Alldeles vanligt vatten kan användas för att förvandla giftigt avfall till kvävgas, koldioxid och vatten. Svenska Chematur Engineering har världsrättigheterna till metoden, som tar över där den biologiska reningen inte räcker till.
- Processen med superkritiskt vatten är inriktad på toxiskt avfall, som inte är nedbrytbart eftersom bakterierna dör. För toxiskt avfall är det den här metoden, eller förbränning, som fungerar, säger Lars Stenmark på Chematur Engineering.
Företaget har köpt världsrättigheterna av det amerikanska företag som utvecklat metoden. Chematur Engineering hade redan tidigare europarättigheterna, och sedan ett år tillbaka finns Europas första demonstrationsanläggning i Karlskoga.
I anläggningen hettas slam eller förorenat vatten upp till mer än 374 grader, samtidigt som det utsätts för ett tryck som är större än 221 bar. Vattnet blir då superkritiskt, och får egenskaper som varken vatten eller vattenånga normalt har. Bland annat blir organiska ämnen och gaser lösliga. När syre tillsätts sker en oxidation, och de organiska ämnena förvandlas till vatten, kvävgas och koldioxid.
- Med den här metoden behöver man inte förånga vattnet. Tack vare den relativt låga förbränningstemperaturen blir det inga utsläpp av kväveoxid. Kväveinnehållet blir istället vanlig kvävgas, säger Lars Stenmark.
Metoden ger bäst ekonomi på vatten eller slam med relativt lågt innehåll av organiska ämnen, till exempel avloppsvatten, men används också av amerikanska militären för att förstöra stridsgaser. Chematur Engineering ser sin marknad främst i giftigt slam från reningsverk och industriavfall.
- En av de största fördelarna är att det är ett slutet system. Vi kan verifiera att allt är rätt innan utsläppet sker, vid förbränning däremot, hamnar allt i atmosfären vid ett eventuellt misslyckande, säger Lars Stenmark.
Det superkritiska vattnets egenskaper är dock inte enbart positiva. På samma sätt som fetter löses upp fälls nämligen salter och andra oorganiska ämnen ut. Att använda superkritisk oxidation för att rena saltvatten kan alltså leda till bekymmer med igensaltade anläggningar, vilket ännu så länge begränsar användningsområdet för tekniken.
