”Nu har vi varit klimatförnekare en hel valrörelse – det måste få ett slut”

Den svenska valrörelsen har präglats av en total klimatförnekelse. Det krävs radikala förändringar för att stoppa en skenande global uppvärmning. Nu är det upp till nästa regering att se till att Sverige gör sin del.

Rapporter om en stundande domedag verkar inte spela någon roll. Inte ens när världen bokstavligt talat brinner och gräset under våra fötter gulnar i julihettan vågar svenska politiker, eller journalisterna som bevakar dem för den delen, ta klimatfrågan på allvar.

Till och med de som erkänner allvaret har blivit en slags klimatförnekare i sin vägran att nämna de stora åtgärder som behövs för att nå Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader.

För en dryg månad sedan släppte Stockholm resilience centre sin rapport om ett ”hothouse earth”. Den varnade för att vi var på väg mot en punkt där vågskålen tippar över. Varefter den globala uppvärmningen osvikligt skulle skena iväg och få en rad otrevliga och ytterst konkreta konsekvenser, bland annat att vattenytan skulle kunna stiga tiotals meter.

Samtidigt står svenska politiker under valrörelsen och hävdar att vi kan rädda vår civilisation som vi känner den utan att dra ner på livskvaliteten.

Det verkar finnas en tro att det räcker att ställa en Tesla på varje garageuppfart, att klä alla tak i solceller och att tanka inrikesflygen med biobränsle. Sen är det bara att köra på som vanligt.

Dåliga nyheter. Det är nog inte så det funkar.

Ska vi tro Stockholm resilience centre måste vi göra världsekonomin oberoende av koldioxidutsläpp. Och det måste ske nu.

Konsumtionen måste minska

Stora tekniska framsteg inom tillverkningsindustrin, transportsektorn och energiförsörjningen kommer så klart att ge möjlighet till mindre miljöbelastande konsumtion. Men det sker inte över en natt.

På kort sikt måste konsumtionen sänkas, vi måste sluta köra lika mycket bil och äta kött varje dag i veckan. Inga fler tiokronorsprylar från Wish, all inclusive-resor eller jordgubbar från Argentina mitt i vintern.

Och argumentet om att Sverige bara står för några promille av de globala koldioxidutsläppen är inte ett bra skäl att blunda för nödvändiga förändringar. Dels stämmer det inte om vi tittar på koldioxidutsläppen vi orsakar globalt via vår konsumtion, dels är koldioxidutsläppet per capita i Sverige på tok för högt – alldeles oavsett om det framstår som blygsamt i jämförelse med USA eller Förenade arabemiraten.

Självfallet förstår jag på sätt och vis att de stora miljöfrågorna inte tas på allvar i valrörelsen.

Jämfört med subventionerade elbilar och grönt flygbränsle känns det tröstlöst att rösta på politiker som vill göra livet lite sämre här och nu. Även om det kanske innebär att våra barn och barnbarn kan växa upp på en grönskande jord i stället för i något slags Mad Max-helvete.

Även om jag är inbiten pessimist och den tröstlösa valrörelsen fått mig övertygad om att vi verkligen är på väg mot undergången finns det kanske en ljusglimt. Att klimatfrågan inte alls borde vara partipolitik.

Den politiska debatten får gärna fortsätta att handla om välfärd, skatter och kriminalitet – så länge det finns ett gemensamt samförstånd om att rädda jorden. Att radikalt skära ned på koldioxidutsläppen och att investera i tekniska lösningar som kan minska vår klimatpåverkan borde vara i allas bästa intresse.

För en sak vågar jag lova. Oavsett vilka skattreformer det ena eller andra blocket genomför kommer tillväxten obönhörligt att stanna när havsytan stiger och slukar våra kuststäder.