Skeptisk miljövän väcker heta känslor

Montréal, oktober 2004:

Han gör entré i gympadojor, jeans och kortärmad blå tröja. Han är solbränd och muskulös, det rågblonda håret är rufsigt och han bär på en ryggsäck. Han är Bjørn Lomborg, professor i statistik i Århus. Av världens miljöaktivister, med Greenpeace i spetsen, betraktas han som miljörörelsens fiende nummer ett.

Vi träffas  på en konferens ordnad av de kanadensiska vetenskapsjournalisterna.

”Det började 1996, när jag läste en artikel i tidskriften Wired av en amerikansk ekonom vid namn Julian Simon”, berättar han. ”Simon menade att de undergångsprofetior och dystra prognoser som miljörörelsen kom med var kraftigt överdrivna. I själva verket, påstod Simon, så hade tillståndet på jorden aldrig varit så bra som nu.

”Eftersom jag själv är statistiker tänkte jag att det vore en smal sak att som en övningsuppgift tillsammans med mina studenter undersöka saken. Det med baktanken att bevisa att Simon hade fel. Men till min stora förvåning visade det sig att karln hade rätt.”

Bjørn Lomborg samlade sina forskningsresultat i en bok som kom 1998 i Danmark och väckte stor förtrytelse. 2001 kom en uppdaterad och utökad version på engelska med titeln ”The Sceptical Environmentalist – the True State of the World”. I boken ifrågasatte Lomborg miljörörelsens allra heligaste doktrin – den att det går åt helvete med hela planeten.

Greenpeace ljuger! hävdade Lomborg. Vi går inte mot undergången, tvärtom.

Med stöd av tabeller, diagram och kartor argumenterade han för att det faktiskt går allt bättre. Det blir ingen befolkningsexplosion. Tack vare en snabb standardhöjning under de ­senaste decennierna har mänskligheten kommit över den ”demografiska puckeln”, och befolkningsökningen stagnerar på alla kontinenter utom Afrika, men där har man aids att brottas med. Det blir ingen världsomspännande hungersnöd. Tack vare den gröna revolutionen produceras i dag mer mat än någonsin i världen. Näringsintaget per capita har ökat markant i nästan hela tredje världen, så att det i dag motsvarar vad det var i Europa under 1950-talet.

Miljön kollapsar heller inte, och skogarna tar inte slut. I själva verket planteras mer skog än vad som huggs ner. Luft- och vattenföroreningarna minskar allt mer, åtminstone på norra halvklotet.

Lomborgs bok retade gallfeber på miljörörelsen, och han betraktades som förrädare och överlöpare. Att en före detta Greenpeaceaktivist gjorde helt om och gav argument åt fiendelägret var mer än vad någon kunde smälta. Miljörörelsens motståndare inom etablissemanget mottog däremot boken med jubel och acklamation. Här var en ung akademiker som liksom de menade att inget behövde göras. Åt skogen med alla Kyotoavtal och utsläppsbegränsningar!

”Du använder felaktiga och vilseledande data i din bok”, säger David Schindler, professor vid universitetet i Alberta och tung kanadensisk miljöexpert, och visar en rad exempel.

”Jag använder precis samma data som Greenpeace”, svarar Lomborg. ”Och Kyoto är ett dyrt sätt att åstadkomma mycket lite.”

”Jag tror det behövs tio Kyoto”, säger Schindler. ”Annars kommer växt­huseffekten att dränka oss.”

Men kritiken biter lika lite på Bjørn Lomborg som vatten på en gås. Han är vältalig, han lyssnar. Han är ung, han är kung och han är så grann och populär att han snart har publiken på sin sida.

Hur känns det att placeras i samma läger som president Bush och högern?” frågar jag.

”Njaä, det är inte så kul. Jag får applåder från fel håll”, erkänner Bjørn Lomborg, och berättar att det var en tid när hans vänner vägrade tala med honom. ”Men de flesta har sansat sig sedan de insett vad det är jag egentligen säger”, fortsätter han. ”Jag hävdar inte att allt är bra, jag hävdar bara att miljörörelsen stått oemotsagd för länge. Bush har rätt, men av fel anledningar. Om vi litar på demokratin måste vi få säga som det är.”

”Jag har aldrig hävdat att folk ska åka i stadsjeepar och slösa med resurser. Tvärtom. Själv har jag ingen bil. Jag cyklar och återvinner papper och tomflaskor. De som tror att jag förordar ”business as usual” har fel. Men, varför ska vi spara på oljan? Är det inte bättre att vi använder upp den för att bygga upp välfärden i världen? När sedan oljan tar slut har vi ekonomi och kapacitet att gå över till andra energiformer. Låt oss ge våra barn och barnbarn resurser att uppfinna nya energikällor och gå vidare.”

”Han har änd­rat sitt budskap”, viskar en representant för World Resources Institute i mitt öra. ”I dag vill han framstå som miljökämpe. För några år sedan månade han bara om nyliberal ekonomi.”

Vem ska man tro på? Faktum är att miljörörelsen dragit tillbaka sina värsta domedagsprofetior – om det nu beror på Lomborg eller något annat kan kvitta. Hur jorden egentligen mår kanske vi får reda på i mars 2005. Då ska projektet World Ecosystem Asessment avge rapport.

Kaianders Sempler 08-796 65 67

kaianders.sempler@nyteknik.se