Krönikor

Valet handlar om ”millioner år”

Anna Orring är reporter på Ny Teknik.
Anna Orring är reporter på Ny Teknik.

KRÖNIKA. Beslutet att skicka iväg farligt avfall många tiotusentals år framåt i tiden togs i praktiken redan när kärnkraften började utvecklas, konstaterar Ny Tekniks reporter Anna Orring i sin krönika.

Publicerad

”Tänk alla millioner år som du inte var född.”

Barbro Lindgrens dikt om de långa tidsperspektiven brukar användas på barndop och namngivningar. ”Millioner” ska nog inte tolkas bokstavligt, förstår man av nästa mening: då fanns det människor som nu. Poängen är troligen att placera in den lilla nya människans liv i ett större sammanhang.

Kanske läses dikten upp av en far- eller morförälder. De tillhör en generation som är jämngammal med de första kärnkraftverken. Världens första reaktor Chicago Pile 1 genomförde sin första uppmätta kedjereaktion i december 1942. I Sverige stod forskningsreaktorn R1 under Tekniska högskolan klar 1951.

I höst ska ett av de största miljöbalksärenden någonsin i Sverige hanteras vid en förhandling på ett hotell i Nacka. Svensk Kärnbränslehanterings ansökningar som är förknippade med ett slutförvar för använt kärnbränsle ska behandlas. Mark- och miljödomstolen har bokat in fem veckor.

Slutförvaret ska anläggas i Söderviken i Forsmark vid Upplandskusten. Det här är ett område som vid vår tideräknings början fortfarande låg under vatten. Den senaste istiden gör sig fortfarande påmind genom en årlig landhöjning på 6–7 millimeter.

Det högaktiva och långlivade kärnbränslet måste förvaras i 100 000 år, utan att komma i kontakt med grundvatten, växt- eller djurliv. Svensk Kärnbränslehantering har därför fått använda sig av långa tidsperspektiv för att ta reda på om det är möjligt att innesluta ett så farligt material under så enormt lång tid.

Slutförvaret måste utformas för att klara både en kommande istid och eventuella stora jordskalv, som kan uppstå när ismassor drar sig tillbaka.

Läs fler artiklar om svenskt slutförvar här!

Kärnbränslet ska förvaras 500 meter under jord, i kapslar av metall som i sin tur ska omges av tätande bentonitlera. När slutförvaret är färdigbyggt och alla 6 000 kopparkapslar placerade där ska det stängas. Och sedan klara sig själv.

Om förvaret glöms bort och människor någon gång i framtiden vill öppna, eller av en slump kommer i kontakt med förvaret, kommer de att förstå vad de står inför? Här går det knappast att förlita sig på informationsöverföring inom Myndighetssverige, eller på några vanliga arkiv. Och om det ska finnas information i förvaret, vilket språk ska användas?

När Nasa 1977 skickade i väg rymdsonderna Voyager 1 och 2 placerades de berömda gyllene skivorna ombord, guldpläterade kopparskivor. Fotografier, musik, mänskligt skratt, naturljud och hälsningar på 55 språk finns med.

Om de hittas av någon form av intelligent liv i rymden finns också en pickup och en nål, och symboler som ska visa hur skivorna spelas upp. Men det dröjer tiotusentals år innan Voyager-sonderna kommer i närheten av andra solsystem och andra eventuella civilisationer.

Förhandlingen i mark- och miljödomstolen i höst ska ta ställning till frågor som metod och plats. Men beslutet att skicka iväg farligt avfall många tiotusentals år framåt i tiden togs i praktiken redan när kärnkraften började utvecklas.

Nu, under de närmaste decennierna, måste vi bestämma hur avfallet ska hanteras. Urberget med sin 1,9 miljarder år långa historia slår alla andra i långa tidsperspektiv. Vilket Barbro Lindgren så fint får fram i dikten om världen för ”millioner” år sedan: ”Tänk alla millioner år som du inte var född. Då fanns /…/ samma hav och samma stenar.”