Fotografen griper mig i armen och viskar:
- Ser du vad jag ser?
Och när ögonen vant sig vid det svaga hyttljuset efter den skarpa vårsolen urskiljer jag den. Längst bort i hyttan, bortom grupper av glasblåsare, innanför en stålbur, rör den sig, en stor svart industrirobot. Likt en urtidsdrake står den där med glödande glasmassa i munnen. Till och från den kilar en liten herrelös truck, ungefär som tjänsteroboten R2D2 i Stjärnornas krig, fram och tillbaka med glödheta föremål i glas.
På Boda glasbruk vill de egentligen inte visa upp sin robotteknik. I Orrefors KostaBoda AB vårdar man noga sitt varumärke som står för konstnärsskap och hantverk.
Men nu skulle det ske och vår ciceron glasbruksingenjör Thomas Karlsson är noga med att påpeka att det är de hantverksskickliga glasblåsarna som i samarbete med formgivare och konstnärer är själva nyckeln till glasets internationella framgångar.
Men här finns kontroll- och reglersystem liksom traditionell utrustning för transport, plock- och industrirobotar som på vilken annan industri som helst.
De arbetsmoment som robotarna tar hand om har inget med hantverksskicklighet att skaffa. De har bara ersatt ett par tjänster som bättre behövs på andra håll i hyttan. Det kan handla om transporter från varma till kalla sidan i glasbruket, rena plocksysslor eller vissa moment av gjutning i formar.
Robotarnas entré i glashyttan har faktiskt också inneburit en ny stimulans för glasblåsarna. Flera av dem tog chansen att gå utbildning i programmering när tillfälle bjöds och en del har även hunnit att gå fortsättningskursen.
Och det behövs för här finns mer att göra än någonsin.
Glasbruken jagar med ljus och lykta efter nya medarbetare för verksamheten växer. Yrkesgymnasiernas glasutbildningar tillfredställer inte på långa vägar behovet.
Nu är det här inget lätt yrke. De äldre glasblåsarna i hyttan bestämmer själva gången. De fostrar nybörjarna från enklare sysslor och låter dem avancera alltefter individuell läggning för jobbet.
Lönen är inte viktigast (medellönen är idag cirka 17 000 kronor i månaden) utan yrkesstoltheten. Det tar mellan fem och tio år att lära upp en glasblåsare. De flesta börjar i tonåren och stannar till pensionen. De första robotarna kom till Orrefors för 20 år sedan och Motoman i Boda köptes in våren 1999.
Thomas Karlsson, vill också visa oss hur tekniken används i Sandvik i Hovmantorp.
Det är en stor och modern hytta. Här arbetar ett 70-tal glasblåsare och de vanligaste verktygen är uråldriga, glasblåsarens 130 cm långa pipa är i stort sett samma verktyg som för tusentals år sedan liksom skopan i alträ och skärsaxen.
Formgivare Anna Ehrner håller till i norra ändan av hyttan där hon tillsammans med sju blåsare jobbar fram nya tillverkningsmetoder. Anna Ehrner arbetar fram en ny kollektion som ska lanseras efter sommaren, den heter Björkstammar.
- Vi jobbar i ett spänningsfält mellan teknik och hantverk, förklarar hon.
Glasbruket består av en varm och en kall del. Den bubbla som blåses i varma delen "sprängs" i den kalla delen och därefter kantslipas glaset.
Men nu testar hon att spränga en vas i varma delen med hjälp av en modern maskin. Hetsprängningen gör det onödigt att slipa och man slipper flera andra moment. Man prövar maskinen genom att använda en blandning av syre och vätgas för att få bästa låga.
De sju blåsarna rör sig i samma rytm allt efter att glasmassan hettas upp och svalnar i de olika momenten. Det förekommer inga robotar i Sandvik. Däremot finns här, som i alla andra glasbruk, automatisk styrning av ugnarna.
Underhållschef Thomas Andersson demonstrerar styrningen av glasugnarna på en pc-skärm. Här arbetar man med degelugnar. Varje arbetsdag smälter man ner en massa som förbrukas under dagen. I Orrefors har man även en vanna, en bassäng med glasmassa som ständigt förnyas och brukas dygnet runt.
Men gemensamt för alla ugnar är att de styrs med teknisk precision för att hela tiden hålla jämn temperatur och därmed garantera perfekt kvalitet på glasmassan. Det minskar spillet. Och därmed också energiförbrukningen.
