”Pisa-resultat ger inga Nobelpris”

Förra veckans nedslående siffror i rapporten från Programme for International Student Assessment, Pisa, visade utvecklingen för svenska 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Resultatet kan väl knappast ha kommit som en chock. Under många år kunde de som studerade för att bli lärare i lågstadiet välja bort den kurs som gällde läsinlärning.

Nu finns det hopp om bättring, kursen har blivit obligatorisk och läsinlärningens fundamentala betydelse har börjat få gehör i alla läger.

När det gäller matematik och naturvetenskap ser det mycket dystrare ut. Det är ett sedan länge känt faktum att det råder en skriande brist på utbildade lärare i de ämnena och det är att beklaga att inte kraftfulla åtgärder satts in för länge sedan.

Att alla barn ska kunna läsa när de lämnar lågstadiet ska vara ett självklart golv för undervisningspolitikens målsättning. Och matematikundervisningen är livsviktig såväl för att ge de kunskaper som krävs för att klara ett framtida liv i samhället, som för att utveckla logiskt tänkande. Den måste också kunna stimulera och utmana de elever som har en särskild fallenhet för ämnet. Detta bör vara ett golv, inte en målsättning.

Med dessa självklara krav på skolan, vad ska då vår målsättning med den vara? Den kan inte bara vara att nå högsta resultat i Pisa. Finns det någon forskning som visar på att höga värden där ger ett högre framtida välstånd?

I den snabbt föränderliga värld som vi lever i kommer initiativförmåga, samarbetsförmåga och kreativitet att vara väsentliga för individen och samhället. Det är något som skolledare från länder som Sydkorea, Singapore och Kina har insett och därför besöker våra skolor i en strid ström, eftersom de anser att vårt skolsystem rustar våra elever mycket bättre än deras. De fnyser åt Pisa.

Kina firar inte på något sätt att de ligger högst i alla Pisa-mätningar. Det ger dem inga nobelpris, endast elva har de fått, varav sju i naturvetenskap. Och det är mycket tunt med kinesiska innovationer. De kinesiska ledarna har nyligen lanserat en stor reform, som bl.a. förbjuder skriftliga läxor i låg- och mellanstadiet, starkt begränsar användande av standardiserade tester, minskar antalet betygssteg, förbjuder organisering av ferieskola och andra lektioner utanför skoltid och tvingar skolorna att erbjuda minst en timme sport eller gymnastik per dag. Med detta inte sagt att detta säkert är den rätta vägen, men intressant att primus i Pisa-klassen ändå väljer den.

Det finns ett annat prestigefullt index, som presenteras årligen, Global Innovation index, som mäter ett lands innovationsförmåga. Där ligger Sverige på andra plats. Lika bekymrade som vi är över vår försämrade placering i Pisa, lika ängsliga bör vi vara att mista vårt försprång på Global Innovation index. Så alla nya grepp inom skolan måste övervägas noga.

Samtidigt som vi åtgärdar orsakerna till den negativa utvecklingen av kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, måste vi förvalta och utveckla de områden där vi ligger långt framme. Risken är annars stor att vi tappar våra styrkor. Den senaste gymnasiereformen, som i praktiken raderade bort de konstnärliga ämnena från de studieförberedande programmen, riskerar redan att ha gjort stor skada för Sveriges framtida konkurrenskraft.

Louise Westerberg och Louise Ankarcrona

Grundare och arbetande styrelseledamöter i Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor som driver tre gymnasieskolor och en högstadieskola, sedan 1994