”Får alla vara med i Nobeldansen?”

Nobelpriset kan ge oss alla lite mer kunskap och insikter, i bästa fall. Och inspirera unga som kan hitta förebilder bland pristagarna. Eller gäller det bara halva befolkningen?

Min mormor och morfar blev aldrig bjudna till Nobelfesten. Men vid ett tillfälle fick de överta biljetter från några som inte kunde gå. Det här var innan dagens tuffa legitimationskrav infördes. Greta och Bertil kunde glatt klä sig fina och komma in på middag och dans.

Många år senare fick också jag komma in, som reporter. Allt var väldigt påkostat. Men under prisceremonin i Konserthuset kändes det som inget hade hänt på 100 år.

I Konserthuset hålls alltid en presentation av den prisade forskningen. Det året belönades Jack Kilby med fysikpriset för den integrerade kretsen – mikrochipet. Han och två andra mottagare fick priset för att ha lagt grunden till den moderna informationstekniken.

Läs mer:

Men i presentationen var det mest avancerade som hände att en liten ficklampa användes.

Nobelpriset har delats ut sedan 1901. Underbara upptäckter har lyfts fram. Tack vare att priset har fått ett så stort genomslag når även mycket komplicerad forskning ut till oss andra.

Förutom att pristagarnas upptäckter påverkar samhället så sipprar också själva kunskaperna ut. När forskning får breda ut sig under ett par höstveckor har vi alla chans att bli lite klokare.

Det hjälper dock om upptäckterna presenteras på ett vettigt sätt. I Stockholm har det planerade Nobelcentret varit väldigt omdiskuterat. Jag har inget att säga om val av plats eller arkitektur, men hoppas på ett stort ställe där "modern informationsteknik" används för att låta vetenskap hitta vägar fram till andra forskare, vanlig allmänhet och skolungar.

Så att vi alla får vara med och dansa på festen.

Sedan det här med kraften i goda förebilder.

Eftersom det är individer som får Nobelpriset gör genomslaget att vi varje år får berättelser om pristagarnas liv, och vilka hinder de eventuellt har fått ta sig förbi. De här berättelserna är också ett viktigt Nobelbidrag. De kan göra att en ung person kan se en framtid inom vetenskapen, oavsett bakgrund.

Bara ett exempel från förra året. Kemipristagaren Ben Feringa växte upp på en bondgård som ett av tio syskon. På ett skolbesök i västra Stockholm berättade han om uppväxten och visade bilder från den ålderdomliga gården. Ett viktigt budskap för eleverna att få höra, tyckte rektorn, då många av skolans elever har sin bakgrund i länder utanför Europa och i enkla förhållanden.

Men på ett viktigt område är det väldigt ont om förebilder, om man letar bland Nobelpristagare.

Av de 587 personer som har fått Nobelpris i fysiologi/medicin, fysik och kemi sedan 1901 fram till förra året är 17 kvinnor. En av dem, Marie Curie, fick pris i både fysik och kemi. De kvinnliga pristagarna i de här tre kategorierna utgör tre procent. På 2000-talet har det blivit lite bättre: sex procent.

På ett seminarium hos American Chemical Society gjordes en lista på 13 kvinnliga forskarna som deltagarna anser borde ha fått Nobelpriset. Bland dem Lise Meitner (fission), Rosalind Franklin (dna-molekylen), Erika Cramer (gaskromatografi) och Ida Noddack (förutsåg fission). Det finns fler liknande listor. Där nämns till exempel Jocelyn Bell (pulsarer) och Chien-Shiung Wu (atomfysiker).

Den som kommer på en mekanism som gör att priskommittéer och jurygrupper inte förbiser kvinnliga kandidater – den borde få ett pris.