok Candide, att vi lever i den bästa av alla möjliga världar. Ja, kanske till och med den enda möjliga. Varat är och förblir ett mysterium.

Stephen Hawking är själv ett levande bevis för varats mysterium. Egentligen borde han inte finnas alls, i alla fall inte enligt läkarvetenskapen.

Som 21-årig doktorand i Oxford fick han diagnosen ALS, en obotlig nervsjukdom. Läkarna gav honom på sin höjd ett halvår att leva innan sjukdomen skulle förlamat honom helt så hjärtat skulle sluta slå. Det var för 48 år sedan. Han sitter sedan dess i rullstol utan att kunna röra annat än ögonen och ett finger. Med fingret manövrerar han sin dator. Han kan inte tala, utan använder datorns röstsyntes för kommunikation.

Trots alla sina handikapp har han fram till 2009 uppehållit en professorstjänst i Cambridge (The Lucassian Chair, samma tjänst som en gång innehades av Newton), och har skrivit både drivor av vetenskapliga artiklar om svarta hål och uppmärksammade populärvetenskapliga böcker.

1988 utkom hans bok ”Kosmos, en kort historik”, som omedelbart blev en knallsuccé. Hittills har den sålts i över tio miljoner exemplar.

Stephen Hawking har också lyckats med konststycket att komma på skvallerpressens löpsedlar genom att skilja sig från sin hustru Jane och gifta om sig med sin sköterska. Jane hämnades genom att skriva en bok där hon beskriver sin före detta man som en elak tyrann. År 2000 skrev en engelsk dramatiker vid namn Robin Hawdon en teaterpjäs om Hawking och hans liv som i mångt och mycket byggde på boken. Hawdons pjäs ”God and Stephen Hawking” var visserligen lite småkul, men blev ingen större succé. Den fick dock en hel del textreklam i brittisk press, eftersom Stephen Hawking rasade och gjorde sitt bästa för att få den stoppad.

Efter Jobbetredaktören hade förmånen att få träffa Stephen Hawking för en kort intervju 2003 när han besökte Stockholm och föreläste i Aula Magna. Intervjufrågorna lämnades i förväg, och Hawking programmerade sedan in svaren i sin dator. Så här löd min sista intervjufråga:

”Professor Hawking, det finns många obesvarade frågor inom naturvetenskapen. Vilken fråga skulle ni helst av allt vilja få ett svar på?”

”Varför universum skapades”, svarade Stephen Hawking via sin dators röstsyntesmodul.

”Jaha. Och finns det någon fråga som ni inte vill ha svar på?”

Han tittade på mig med en glimt i ögonen. Munnen vreds till ett snett leende, men han svarade inte.