Johan lärde sig att tackla sjukdomen

Mitt emellan Uppsala och Norrtälje står en man och rasslar med en välväxt nyckelknippa. Vi befinner oss strax utanför Rimbo, vid det lilla samhällets församlingshus.

– Jag har bara jobbat här sedan maj, så det är lite svårt att hålla reda på allt nytt, säger Johan Boeryd, församlingspedagog.

Före rollen som församlingspedagog jobbade han i cirka tio år som lärare. Och han har hunnit med ett antal år inom industrin. Som utbildad civilekonom och med tre års elektronikstudier på KTH fick han snabbt jobb på Telia och sedan Ericsson.

Johan Boeryd har också en bipolär diagnos. Det innebär att han ibland kan gå upp i varv med få sömntimmar och dygnet fyllt av aktiviteter. Därefter följer en period där han mer eller mindre går in i väggen.

– Nu medicinerar jag mig så svängningarna är inte alls lika påtagliga, säger han.

Värre var det under studieåren. Då kunde han planera in ett par timmars sömn per natt inför en tenta. Det gav tid att plugga, samtidigt som han jobbade extra som tidningsutdelare och taxichaufför. Han var dessutom ordförande i kåren.

– Det var under lumpen som de första tecknen blev påtagliga för omgivningen. Jag gick en förberedande befälsutbildning i flottan. Samtidigt jobbade jag deltid och gick en datautbildning. Till slut blev jag för trött. Och kontrasten var stor. Det kändes plötsligt som att jag var en råtta som kröp längs med golvlisten. Det här upprepades men själv insåg jag inte att något var fel. Jag såg det som tillfälliga svackor, säger han.

Men hur kunde du missa att se de tydliga tecknen?

– För att säga att något är annorlunda så måste man ha några referenser. Pappa var överingenjör och alla mina bröder var duktiga. På fritiden spelade jag musik och jag var engagerad i kåren och scouterna. Jag fick alltid positiv feedback och läste om personer som Margaret Thatcher som sov tre timmar per natt. Det fanns en tjusning i det.

När Johan Boeryd väl kom ut i arbetslivet upprepades mönstret.

Gång på gång tog han på sig för mycket, för att sedan krascha och inte kunna gå till jobbet under en period.

– För min del har nog sjukdomen kostat mig flera jobb. I perioder kunde jag vara borta sju till nio veckor om året, utspritt i olika perioder. Många chefer blev osäkra och visste inte hur de skulle bete sig, säger han.

Johan Boeryd tycks inte vara ensam om sina upplevelser. Socialstyrelsen har bedömt att 20 till 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. Samtidigt visar en undersökning från Hjärnkoll, publicerad tidigare i år, att varannan chef i arbetslivet underskattar antalet människor med psykisk ohälsa. Studien visar också att chefer ofta inte vet om företaget har rutiner för att hantera psykisk ohälsa, ett vitt begrepp som inbegriper psykiska sjukdomar men också icke diagnostiserade problem som stress.

För Johan Boeryd blev situationen ohållbar när han skulle bli pappa, för ungefär 16 år sedan.

– Det fungerar ju inte när man ska ta hand om ett barn. Så jag sökte vård. Sedan dess äter jag medicin varje dag och jag går på kontroll minst en gång i halvåret. Dessutom har jag gått i terapi, säger han.

I dag har sjukdomens cykler minskat. Men de finns fortfarande kvar.

– En cykel börjar ofta med ett starkt engagemang och krävande arbetsuppgifter. Jag vill prestera och släpper sömngränserna. Till slut når jag väggen, blir trött och drabbas av nedstämdhet. Efter en periods vila är jag åter på benen, berättar han.

Först med de senaste jobben, som församlingsassistent och pedagog inom Svenska kyrkan, har Johan Boeryd varit öppen med sin sjukdom redan från start.

Är telekomindustrin och skolan mer fördomsfull än kyrkan vad gäller dessa frågor?

– Det har mer med min egen mogenhet att göra. Jag nämner det inte i mitt cv, men i arbetsintervjuer, när de frågar om jag har någonting mer att berätta, så säger jag ja.

Saknar du tiden inom industrin?

– Jag gillade resorna, mötena och professionalismen. Jag kan också undra vad jag hade kunnat ge om jag haft dagens stabilitet. Fast nu vill jag vara där jag är.